Sverker Sörlin: ”Snön är en skör nåd”

Is och snö har skapat Sverige, men nu drar barmarksgränsen norrut. Varför bryr vi oss inte mer? Det undrar Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria och skidfantast, som vill se ett brett klimatuppror. 

Det är i mitten av mars och Sverker Sörlin har just avverkat en slaskig runda i Ågestas konstsnöspår, vid sjön Magelungen söder om Stockholm. Han hänger på stavarna och summerar läget.

– En riktig skitvinter. Som många andra under de senaste årtiondena.

Den hängivne skidåkaren, författaren, professorn och idéhistorikern är sedan många år en tongivande röst i klimat- och kulturdebatten. Han är hedersdoktor vid universiteten i Åbo och Bergen, och utsågs 2025 till Arne Næss-professor vid Oslo universitet – en årlig hedersutnämning i den kände ekosofens och bergsklättrarens anda. 

Just vintern ligger Sverker varmt om hjärtat. Har alltid gjort. Det syns inte minst i hans årsgamla bok Snö – en historia, där han tar oss med på en kulturhistorisk resa för att spegla vintrarnas roll i våra liv. Via Gustaf Fjæstads sinnrika målningar, samiska snöord, japanska fysiker, hudsalvan Nivea, Dantes Inferno och Elsa Beskows sagor bjuder han på en hyllning till vårt vackraste och mest flyktiga och oförutsägbara element.

Drabbas av snöabstinens

I sin bok återkallar Sverker ett starkt minne, som fördjupade hans känsla för snö och is. Det var under en vårvintertur med några kamrater i norska Rondane tidigt 1980-tal. 

– Det var en sällsam afton då ett dussintal pölar vid tältplatsen började frysa till is och bilda kristaller, med knäppningar och skarpa kristallskott. En händelse som gått på djupet och verkligen inspirerat mig att skriva och föreläsa.

Som huvudstadsbo sedan mer än 25 år tillbaka drabbas Sverker då och då av akut snö­abstinens, och en längtan tillbaka till barndomens vintrar i Västerbotten på 1960-talet. För honom är snön inte bara ett väderfenomen bland andra, den är en gåva och en nåd som förvandlar världen till ett sagolandskap.

Fotograf Johan Marklund och jag har de senaste veckorna försökt få till en träff med Sverker Sörlin,­ som inte bara skulle involvera snö – apropå den senaste bokens tema – utan också längdskid­åkning. Det är sporten i hans hjärta, vars själ och lidelse han skrivit livfullt om i boken Kroppens geni som utkom för 15 år sedan.

Men vädret och Sverkers späckade föreläsningsschema har gäckat oss, så det fick bli en tur i Ågesta till sist, och en tynande sträng av snö i det allt mer vårlika landskapet.

– Det blev ju rätt träffande ändå, med tanke på bokens tema. Om snön som en budbärare och en skör nåd i en värld som smälter, konstaterar Sverker när han efter ett antal stakmoment och kurvtagningar – på order av fotografen – pustar ut på en torr plätt vid sidan av spåret. 

Han befarar att det här är framtiden.

– Det är i alla fall vad vetenskapen säger oss, och varför ska vi tro att någon annan vet bättre?

Tweedkavaj och pjäxor

Snöförsvinnandets geografi är svår att förutsäga i detalj. Delar av norra Sverige kan klara sig bra i framtiden, menar Sverker, men i trakter där nollgenomgångar blir allt vanligare (när temperaturen växlar mellan plus och minus under ett och samma dygn) så blir snö snart en sällanhändelse. 

Han betonar att snöns närvaro i framtiden är vårt ansvar nu.

– Precis som när jag var barn och ville ha efterrätt. Det var inget jag kunde lita på skulle komma, säger han, för dagen klädd i sober tweedkavaj, ­ulltröja och matchande mössa till skalbyxor och knallröda pjäxor.

Att det blev en hel bok om snö föll sig ganska­ naturligt. Sverker har varit inne på temat i artiklar, radioprogram, tidigare böcker och föreläsningar i många år. Vid lanseringen fick boken positiva omdömen både i Sverige och Norge, med ­hyllningar på kultursidor i magasin och dagstidningar.

– Den har ett existentiellt tema och handlar om vad som kan ge livet mening, konstaterar han. Och även om skidor är en del av svaret för många, så är det ju inte det för alla.

I mitten av 1960-talet var Sverker Sörlin en ung skidtalang från lilla Åsele i Västerbotten. Ett landskap som fostrat många goda åkare och en region där den 5 000 år gamla Kalvträskskidan hittades för mer än 100 år sedan. Fantomsmärtan som infann sig när han slutade tävla på elitnivå i slutet av 1970-talet satt länge i, efter flera junior-SM och ett år som senior.

– Det uppstod en stor tomhet, när något jag växt upp med och kämpat för plötsligt var borta. Den smärtan återkommer även nu när snön låter vänta på sig, säger han.

Intrycken från Sverkers barndoms snörika vintrar är levande och detaljrika, både i boktext och samtal.

