Länge leve träskidan!?

Skidor av trä hör historien till – men de tillverkas fortfarande, av en handfull entusiaster runtom i landet. Vi synar en meditativ vinternisch där gram, hundradelar och norrmän saknar betydelse. 

I en undanskymd vrå av en fabrikslokal intill Umeälven har Markus Sjögren sin arbetsplats. Han är skidmakare med 30 års erfarenhet och tillverkar varje år omkring 500 par skidor, till stor del hantverksmässigt utfört enligt en tradition som går långt tillbaka i tiden.

Att människan bevisligen åkt skidor sedan urminnes tider är väl känt. En höstdag 1924 ­arbetade tre män, bara tio mil från Markus Sjögrens snickarverkstad, med att dika ut en myr utanför byn Kalvträsk i Västerbotten. Plötsligt, på ungefär en och en halv meters djup, stötte de på några träföremål i marken. Av formen att döma såg de att det var ett par gamla skidor. Strax intill låg en skidstav formad som en skovel.

Männen förstod att fyndet inte bara var gammalt. Det var mycket gammalt. Försiktigt bar de hem träbitarna och stuvade undan dem tillfälligt i ett uthus, för att året därpå lämna över dem till länsmuseet i Umeå. 

Efter C14-analys konstate­rades att skidorna, varav den ena var helt intakt, hade överlevt i den syrefria myrmiljön där de ­hittades i omkring
5 200 år.

Kalvträskskidan, som den kommit att kallas, är 204 centimeter lång och 15 centimeter bred. Den är tillverkad av slitstark och tätvuxen tjurved från tall med stående årsringar, vilket ger lång hållbarhet och bästa möjliga glid. Undersidan är flat. Fyra hål mitt på skidan antyder att remmar dragits som bindslen. 

Jägare och turskidåkare

Att skidor använts av jägare redan under sten­åldern har man vetat länge, eftersom de finns avbildade på hällmålningar och hällristningar på flera håll, bland annat i Ryssland. Men allt tyder på att Kalvträskskidan är världens äldsta bevarade skida, tillverkad av en skicklig hantverkare med stenyxa och skrapverktyg. Den räknas rentav som ett av världens äldsta träföremål, och är äldre än Egyptens pyramider. Numera finns skidparet att beskåda på Västerbottens museum i Umeå.

Sedan Kalvträskfyndet för drygt 100 år sedan har ytterligare ett 80-tal gamla skidor hittats, varav merparten i norra Sverige, daterade från omkring år 1500 f.Kr. till 1000 e.Kr. Många träslag förekommer: björk, tall, gran, ask och asp. En del skidor är dekorerade. Många är långa och breda, avsedda för ospårad husbehovsåkning i snö och varierande terräng.

Det är alltså ett historiskt arv som förs vidare av Markus Sjögren. I mer än 100 år har Tegsnässkidan tillverkats här, i den lilla byn Granö intill Ume­älven. Idag är man ensamma i Sverige om att i större skala erbjuda traditionella skogsskidor i trä, med skidtillverkningen placerad under egen rubrik i trävarukoncernen Tegsnäs Group.

– Våra skidor är viktiga för oss, försäkrar vd Jimmy Nilsson när Utemagasinet besöker ­fabriken. Vi agerar på en liten men stabil marknad med jägare, naturbevakare och friluftsintresserade turåkare som våra kunder. Det är ett segment som alla kanske inte tagit på allvar.

Tillverkningen av Tegsnässkidan går än idag i stort sett till på samma sätt som 1907, då den arbetslöse Ludvig Jonsson i Tegsnäset åtagit sig att tillverka skidor i ”Västerbottensmodell” för fem kronor paret.

Björk i lager på lager

Processen som gått i arv i fabriken är avancerad. Virket som används är kvistfri och torkad björk som klyvs, limmas, formas och hyvlas. Paketet bakas sedan ihop under hårt tryck och värme, ovansidan skulpteras, undersidan putsas och brättet formas innan skidan lackas – allt manuellt. 

Totalt ingår 52 moment innan skidan är klar, berättar Markus Sjögren.

– Vi är ensamma om det timglasformade brättet, där ska det gå att sätta fast en kniv för att kunna sparka ihjäl en varg med skidan. Men i djup snö och skare petar spetsarna också hål i skarskiktet och letar sig upp till ytan.

Tegsnässkidan tillverkas i olika bredd, olika längd och med olika underlag för olika behov. 

– Det är en bra skida som tål en livstid, eller två. Jag har fortfarande kvar min farfars skidor, säger Markus, som tillverkar skidorna stötvis, ungefär 20 par åt gången.

– Men det är klart, funderar han, om folk inte hade kört så mycket skoter hade vi säkert sålt fler skidor.

Träskidor för husbehov

En god och livskraftig relation till träskidan har även Tobias Lundgren, slöjd- och friluftslärare på Sjöviks folkhögskola utanför Avesta. Förutom att han under uppväxtåren i Sorsele åkte mycket skidor, inspirerades han som 20-åring av en man hans mamma träffat som var hängiven jägare med toppjakt på fågel som favoritnisch.

– Och då är det naturligtvis träskidor som ­gäller, särskilt om det är kallföre och djupsnö, konstaterar Tobias.

Till Sjövik kom han först som elev och blev sedan själv lärare på skolans friluftskurs, där han bland annat handleder elever i att göra egna husbehovsskidor för åkning i ospårad djupsnö.

– Vi utgår från ett stycke av en sågad planka lämpligt virke som vi kan hitta mellan brädstaplarna på brädgården, säger Tobias. Det ska vara rakt och kvistfritt. Furan är mjukare och lättare att arbeta med, men en skida av björk är för många att föredra. Det virket är hårdare och skidan får då bättre glid. 

