Sandra Fransson: ”Allt jag kände kom ut i konsten”

I Sandra Franssons konst reser sig bergen som symboler för både livslust och förlust. Hennes musa är storebrodern Andreas, den hyllade friåkaren som omkom i en lavinolycka i Sydamerika 2014.

Hon och storebrorsan hade tidigt en tydlig plan: ett liv i Alperna, där de skulle driva hotell och guida skidåkare och klättrare i bergen. Att arbeta som konstnär var inte en idé som fanns med i bilden just då. Inte döden heller. 

Sandra Fransson står på den islagda skogssjön, kisar mot solen. Isen gnisslar under hennes kängor. Ljuset blänker obarmhärtigt i underlaget och bländar oss. Fotografen Johan slänger sig ner och fångar ögonblicket. Isen sjunger högre. 

Hon håller i en av sina tavlor, en favorit. Om dagen är strålande ljus, så är motivet mörkare. Ett blånande berg mot en svart bakgrund. Hon kallar den ”shadow mountain”. 

– Jag vill fånga den mystik som finns i bergen. Det finns ett mörker där, men också något lockande. Bergen är fortfarande mitt favoritmotiv. Trots att de tar liv, konstaterar hon.  

Olyckan förändrade allt

Sandras storebror, Andreas Fransson, var en mycket känd extremskidåkare, en av världens främsta. Den 29 september 2014 befann han sig på berget San Lorenzo, beläget på gränsen mellan Argentina och Chile. En lavin tog hans och hans kanadensiska kollega JP Auclairs liv. 

Det är svårt att prata om Sandras konst utan att också prata om Andreas. Han var den som uppmuntrade henne att våga, att byta bana och satsa på konsten. Tidigt inspirerade han hennes motiv med sina äventyr i bergen. Hans död påverkade Sandras liv något enormt. Hon beskriver hur hon målade sig genom dagarna och sorgen syntes ­tydligt i tavlorna. 

– Allt jag kände kom ut i konsten. 

Där fanns sorg och där fanns rädsla. Sandra, som är uppvuxen på skidor, vågade inte längre närma sig bergen. Klättringen och skidåkningen kändes främmande och farlig. Och det påminde för mycket om Andreas. 

– Jag är inte rädd på samma sätt idag. Men min relation till bergen har förändrats. Jag kommer alltid känna en enorm respekt för bergen och jag kommer alltid vara medveten om de kontraster som finns där. 

Inspirerad av Åka skidor

Även om Sandra inte hade några planer på att bli konstnär som barn, så fanns skapandet med henne tidigt. Hon beskriver det som att hon alltid velat skapa, särskilt berg. När tidningen Åka Skidor landade i brevlådan hemma i barndomshemmet i Luleå, då snodde Sandra den från sin storebror. Storögt betraktade hon bilderna av de väldiga, vita branterna. Hon började rita av bergen som syntes i tidningen, började längta dit. 

– Jag tror att min kärlek till skidåkning föddes där och då. Tack vare Andreas tidningsprenumeration, skrattar hon.  

Sandra gick i sin brors fotspår och svischade utför bergssidorna all ledig tid. Hon gick på samma skidgymnasium som han och utbildade sig till skidlärare. Så småningom började hon också säsongsjobba på skidorter världen över – Hemsedal i Norge, Verbier i Schweiz, Vail i USA och Mount Hotham i Australien.

Något eget hotell i Alperna blev det aldrig, men Sandra pluggade hotel management i Stockholm under en period. Det var då konsten tog över allt mer, i form av nya idéer och spännande material som bara måste utforskas. Till slut tänkte hon inte på annat. 

– Jag fick en idé om att jobba med mosaik. Så jag for runt till kakelaffärer som sålde överblivet kakel. Jag testade att krossa det och sedan limma fast det på målningar.

Var detta rentav något hon kunde jobba med, på riktigt? Sandra hade inte ens vågat tänka tanken, men Andreas tyckte hon skulle testa. 

– Min bror såg saker i mig som jag själv inte såg. Så har det alltid varit. Han fick mig att se att det finns andra möjligheter än det som kanske förväntas av en.

Blandade uttrycksmedel

Sandra landade så småningom i nya tekniker och uttryck. I stället för mosaik använder hon sig idag oftast av fogmassa och spacklar fram bergen. Hon målar i flera lager, för att få ett djup. Resultatet ger en tredimensionell känsla och väl på väggen påverkas motivet av hur ljuset ligger. 

”Shadow mountain” är ett av verken där bergets vinklar och kontraster framträder. ­Originalet är skapat av flera lager ”ink” och ”mixed media”, alltså blandade uttrycksmedel. 

– Originalet är målat på canvasduk, där­efter har jag fotograferat verket och arbetat vidare med det i Illustrator för att skapa en art print, för­klarar Sandra. 

Inspirationen får hon från detaljer, en färg eller känsla. Hon målar alltid natur, ofta skid­åkare och klättrare. 

– Just nu arbetar jag med ett nytt skidmotiv och ett nytt bergsmotiv, men när de blir klara vet jag inte. Ibland tar ett verk bara en vecka, andra gånger tar det flera månader tills jag är nöjd.

