Att gå på topptur i vild terräng kräver kunskap och erfarenhet – om inte någon annan gått före och stakat ut leder och åk, satt upp skyltar och byggt fikastugor. Vi testar topptursområdet Hankin-Evelyn i Kanada och vill ha mer.
I ett stadigt men behagligt tempo glider vi fram på skidorna i den täta skogen. Det snöar kraftigt och nysnön börjar fylla igen det väl upptrampade spåret. Nere i dalen var det ganska kallt, men efter en halvtimmes turande har vi fått upp värmen och stannar till på en platå för att ta av ett lager kläder.
Min ledsagare, den 75-årige skidfantasten Brian Hall, rättar till sin ena stighud innan han pekar ut ett antal nerfarter som möts och går ihop intill oss. Korsningen påminner om hur det kan se ut på en alpin skidort – men här är nerfarterna smalare, och inte pistade utan fyllda av pudersnö.
På det här berget finns inga liftar, och det lär aldrig byggas några. Varken snöskotrar eller pistmaskiner kommer att framföras längs bergssidorna. Hankin-Evelyn, där vi befinner oss, är nämligen något så sällsynt som en skiddestination helt dedikerad till toppturer.
Många år av sökande
Brian Hall började utforska området i Kitseguecla Valley, en halvtimme nordväst om Smithers i British Columbia, vintern 2006. En smällkall februaridag svängde han av Highway 16, körde förbi ett par stora lantgårdar och vidare in i vildmarken mot området vid foten av det 1 757 meter höga berget Hankin Peak.
Vid slutet av den skumpiga grusvägen fann han exakt vad han letat efter: ett bergsområde med nordliga sluttningar som får mycket snö, med lagom brant terräng – fritt från såväl anläggningsutveckling som snöskotertrafik. Dessutom nära civilisationen, för snabb åtkomst för tursugna lokalbor.
– Jag hade sökt efter ett område för toppturer runt Smithers i många år, men nästan gett upp. Antingen var det för långt iväg, för långa anmarscher eller konflikter med skoteråkare, säger Brian.
Gratis och för alla
I slutet av 1980-talet, när Brian Hall flyttade till Smithers tillsammans med sin fru Kym och deras två barn, var intresset svalt för att ge sig ut på skidor i opreparerad terräng. Det var bara de mest dedikerade entusiasterna som var ute och knatade, genom vild skog och uppför toppar, med utrustning som var betydligt tyngre och mer svårmanövrerad än dagens.
Under drygt tio år hade Brian jobbat på den populära skidorten Lake Louise Ski Area nära nationalparken Banff, hälften av tiden med lavinsäkerhet. På den nya hemorten blev han chef för det lokala skidområdet Ski Smithers.
Redan under de sista åren i Lake Louise hade Brian Hall noterat ett ökande intresse för toppturer och att utforska områdena utanför pisterna. Känslan förstärktes efter ett par år i Smithers, där han startat en skid- och friluftsbutik tillsammans med dottern Jess.
– Något var på gång, så jag började fundera på om det fanns potential för att bygga upp ett område enbart för topptursåkning. Jag ville också att det skulle vara gratis och tillgängligt för alla. Från början var det bara en dröm, säger han.
Lite som norra norrland
Under 1990-talet fanns ett litet dedikerat gäng topptursentusiaster i Smithers, och Brian berättar med värme om den härliga skidkulturen och långa turdagar i området. Men det var en ganska krävande aktivitet för skidåkarna, inte minst med långa anmarscher – ofta genom tät skog – för att nå den fina terrängen. Och när skoterkörning blev allt mer populärt bland de lokala skogshuggarna och gruvarbetarna, blev det inte lättare att övertyga fler att haka på skidturerna.
Brian såg toppturandet som en positiv kraft, men hur skulle han få intresset att växa bortom de redan övertygade?
– När jag äntligen fann Hankin-Evelyn föll alla pusselbitar på plats, konstaterar han med blicken över snöpudrade berg i lager på lager.
För den som händelsevis inte har koll på Smithers sedan tidigare så ligger den lilla staden drygt 14 timmars bilresa norr om Vancouver, ett par timmar sydväst om Alaska-gränsen. Ganska avsides, med andra ord. Den här delen av British Columbia känns väldigt mycket som norra Norrland, bara det att bergen är större.
