Hårda vindar i vålådalen

Stark vind, kyla och ändrade planer. Det blev inte riktigt som Viktor och Jenny Lidin tänkt sig, när de gav sig ut på sin första längre skidtur tillsammans. Men rätt perfekt, ändå.

”Jag och min fru Jenny ville göra en lite längre skidtur tillsammans, bara vi två. Vi är ute mycket ihop, men oftast bara en natt – och då med barnen. Nu ville vi göra en egen liten miniexpedition.

Jenny har inte så mycket erfarenhet av vinter­tältning, så det ville vi få till. Jag har tältat mycket, men däremot aldrig bott i en STF-stuga. Vi ville få in båda delarna som en fin kompromiss.

Planen var att ta buss från Östersund mot Funäsdalen för att sedan skida mot Vålådalen. Men bara ett par dagar innan avfärd drog en rejäl storm in. Med varningar och vindbyar på runt 35 sekundmeter fick vi inse att det vi sett fram emot inte längre var möjligt.

Vi bokade om stugor, sköt på starten en dag och körde sedan mot Vålådalen. Den nya rutten blev: Vålådalen – Vålåstugorna (STF) – Helags (STF) – Gåsen (tält) – Stensdalen (tält) – Vålådalen.

Vi började i grått väder och en decimeter blöt nysnö. Ju högre upp vi kom desto mer tog vinden i. Väl uppe på kalfjället försämrades sikten och det blåste ordentligt. Vi kämpade oss vidare till Vålåstugorna och blev välkomnade av stug­värden. Vi visste att vi skulle bo i nödstugan eftersom vi hade hundarna med oss, men hade inte förstått att det skulle vara lika kallt inne som ute. Det var bara att krypa ner i sovsäckarna och hoppas på bättre väder nästa dag, då vi också skulle skida turens längsta etapp.

På morgonen därpå var det fortsatt kallt och blåsigt. Vi gjorde ett kort lunchstopp i Ljungans­ raststuga, och när vi kommit en bit därifrån upptäckte vi att en av våra Nalgene-flaskor blivit­ kvar nere vid stugan – de fick helt enkelt offras.­ Dagen blev lång, vit och hård av vinden. De sista kilometerna upp mot Helags gjorde vi med huvorna helt igendragna.

Vi blev desto gladare när vi klev in i ett varmt rum på fjällstationen! Det kändes också skönt att  ha en kortare etapp mot Gåsen att se fram emot, och turens första tältnatt.

Dag tre vaknade vi till sol från nästan molnfri himmel och trots frisk vind var vi peppade. Mellan­ fjällen var det nästan vindstilla – vi tog av oss skaljackorna och njöt i fulla drag. 

När det var dags att leta tältplats började det blåsa igen. Jag var ganska orolig för vinden, skottade upp en snömur och dubbelkollade alla stormlinor. Jenny var stencool och inte ett dugg nervös. Kanske är det just det som är det fina med att tura med någon som står en nära. Man ger varandra trygghet i tuffa situationer – jag blev extra lugn och metodisk för att inte oroa Jenny, och det gjorde att hon kände sig trygg. Win-win!

Vinden gav sig inte under natten och nästa morgon packade vi snabbt ihop och fortsatte mot Stensdalen. Det blåste så mycket att vi knappt kunde prata med varandra. Väl nere i dalen började vi leta tältplats, men insåg att vi lämnat de fina vyerna bakom oss. Mobiltäckningen var tillbaka, så vi kollade ­vädret – det skulle fortsätta blåsa där vi var, men vara soligt och vindstilla i Oviksfjällen nästa dag. Okej. Ingen mening att tälta bara för tältandets skull. Hellre då skida hela vägen till Vålådalen, åka hem och ta med barnen på dagstur. 

Sagt och gjort. Dagen blev turens längsta, med drygt tre mil skidåkning innan vi nådde bilen. Men planen höll och vi fick en jättefin familjedag på fjället – i riktigt skönt väder!

Vår lilla miniexpedition gick lite snabbare än tänkt, men det blev ändå nio mil skidåkning under fyra dagar. I vinter ger vi oss ut igen, förhoppningsvis på turen vi planerade från början.

En annan plan är att bjuda med oss två personer som vill lära sig mer om vinterfjäll, och göra en tur tillsammans. Vi har gjort en efterlysning i våra sociala medier och många har hört av sig. Det känns fint att få dela med sig av natur­upplevelser på det viset. Jag tror att ju fler som upptäcker fjällen och naturen här uppe, desto fler kommer vilja värna om den. Och det behövs idag.”