Eleverna använder sedan handverktyg som yxa och hyvel för att tillverka sina skidor. Långa och breda hyvlas plankorna ner till rätt tjocklek, undersidan hyvlas slät och kanterna huggs fram med yxa. Böjen i brättet basas med ånga. Tjockast ska skidan vara under foten men det behövs inte mycket spann.

– Vi vallar sedan med tjära, utvunnen av 100-åriga stubbar. Då blir det bra glid, intygar Tobias Lundgren.

Efter en dryg vecka är träskidorna klara. Eleverna är stolta som tuppar över vad de åstadkommit och kan knappt bärga sig innan skidorna kan provåkas. Men de är inte gjorda för preparerade spår, de ska åkas fritt i terrängen.

– Våra skidor ser ut som förr och ska användas som förr, då bidrar de som bäst till träskidans fortlevnad, hävdar Tobias bestämt.

Inget att försörja sig på

Och visst utgör träskidan en trivsam och vane­bildande bekantskap. Att i stilla mak staka sig fram under snöstinna granar, över ett nylagt snötäcke, ger mersmak. Att lyssna på det mjuka fraset av tjärvallad träsula mot tunn skare utgör för många essensen av ett gott liv. Ofta är skidorna dessutom vackra som smycken.

Skidmakarveteranen Bo Östergren i Jokkmokk­ sa en gång att ”skidans storhetstid var före indu­strialismen, sedan försvann de långa och bra skidorna”. Han syftade då på de gamla skidor som inspirerat honom till att tillverka sina egna, de så kallade ”Östergrenarna” – långa, limmade och breda med långa spetsar och uppemot ett års väntetid för kunder i hela Skandinavien. Med dessa går det att obehindrat flyta fram över meterdjup nysnö där de flesta moderna skidor hade sjunkit igenom.

Träskidans lov sjungs även av Eric Sundberg och hans pappa Micke Sundberg i Oviksfjällen. Inspirerade av Sune Jonssons dokumentärfilm ”Skidmakaren i Gielas” (1988), där småbrukaren Alfred Israelsson på gammalt vis tillverkar ett par traditionella björkskidor, har de genom åren provat sig fram till en egen limmad träskida av björk eller fura.

– Det är mjuka skidor i gammal modell med långt brätte, avsedda för lössnö på myren, säger Eric. Många hör av sig och vill beställa, men jag hinner bara med ett 30-tal skidor per år – jag måste ju försörja mig också. 

Plastskidan vann mark

Ytterligare en handfull skidmakare av den gamla skolan, mer eller mindre aktiva, finns utspridda i framför allt landets norra delar. Greve Långböj i Hedeviken, Olskogen Trävittra i Ånge, Fjällbonäs utanför Arvidsjaur är några. 

Men när plast­skidan gjorde entré i de preparerade skid­spåren under tidigt 1970-tal förpassades träskidan i snabb takt till ringside. Nu skulle hastigheten öka. Inget var längre heligt. Material, vallning, teknik, kostlära – allt skulle granskas, utvecklas, förbättras. Och skidorna skulle bli lättare för att kapa hundra­delar, så att inte svensk längdskidåkning tappade mark i förhållande till andra nationer (läs Norge).

Så här 50 år senare har dessa vindar också nått Försvarsmakten. Försvarets materielverk, FMV, har nyligen beställt 5 000 par skidor från Finland, bredare och längre än trotjänaren Vita Blixten. Vallningsfria. Och tillverkade i plast. 

Att den nya skidan är att anse som ett komplement, och att Vita Blixten även fortsättningsvis kommer att finns i lager och användas under många år, kan möjligen vara en tröst för den som inte kan släppa minnet av värnpliktens krävande vinterfjällmarsch.

Optimerat glid med ai

För eliten inom längdskidåkningen finns idag få skäl att titta i backspegeln – där är det full fart framåt. Som exempel har forskare vid Luleå ­tekniska ­universitet i samarbete med Sveriges Olympiska Kommitté, Svenska Skidskytteförbundet och Svenska Skidförbundet utvecklat metoder med hjälp av AI för att optimera glidet. Det handlar om att kombinera rätt skida, struktur och vallnings­metod med rådande snö- och väderförhållanden med syftet att öka hastigheten i skidspåren. ­Världens snabbaste skidor är målet till OS i Milano/Cortina 2026.

I elitens strävan efter att kapa sekunder finns inget utrymme för träskidor. Anders Svanebo, valla­chef på Svenska Skidförbundet, säger att träskidor idag, vad han känner till, inte används över huvud taget inom traditionell motion- eller tävlings­åkning i preparerade spår.

– Hur det ser ut bland jägare och turåkare i ospårad terräng vill jag låta vara osagt, men i min värld har träskidan ingen plats, säger han.

Nog har trä sin charm

Att träskidan fasats ut beror, enligt Anders ­Svanebo, på att moderna skidor i alla avseenden är överlägsna. Plasten i belagen ger bättre glid. 2020-talets skida är lättare, har bättre spann, kan enklare anpassas­ till olika snötyper och är ­mindre känslig för fukt. Den behåller dessutom sina egenskaper över tid.

– Dagens skidor är specialiserade för olika ­stilar, som klassiskt eller skejt, och har en specifik­ konstruktion för att optimera fäste och glid, förklarar han.

Och där är vi nu. Med skidor som ger topptider och ska bli ännu snabbare. Gott så. Men för oss som inte har några norrmän att tampas med kan det vara skönt att damma av de gamla trälaggen och i sakta mak ge sig ut på en månskenstur över djup nysnö, långt från elljusspår och tidtagningsur. Kanske är det vi som ­vinner i längden.