Smithers har ett vackert läge intill Bulkley River, med stora lantgårdar som breder ut sig på bägge sidor om floden. Genom staden går järnvägen där gods fraktas till och från den stora utskeppningshamnen i Prince Rupert ute vid kusten.
trädfällare om somrarna
För den som gillar friluftsliv, skidåkning av olika slag, stigcykling och fiske är Smithers ett verkligt paradis. Naturen är vild och eftersom staden bara har 6 000 invånare blir det sällan någon trängsel på vare sig stigar eller i skidspår. De flesta jobbar i skogsindustrin, i gruvorna längre norrut – eller inom turistnäringen, som är en starkt växande industri i den här delen av provinsen.
Smithers är omgivet av berg. Det lokala skidområdet Hudson Bay Mountain Resort är döpt efter den högsta och spetsigaste toppen, Hudson Bay Mountain (2 589 meter). Med en handfull gamla liftar och kul terräng är det ett trevligt litet skidområde med skön stämning. Brian Hall är en av de drivande krafterna i gruppen som kallar sig Old Snagfallers, som hjälper till att fälla träd och glesa ur skogen kring skidområdet.
– Det blir lite bättre varje år och vi har ganska fria tyglar, så vi skapar mer åkning. Det är mycket jobbigare att fälla träd på sommaren än att gå på toppturer på vintern, säger han och skrattar.
Snöfallet tilltar i takt med att vi når allt högre höjder och börjar närma oss Hankin Hut, en av värmestugorna vid Hankin-Evelyn. Den är byggd på plintar och tronar flera meter ovanför marken. Konstruktionen är smart av flera skäl. Under vintern hindrar den att stugan försvinner under snön – och björnar och andra djur får svårt att ta sig in.
inget utan volontärer
Den inbjudande trästugan är en perfekt plats för en fika efter ett par timmars turande. Vi hugger lite ved och tänder en brasa i kaminen, för att sedan njuta av medtagna mackor, chokladbitar och hett te i stugvärmen. Brian tar fram en karta och pekar ut sina favoritåk och berättar historier om hur Hankin-Evelyn utvecklats genom åren.
När miljöbedömningen var klar, och finansieringen säkrad via bidrag från British Columbias provinsregering, anlitades arbetslösa skogsarbetare för att skapa leder och hugga ut 14 nedfarter. De fick också i uppdrag att bygga värmestugan vi sitter i och ytterligare en, med vedeldade spisar och toaletter.
– Alla träden är fällda för hand för att göra så liten inverkan på miljön som möjligt. Det gör stor skillnad för ekosystemet, säger Brian.
Arbetsgruppen byggde också en parkeringsplats och tillverkade skyltar, kartor, samt en permanent kontrollplats för lavinsändare. All infrastruktur som gör steget ut i den vilda terrängen enkelt och säkert. Brian Hall betonar att projektet aldrig hade rotts i land utan tusentals nedlagda timmar av volontärarbete, lokala sponsorbidrag samt en passion för den lokala gemenskapen – och givetvis för skidåkning.
utsikten väl värd mödan
Idag besöker ungefär 4 000 skid- och snowboardåkare destinationen varje vinter, och trenden är positiv. Bergsguider och lavinexperter förlägger kurser i området och över tid har Hankin-Evelyn kommit att bli ett skäl för allt fler turister att besöka området. De flesta kommer från andra delar av Nordamerika och även Europa.
Precis som Brian Hall tänkte sig är det gratis att besöka skidområdet, men många väljer att lämna en valfri donation som går till underhåll och reparationer.
Hankin Hut ligger på en platå vid trädgränsen, precis under toppen av Hankin Peak. Områdets andra stuga ligger på baksidan av berget – där finns det möjlighet att övernatta, stugan vi sitter i får enbart användas dagtid. För Brian var det viktigt att få stugorna på plats, för tillgängligheten.
– Vi har fantastiska berg och häftig terräng kring Smithers, men det är en bit att gå. Med våra fina stugor här ute är det många fler som faktiskt tar sig ut, säger han.
Efter fikapausen har det slutat snöa och klarnat upp så smått. Vi fäster skidorna på ryggsäckarna, och precis ovanför stugan följer vi ryggen upp till toppen.
Där uppe är utsikten väl värd mödan. Mot sydost skymtar vi Hudson Bay Mountain, det höga berget precis ovanför staden Smithers, och på dess ena flank ligger Everlyn som är en del av topptursområdet.
