På tur över frusna vidder

Kust och fjäll i all ära, men inlandets vidsträckta myrmarker och glesa tallskog ger skidupplevelsen en sällsam dimension. Vi delar den med tjusade holländare och brasilianare, i Umeälvens frusna dalgång.

Det är en märklig vinter vi har utanför bilfönstret. Tiden på året signalerar meterdjup snö och bister kyla, istället­ präglas det klimatdrabbade land­skapet av ett tunt lager frusen naturbetong som generöst släppt fram fjolårsgräs närmast tallarna. Dessutom har snövallarna längs vägen krympt ihop till en dammig grussträng som lyfter i tjocka moln när timmerbilarna dundrar förbi. Många sluttningar vända mot söder är redan snöfria. Det känns både konstigt och bekymmersamt.

Vi är på väg från kusten mot Västerbottens inland, följer Umeälven och Blå Vägen mot nordväst. I mil efter mil betraktar vi hur älvens is ligger slät och slutspelsblank som en bandyplan. 

Döpt efter favoritfågel

På Granö Beckasin har vi stämt möte med Petvin Sandström – förnamnet är en självvald sammanslagning av Peter och Edvin – som efter många år i Kanada med ett varierat yrkesliv som bagare, timmerman och takläggare återvänt till Sverige och ett jobb som naturguide. 

– Världens bästa jobb, försäkrar han efter att vi tagit oss över den smala bron från älvens norra strand och parkerat bilen.

Granö Beckasin är ett naturnära besöksmål med boende, bland annat i så kallade fågelnästen i träden, samt restaurang och aktiviteter. Konceptet lanserades av en grupp Granöinvånare 2007 som ett sätt att skapa arbetstillfällen, stoppa nedläggningen av skolan och göra bygden mer attraktiv att både besöka och flytta till. Snart 20 år senare kan man konstatera att det var en bra idé.

Att Granö fått efternamnet Beckasin hänger samman med en donation av runt 30 000 uppstoppade fåglar från den lokale konservatorn Jan-Erik Sjöblom, som var en stor inspiration i projektets uppstart. Enkelbeckasinen var hans favoritfågel. 

Vi avstår vedeldad kvällsbastu med bad i isvak under ett sprakande norrsken. Istället gör vi tidigt kväll med sikte på att dagen därpå ge oss ut för att utforska omgivningarna. ”Räcker snön” är frågan vi ställer oss. Trots att vi är otåligt och nyfiket rastlösa blir sömnen god och vi vaknar ivriga på att få spänna på oss skidorna.

 

Tystnaden och huspriserna

Efter en väl tilltagen frukostbuffé, där vi är de enda gästerna med svenska som modersmål, packar vi in oss i Petvins bil. Det tunna snötäcket tvingar oss att flytta starten en kvarts bilresa till högre höjd där snön räcker till. Förutom skidor, stavar och ryggsäckar gör oss även Ruby Zuurhout sällskap i bilen. Hon är från Holland och naturguide även hon, men mer hemma på skridskor och snöskor än skidor.

– Naturen, tystnaden och huspriserna tog mig till Sverige, förklarar Ruby. Här kan jag bygga en bättre framtid för mina eventuella barn.

När Petvin bromsar in är vi framme. Vi tumlar ut, alla utrustade med långa och breda träskidor från Tegsnäs skidfabrik i grannbyn. Där har det producerats tidlösa skidor av kvistfri björk för jägare och turåkare sedan 1907.

Efter lite pyssel med att spänna remmar och ställa in bindningarna sitter skidorna där de ska och vi kan staka iväg ut på Innerstormyren. Här är snön hårdfrusen och gnistrande vit. Regn och blidväder varvat med korta köldknäppar har gått hårt åt snötäcket och resulterat i ett underlag som tveklöst kan bära både älg och människa. 

