Snabb och spontan eller lugn och metodisk – vilken friluftstyp är du? Och kan man förändras?
En ngång när min dotter var i förskoleåldern hade hon fått följa med en kompis hem på eftermiddagen. När jag hämtade henne senare var hon helt i gasen över middagen som serverats, makaroner och köttbullar: ”Men vet du mamma, det går att baka egna köttbullar! Man köper bara röd deg!”
Med åren kom jag att lessna på Mamma Scan så till den milda grad att röd deg numera är en stapelvara hos familjen Kjellnäs, men jag har fortfarande svårt för när matlagningen tar längre tid än själva ätandet. När förberedelsefasen är så omfattande och tålamodsprövande att man nästan tappar sugen innan det trevliga ens har börjat.
Samma sak i friluftslivet. I början av vintern känns det nästan oöverstigligt att komma ut på skridskoisen, till längdspåren eller upp på någon topp. Jag vill, jag vill – men först är det skenor som ska slipas och prylar som ska letas fram och en bindning var visst trasig och vem var det nu som lånade transceivern?
Finns det en genväg, då tar jag den. Jag hyr prylar om jag inte hittar mina, anlitar en guide om det krävs en veckas hemstudier för att förstå terrängen, lämnar in skidorna på vallning och fyller ryggsäcken med frystorkad färdigmat. Jag spenderar mig ur krisen, helt enkelt.
Framåt februari brukar något slags lugn infinna sig i mitt uteliv. Packningen har optimerats tur för tur, isbehovet hänger i hallen och alla skidor ligger på vänt i takboxen. Om någon skulle ringa mitt i natten och skrika ”skridskor om 30 minuter, stora värtan!” skulle svaret bli ”ja för fan, räkna med mig!”
Kanske känner du igen dig. Men troligen inte. Min känsla är att allt fler som sysslar med friluftsliv tvärtom njuter av förberedelsefasen, och lägger enorma mängder tid på den – nästan som ett intresse i intresset. Det lappas, lagas och sys i plagg och utrustning; det torkas egen friluftsmat och täljs skedar att äta den med. Och så har vi den ständigt pågående facebookdiskussionen om vilken ryggsäck/tandborste/app/kaffemugg som är mest optimal utifrån olika krav och förutsättningar.
Att ta genvägar verkar vara helt ute.
För många handlar det nog om en önskan att sprida ut sitt friluftsintresse över året, särskilt om man är vandrare i första hand. En kan ju ha förståelse för att vissa hellre pysslar med sina prylar hemma framför brasan, eller lajkar inlägg om portabla bidéer, än ståfikar i snöglopp på någon knögglig skridskois. Mest avundsjuk är jag på dem som inte enbart tvättar, lappar, lagar och torkar egenodlade rotfrukter inför kommande turer för att miljösamvetet kräver det, utan också för sitt eget nöjes skull. Som ett intresse i sig.
I helgen har den nu utflyttade dottern varit hemma. Vi drog fram lite röd deg och långkokade köttfärssås, skålade i vinet som blev över och kollade på turbilder från förr. En förberedelsefas som blev en större upplevelse än själva slutmålet, att sleva i sig maten. Tänka sig.
Nästa steg i mitt personliga uppvaknande är att smeta ut resterna av såsen på en plåt och torka den i ugnen på 50 grader, som jag läst att man ska göra i artikeln ”Ta dig tid att torka friluftsmat” (sidan 38 i nya numret av Utemagasinet). Eat my dust, Mamma Scan.
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör Utemagasinet