Även om mörkret är tydligt i flera av Sandras motiv finns där också en stark livslust. Många av hennes kunder berättar att tavlorna gör dem glada, att de inspirerar till naturupplevelser och sprider skidglädje. 

Och det där är viktigt för henne. 

– När Andreas dog var jag som förlamad av sorg. Men efter ett tag insåg jag att min bror stod för liv. Han om någon ville leva, han ville våga. Hans bortgång lärde mig att skapa meningsfullhet och det har lärt mig förstå hur jag vill leva mitt liv.  

Malplacerad i stockholm

Konstnärslivet är inte alltid det trygga eller enkla valet. Men Sandra har aldrig ångrat att hon tog steget, och hon säger att det känns meningsfullt att gå till jobbet varje dag. 

– Och om det en dag inte känns meningsfullt så hoppas jag att jag vågar lämna det. Jag bär ­alltid med mig vetskapen om att allt kan ta slut, på ett ögonblick. Om jag ställer mig frågan vad jag skulle göra om jag hade obegränsat med pengar, då hade jag valt att göra precis samma sak som nu. Jag blir lycklig av att skapa. 

Vi har lämnat isen och sitter på en klippa vid sjön. Sandra dricker te ur termosen och ser ut över skogen som ramar in. Vi befinner oss i ett välbesökt friluftsområde inte långt från centrala Stockholm. Hon brukar besöka stans närliggande naturreservat för att springa, hon söker sig till de stadsnära ­klipporna för att klättra. Men hon känns lite malplacerad här, som om hon egentligen hör hemma någon annanstans.

Målar mycket i blått

Sandra Fransson har alltså rötterna i Luleå, och det är tydligt att hon bär på en evig längtan till bergen i norr. Och hjärtat, det finns i finska Lappland. Där står släktens stuga och hon kallar platsen för sitt andra hem. 

– Det är något med ljuset där. Det rosa skenet, kylan. Jag gillar färgerna som är där vintertid, det karga. Jag tycker om hur träden ser ut och jag tycker om alla blåa nyanser. Jag målar mycket i blått. 

Sandra blir mjuk i blicken när hon berättar om stugan; den ligger på en höjd med fjällutsikt i Ylläs i västra delen av finska Lappland. Fjället Ylläs­tunturi når 718 meter över havet. Marken som stugan står på köptes av Sandras morfar Harry på 70-talet, eftersom han ­älskade längdskidåkning – något som orten har fina förutsättningar för. Det är en rogivande plats, ­konstaterar Sandra.

– Vi brukar åka utför, elda, basta, laga mat ­tillsammans och bara vara. 

Längdspår och liftsystem har hon järnkoll på, efter alla skollov och helger i stugan under uppväxten. Numera blir det även toppturer vintertid, gärna i Nordnorge som bara ligger några timmar bort.

Lugn, energi och glädje

Det formar en att växa upp i en familj som tillbringar mycket tid i naturen. Där hittar Sandra ett lugn när hon är stressad, energi när det behövs. Hon beskriver det som att det i skidåkningen och i klättringen finns en lekfull glädje. Där kan hon testa gränser och vara helt närvarande i nuet. 

– Egentligen är kanske inte Stockholm min plats, men min familj bor här och det värderar jag högt. Jag dras till Chamonix mycket, men under lång tid klarade jag inte av att åka dit.

Det var i Chamonix storebror Andreas bodde och jobbade. En dag tog Sandra steget och reste dit med sin partner, trots att det tog emot. Det blev en läkande resa på många vis.

– Jag älskar Chamonix, så det kändes fint att ­liksom ta tillbaka den platsen. Att våga uppleva den igen. Jag kan tänka mig att bo där, särskilt om sommaren. Men inte under den absoluta hög­säsongen, då blir det för mycket folk för mig. 

Egentligen känner inte Sandra sig bunden till någon specifik plats. Just nu bor hon i Stockholm, snart kanske hon testar något annat. Så är det med tavlorna också. 

– Min konst visar inte upp en specifik plats utan är en kombination av upplevelser, ljus och stämningar. Det kan vara ett visst ljus från en dag i bergen, en siluett av någon som turar uppför ett berg, eller en klippa som ligger fint i naturen. Alla dessa saker tillsammans blir en tavla.

Samma motiv återkommer

Ett talande exempel är konstverket ”Whiteout”. Där ser man en skidåkare streta framåt i vitt, med ­siluetter av mörka berg i bakgrunden. Idén fick Sandra under en dag i Ylläs med näst intill ­obefintlig sikt. Men själva turen hon tänkte på när hon målade, den ägde rum i Nordnorge en helt annan dag. Det är mixen av minnen, känslor och intryck som gör verket intressant.

– Jag tycker om det. Kanske möjliggör det att den som har tavlan på sin vägg kan reflektera över sina egna minnen i bergen, funderar hon. 

Det händer att hon målar samma berg om och om igen, fast från olika vinklar. Oftast är också personen i motivet densamma.

– Min bror är fortfarande en viktig inspirationskälla för mig. Andreas är personen som åker skidor i mina verk. Det blir så omedvetet, eftersom han finns i mina tankar varje dag.