Brian åker först och väljer en vacker linje mellan skuggspelen. Nysnön är fjäderlätt och skapar ett stort snömoln bakom honom när han dansar ner, tillbaka mot stugan. När jag ser Brian åka utför den branta slutningen är det är svårt att tro att han är 75 bast med fyra hjärtoperationer i bagaget.
kryssar genom gläntorna
Till en början följer jag i Brians spår, men svänger vänster i stället för höger på krönet – även om det är så brant att jag knappt ser vart jag är på väg. Det pirrar lite i magen, men jag har tittat ut linjen nerifrån så jag vet att det går bra att åka här. För ett ögonblick befinner jag mig nästan i fritt fall, innan jag sjunker ner djupt i nästa sväng och känner pudret forsa över kroppen. Eufori!
Dagens lätta snöfall, och lite vind på det, har gjort sitt. Trots att det var ett tag sedan det snöade ordentligt är skidåkningen förvånansvärt bra.
Tillbaka vid Hankin Hut väljer vi åk nummer fyra vidare ner i skogen, där molnen fortfarande hänger tunga. Det känns enkelt och logiskt att åken är uppmärkta med enbart nummer – fyran är ett av de brantare, med naturliga kuddar här och där som bjuder in till små, perfekta hopp. Den övre branten är riktigt bra och vi tjoar oss hesa när vi kryssar genom skogsgläntorna.
Tillbaka på parkeringen plockar Brian fram varsin kall öl – vi är ju trots allt i Kanada – som avnjuts medan pjäxorna tas av och prylarna packas ihop. Vi pratar om hur Hankin-Evelyns koncept sticker ut bland världens alpina skidorter, och jag drar paralleller till cykeldestinationer i Skottland, Skandinavien och Alperna.
– När jag skapade Hankin hoppades jag att andra ställen skulle bli intresserade och inspirerade att bygga sina egna topptursområden, säger Brian, med en min som gör det klart att han inte är helt nöjd med utfallet hittills.
Få liknande områden
Än så länge är det bara ett par ställen i Nordamerika som hakat på trenden med specifika skiddestinationer för toppturer, och ingenstans har man kommit lika långt som Hankin-Evelyn. I Valemount, längre österut i British Columbia, byggdes en destination – men med bara fyra nedfarter och access med snöskoter blev det ingen succé.
Vid en gammal nedlagd skidort nära Steamboat Springs i Colorado, USA, togs för några år sedan initiativ till en ”backcountry resort”. Där kunde gäster köpa dagskort eller säsongskort för att gå på topptur och åka i de gamla opistade nedfarterna, som regelbundet kontrollerades för laviner och andra faror. Tyvärr gick det inte ihop ekonomiskt och satsningen lades ner efter bara ett par år.
Det finns ett par skidorter i Vermont, på USA:s östkust, som har specifika topptursområden intill sina vanliga skidområden – det verkar vara smartare rent ekonomiskt. I dagens läge är det ju i hög utsträckning rika människor som köper liftkort, utrustning och mat som möjliggör utbyggnad och underhåll av alpina skidområden.
I Sverige finns sedan några år topptursområdet Hamra Syd ett stenkast från Tänndalen, helt utan liftar men med turleder och opistade nedfarter. Flera av landets alpindestinationer har också ett litet utbud av turleder i anslutning till sina liftsystem. I Alperna, där randonnéeskidåkning varit populärt i decennier, är utbudet större.
Full fokus på naturen
För Brian Hall och många andra är toppturandet en modern och hållbar gren av skidåkningen, där dedikerade destinationer kan utvecklas med fullt fokus på natur och miljö. Men behövs egentligen leder, skyltar och öppna stugor för att folk ska kunna ge sig ut på tur? Räcker det inte med bergen i sig och de orörda möjligheter som erbjuds? Nej, då är vi tillbaka på elitspåret.
– Det passar inte alla att gå på tur vid Roger’s Pass och andra ställen som är kända för fantastiska toppturer. Där är terrängen väldigt seriös, turerna är långa och kräver mycket förkunskaper, säger Brian.
Han betonar att Hankin-Evelyn har en låg tröskel.
– Det är hela grejen med vårt koncept. Även som nybörjare kan du komma hit, känna dig säker och utvecklas i en inkluderande miljö.
I Brian Halls vision kan vi i framtiden göra en roadtrip genom British Columbias vilda naturområden, med stopp för trygga toppturer på olika destinationer som liknar den han skapat här utanför Smithers.
en riktigt bra deal
Det är ju en fantastisk vision, men är den rimlig? Allt bygger nog på om vi i framtiden är benägna att betala för att gå på toppturer i en kontrollerad miljö med markerade leder, och njuta av opistade, lavinsäkrade nerfarter. Väl nere får vi inget klassiskt afterski-bröl på lokal, men kanske en kall öl sittandes i bakluckan på bilen.
Jag är i alla fall med på den dealen.