En talangfull nybörjare 

Det är tyst, vindstilla och glest mellan träden. Solen segar sig allt högre och börjar sakta värma ryggen. Ögonen tåras av reflexerna mot den frusna snön. Vi blir snart kompis med både skidor och det isiga underlaget, Ruby visar sig vara en talangfull nybörjare.

Den frusna myren breder ut sig vart än vi vänder­ oss. Det är rätt tid att uppleva det vidsträckta landskapet där myrarna avlöser varandra, med bara en smal skärm där träden vuxit sig lite större, växer lite tätare, som visar att en myr slutar och en annan tar vid.

Långt där borta, vid myrkanten, ruvar skogen. Grön, gammal och hemlighetsfull. Himlen är stor, så stor, och spensliga granar och krokiga tallar­ sticker upp ur de gropar som bildats när solen värmer­ upp bark och näver. Runt varje grässtrå, varje planta, har det tinat fram ett hål i snön.  

Tiden går, vi stakar på och ansikten rodnar i takt med solens förflyttning över himlen. Skidorna får allt bättre grepp mot underlaget när det översta skiktet tinas upp av solen. Vi flyter fram i ospårad terräng och letar oss allt längre ut på myren, över det frusna snötäcket. En berusande lyckokänsla av frihet och välmående infinner sig. 

Vid lunchtid trollar Petvin fram en väl använd stekhäll och slår eld på en bit näver. Snart fräser det i pannan och doften av vitlök blandat med älg­­suovas, grönsaker och några nypor ur Petvins­ kryddburkar kittlar i näsan. Förväntansfulla sätter­ vi oss tillrätta på renskinnen som fördelats ut i snögropen. 

Barndomens skidturer med apelsiner, varm choklad och våta vantar dyker upp ur minnes­banken. Landskapet får oss också att tänka på Kenyas savanner där djuren strövar fritt mellan träden. Så annorlunda, ändå samma.

Räv, lo, älg och tjäder

Även myren har sina invånare. Vi ser spår av räv och lo, en älg har vandrat mellan skogsholmarna, vi anar de nästan osynliga spåren efter små­gnagare som kilat mellan framtinade grästuvor. Tjäder­tuppen har rekognoserat vårens spelplatser och doppat sina vingar mot snön. Från toppen på en död tall håller korpen uppsikt över besökarna.

– Det är så tyst, utbrister Ruby andäktigt. Det här är något jag aldrig hade kunnat uppleva hemma i Holland.

Mätta blir vi länge sittande på våra renhudar med ansikten vända mot solen. En diskussion om miljö och världsläge tar fart men innan vi har lyckats lägga fram någon plan för framtiden har det börjat kyla på ryggen. Vi packar ihop, spänner fast skidorna och stakar oss vidare över det flacka, ödsliga och praktfulla landskapet. 

– Det är inte många som hittar hit. Jag kan inte påminna mig om att någonsin ha sett en människa här, säger Petvin, medan han med god fart skidar vidare mellan de enstaka träd som bitit sig fast i blötmarken under snön.

Skvattram och lingonris 

Myr är en samlingsterm för flera olika slags våtmarker, som har det gemensamt att man lätt får blöta skor och fötter vid besök och att det där finns mycket mygg. Dessutom ska markytan till stor del och under merparten av året befinna sig under vatten eller i vattenytan. Två sådana exempel är torvmossar och kärr. 

I Naturvårdsverkets inventering från 2009 uppskattades antalet våtmarker i Sverige till cirka 35 000 fördelade på 47 olika våtmarkstyper, beroende på hur vattnet tillförs området. Den ­artrika våtmarken fyller flera viktiga funktioner för miljön,­ bland annat att den syrafattiga torvmossen binder kol och därmed bidrar till att bättre klimat.

Men detta reflekterar vi inte mycket över, där vi nöjda hasar fram på våra långskidor över de vita ­vidderna. Vi uppskattar nog mest att det är myggfritt, samtidigt som skvattram och lingonris antyder att andra tider inte är långt borta.

