Cicci hittade hem i skogen

Det var tystnaden och ensamheten som lockade henne till vinterskogen. I dag har Cicci Hultqvists utenätter inte bara skänkt henne ett inre lugn, utan också vänner för livet.

”Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag älskar att sova ute. Även om naturen alltid har varit viktig för mig, så hade jag aldrig tältat tidigare. Jag bara fick för mig att det kunde vara något för mig. 

De flesta börjar väl på sommaren, men jag ­hittade ut på vintern. Sommaren kändes för enkelt, nästan lite tråkigt. Vintern lockade för att den var svårare. Myggfritt också!

På min första tur hade jag en enorm ryggsäck och en vintersovsäck som vägde hur mycket som helst. Alla grejer fick lastas på en släde och dras över en is för att nå ett vindskydd att sova i. Sedan dess har jag lärt mig en hel del.

Jag lockas av känslan av att vara ute helt ensam i skogen. Det är jag och naturen, och det blir ­nästan som ett beroende. Jag kan komma hem från jobbet en fredag, packa ryggsäcken och ge mig ut direkt, gärna i två nätter. 

Oftast hittar jag en lägerplats på måfå. Jag vandrar runt en mil och sedan viker jag bara av från stigen och går rakt ut i skogen. Slår upp mitt tält, eller hänger upp min hängmatta. Sedan är det bara jag, min hund och skogen.

Men jag tycker också om att vara ute med ­vänner, de turerna har kommit att betyda mycket. Då går vi inte lika långt utan fokuserar istället på att bygga upp ett mysigt läger. Vi bär med oss ved och massor av mat, eldar, umgås och äter gott vid elden hela kvällen.

Jag har också arrangerat sova-ute-event i Facebookgruppen Vandringsvänner. Det blev så lyckat att det utvecklades till ett återkommande event varje månad, året om. Vi var ett gäng som inte kände varandra från början, med olika bakgrunder och olika erfarenheter av friluftsliv. 

Den första träffen minns jag väl. De flesta var nybörjare – en tjej hade precis köpt massa nya prylar, och allt låg fortfarande kvar i kartongerna i bilen. Vi hjälptes åt att packa och bära ut allt, det vägde en del! Oftast var vi runt tio personer på de här ­träffarna, men en majhelg var vi 25 stycken. Det stod tält och hängde hängmattor överallt i ­skogen. 

Genom att anordna de här träffarna har jag fått vänner för livet. Det är kul att dela med mig av kunskapen jag samlat på mig om att göra upp eld, om utrustning och om hur man ska tänka när det känns motigt eller läskigt. Det hade varit guld värt om jag själv hade haft en sådan person i ­början. Steget ut blir så mycket kortare om man har någon erfaren med sig. 

Jag älskar utesovandet på vintern allra mest, men det är klart att det kan vara utmanande. Det värsta som har hänt var när min hund gick igenom isen förra året. Jag kastade mig i efter henne. Det var tio minus och mörkt, och mina vänner hade inte hunnit fram till lägret än. Jag lyckades vända henne mot land, men jag orkade inte simma. För ett ögonblick trodde jag inte att vi skulle klara oss. Plötsligt fick jag kontakt med botten och lyckades ta oss in till land. Det var en skrämmande upplevelse som visar hur vintern kan bli dramatisk. Det är viktigt att vara förberedd, ha rätt utrustning och kunskap för att känna sig trygg.

Men händelsen på isen har inte gjort mig rädd. Skogen är mitt hem, där känner jag mig trygg. Jag upplever att samtal blir mer på riktigt där ute, man pratar om sådant som betyder något. Jag är inte mycket för kallprat och blir lätt blyg i sociala situationer, men i skogen händer något.

Jag arbetar som svampkonsulent och guidar folk i naturen om höstarna – då har jag inga ­problem med att prata inför 50 personer. Det kan nog förvåna vissa som känner mig. Men naturen har den effekten på mig, jag trivs där.

Varje gång jag är ute får jag ett kvitto på att det stämmer som forskningen säger, att naturen hjälper­ oss att stressa ned. Därför vill jag gärna hjälpa fler att hitta ut, både till utenätter och till svamp­turer. När jag kommer ut i skogen tar jag ett djupt andetag och känner att jag är på rätt plats. Tänk om fler kunde få känna så.”