– Jag minns den torra, krispiga kylan när jag stod på mina första skidor som fyraåring, liksom ­trängseln i snögrottorna vi grävde i traktor­drivorna på skolgården. De var ju flera meter höga på den tiden.

Snön var både underbar och mystisk, tyckte han. En gåta som fortfarande gör honom nyfiken och frågande.

– Vi lever i ett vinterland, is och snö har format Sverige. Så varför bryr vi oss inte mer och sörjer att snön smälter?

200 dagar med snötäcke

Sverker säger att han vill väcka snöängeln inom oss. Det vi spontant gjorde som barn – och kanske­ fortfarande gör som vuxna, lite i smyg efter ett rejält snöfall. 

För vi som levt och lever med snö har gjort några av dess egenskaper till en del av oss själva. 

Jag som är uppvuxen i Dorotea under samma tid som Sverker, och minns de snörika vintrarna, känner igen mig i hans beskrivning. Ibland kan det värka i kroppen av längtan efter svunna sparkturer på blåis i midvinterkyla, eller de otaliga skidutflykterna genom nysnön med sladdriga läderpjäxor i kabelbindning. En gång i mitten av 1960-talet fick vi ledigt en hel vecka från skolan för att det var mer än 40 grader kallt under en längre period. Trots det var jag och kamraterna ute och lekte i snön varje dag – utan bekymmer.

Sverker, som har god koll på statistiken, bekräftar­ mitt minne. Det var flera bistra vintrar i Lappland under de åren, där vissa bjöd på ­närmare 200 dagar med snötäcke. Då var ju snö och kyla ett normaltillstånd som vi alltid räknade med.

– Veckovis låg temperaturen på minst 30 ­grader minus, enligt SMHI. En dag var det minus 45, men i Åsele gick vi barn till skolan som vanligt, konstaterar han med ett leende.

Han pratar vidare om ljudet av snö. Eller snarare frånvaron av ljud, när granskogen hukar under snömassorna. Det är som om ett lock lagts över naturen, vilket skärper alla sinnen. Det enda som hörs är fraset av skidorna som glider fram, ljudet av stavtag och den egna andningen.

Petter försvann i dimman

Att ge sig ut på tur efter ett rejält snöfall är det bästa, där snötäcket bidrar till den mjuka framåtrörelsen och dynamiken. Ett slags meditation i rörelse där Sverker tycks förnimma ”utelivets eufori” – något han utvecklar i snöboken.

– Att springa är ju rätt stötigt, men med ett par skidor under fötterna kan även en ovan åkare få känslan av flow ganska direkt.

Det var i sökandet efter den känslan som Sverker­ fick idén till boken Kroppens geni. Om skidåkning som lidelse och filosofi. Den är skriven i reportage­form, kryddad med Sverkers personliga skiddrömmar och dagboksanteckningar. Under arbetet med boken blev han efter flera förfrågningar inbjuden att träna med det norska landslaget och hänga med elitåkare som Marit Bjørgen och Petter Northug. Vad är det som gör Trøndelagsborna Marit och Petter så bra? Och hur går träningen till? Det ville Sverker ta reda på. 

– Jag fick till en början följa med på barmarks­träningarna och lyckades få en pratstund då och då med Petter och Marit. Sedan satt jag och tjuvlyssnade på journalisternas frågor under pressträffarna. Allt för att försöka förstå och beskriva det norska skidundret.

Boken slutar med att Sverker och Petter möts i en duell på glaciären Val Senales i Sydtyrolen, utifrån Sverkers fundering kring hur fort man kan åka skidor om man är bäst i världen. En 400 meter lång sträcka väntade. Hur det gick? Kolla Youtube eller läs boken, där Sverker målande beskriver hur Petter Northug träder in i evigheten.

– Jag såg honom bara försvinna i den täta ­dimman …

Ett passande nyord

När jag kontaktar Sverker Sörlin igen mer än ett halvår senare, för att stämma av några detaljer, är han i Umeå. En föreläsningsturné i hemtrakterna väntar senhösten 2025 med stopp i Åsele, Dorotea, Vilhelmina, Tärnaby och Östersund.

Han ska prata mer om snö förstås, och åka ­skidor om han hinner. För det har snöat en hel del under veckan, till skillnad från novemberrusket och plusgraderna i Stockholmstrakten.

Därmed är snöabstinensen tillfälligt lindrad, för det väntas falla än mer under de kommande dagarna. Och kanske, kanske blir den här vintern den bästa på länge. Undantaget som bekräftar regeln. 

Sverker missar sällan en chans till skidåkning när den bjuds. Kanske går hans jobbresor lite oftare i nordlig riktning? Som under förra vinterns bokturné i Dalarna och Härjedalen, där han passade på att åka skidor vid Lugnet utanför Falun och i Vasaloppsspåren.

– Väl uppe i Funäsdalen bjöds jag sedan på ett par decimeter nysnö, efter flera dagar med blidväder. Sedan kom över 100 personer på kvällen för att lyssna på mitt föredrag. Det kändes som en gåva från paradiset. Snöbildning, om jag får sätta ihop två viktiga ord.