På sina håll har regn och dagsmeja gått hårt åt snön på myren som sedan har frusit till is igen. Stora isspeglar har skapats, synliga på långt håll, som reflekterar solen och får hela myren att glittra som ett dansgolv.

Vi pausar i en skogsbacke, under salladsliknande lunglav på en gammal sälg. Snart brinner en eld under den sotiga kaffepannan och vi slår oss ner i väntan på att det ska koka upp. 

Bakom oss har vi en gammal rågång som utgör gränslinje mellan två skogsskiften. Här ägs skogen av både skogsbolag och privatpersoner. Ofta har skogen gått i arv i generationer, men när arvingarna inte kan komma överens är skogsbolagen inte sena att erbjuda sig att kliva in. 

Skogen här växer sakta, med tätt mellan årsringarna, och utgör en efterfrågad snickeriråvara. Men träden här på myren står säkert kvar ännu i många år. De är för små, för få, för krumma, för tunna för att locka till avverkning med skogsbolagens tunga maskiner. Många av träden vi passerar, mestadels tall, är redan döda. De har stupat på sin post, men står upprätta kvar i ännu många år, till stor glädje för insekter och fåglar. 

Lika delar trots och lycka

Kaffet kokar upp och ställs åt sidan för att sjunka innan det hälls upp i kåsor och koppar. Någon får fram en påse bullar som skickas runt. Ingen brådska märks av. Men dagen går obönhörligen mot sitt slut och snart packas ryggsäckarna för återfärd till bilen. Efter middag och avec på Granö Beckasin skådar vi ett böljande norrsken över Umeälvens blanka is. 

Dagen därpå inleds med låga moln, lägre temperatur och frost i luften. Efter frukost ger vi oss av mot nya myrar, i nytt sällskap. Det unga paret från Tyskland är spralliga av förväntan. Det äldre paret, där han är från Holland, hon några år yngre och från Brasilien, ser nervösa ut.

– Jag har precis fyllt 70 och har lite problem med mina höfter och min fru har aldrig stått på skidor tidigare, inte ens sett snö, förklarar den gråsprängda mannen när vi packat bilen och givit oss iväg längs den snöfria vägen.

Men det hindrar inte någon av dem från att ivrigt hasa iväg ut på myren, ska det visa sig när skidorna kommit på.

Det är en kylig morgon och solen har ännu inte hunnit värma upp snön. Den hårda ytan får skidspetsarna att peka åt alla håll, och med ­tveksam balans och odefinierad tyngdpunkt står den ­brasilianska kvinnan ideligen på öronen. 

Men hon ger sig inte. Upp igen, ny vurpa, upp igen. Och igen. Hennes man bistår tålmodigt och föreslår att hon kan ta av sig skidorna och gå på skaren istället.

Svaret blir en arg blick, och en ny vurpa.

Envisheten ger resultat. Snart står hon kvar på skidorna, kliver några steg och lyckas ta några stavtag. Och några till. Tjurigt och målmedvetet fortsätter hon att staka sig fram över myren, nu utan att ramla. Hon ser sig omkring, upptäcker att hon har publik, hennes ansiktsuttryck förmedlar lika delar trots och lycka.

Jag blir nästan lite tårögd. Det är ett stort ögonblick vi har fått vara med om. En kvinna från Brasilien har på en myr i Västerbotten lyckats upphäva tyngdlagen.

Tid för reflektion

Det blir ännu en fin dag. Av hänsyn till gruppens medlemmar blir det ingen långtur, men nog så många stavtag och fikapauser. Vilket vi inte har något emot. Solgrop, kaffe och tid för reflektion ingår också i naturupplevelsen.

Snart är det vår, då vaknar myren till liv igen. Snön försvinner, isen går upp, björnen lämnar idet. Insekter kryper fram och fåglarna återvänder. Doften av våt jord och skvattram dröjer sig kvar i kläderna. Och överallt ilar hungriga ­myggor efter blod.

Då är vi själva långt härifrån, vissa längre än andra. Men skogen och myren finns kvar.