Kugge leker spåkärring, igen. Ibland blir det inte som han tror. Men kanske den här gången?
Jag har alltid gillat att leka spåkärring. Försöka förutse friluftslivets utveckling strax bortom horisonten. Det blir sällan som tänkt.
En gång i tiden trodde jag på fullt allvar att den alpina helikopterskidåkningen snart även skulle inbegripa nordiska turåkare, som lyftes ut i vildmarken för att sedan skida tillbaka till fjällstugor och stationer under expeditionslika former.
De enda som regarerade var ärkekonservativa Svenska fjällklubben som ansåg mig vara ett hot mot folkhälsan.
Länge var jag också övertygad om promenadens återkomst. Jag till och med såg det hända i detta då. Allt fler utemänniskor gjorde ju allt kortare turer. Vad jag verkligen iakttog var att promenad likställdes med vandring och ordet höll på att falla ur svenska språket.
När mitt närmast totalitära internetberoende blivit realitet såg jag framför mig en motreaktion av digitala reningsbad i friluftsskogar utan kontakt med omvärlden. Tokfel, dagens utefolk navigerar efter digitala kartor, inklusive jag själv. Så enkelt, så säkert, men till priset av förlorad spänning när plats, tid, avstånd, höjdskillnad och antal steg omedelbart kan verifieras.
Nåväl, när jag går igenom alla de framtidsspaningar som jag publicerat under decennierna finner jag dessbättre även påfallande många fina träffar. Konstigt vore det annars, för vad det egentligen handlar om är att försöka förstå vad som sker i samtiden. Detta oavsett vem som spanar eller vad saken gäller. Det såväl tyckonomer som viss akademisk forskning ägnar sig åt är att låta vald statistik, nymornade insikter och egna ideal löpa vidare i redan påbörjad riktning. Varvid det mesta går åt helvete i slutändan.
Folklig spontanitet är en parabel som framtidsspanare gärna glömmer, eftersom den varken går att förutse eller beräknas. Plötsligt händer det bara. Alla tycks vilja, tycka, göra samma sak. Omfamna en teknisk utveckling, ändra åsikt, förlora intresse och låtsas som om det aldrig existerat. Högt och ljudligt eller bara rösta med fötterna.
För oss som så förvivlat försöker förstå samtiden återstår sällan annat än att spana i kristallkulan likt ett gäng seriefigurer.
Så låt mig därför bjuda på en sådan samtida kristallkulespaning. Den om att mysiga brasan förbjuds!
Sverige är enda land i Europa som tillåter folk att elda på annans mark. Möjligheten att elda i naturen ingår till och med i den heliga allemansrätten, varför du svårligen lyckas stiga in i något enda naturreservat utan att finna askbemängd mark och förkolnad ved efter primitiva elstäder vid strandhällar och utsikter. Och för att hindra besökarna från att skada omgivande växtlighet byggs eldstäder vid vindskydd och rastplatser för skattemedel. Mysbrasan betraktas som en självklarhet, men hur länge till?
Jag väntar på den stora skogsbranden. Den i vilken även människor och gulliga husdjur ska förkolna. Den som får Sankta Gretas mediala följare att öppet rusta inför Harmageddon och skammen att tvinga lagstiftningen i samklang med övriga Europa. Den som stärker äganderätten och försvagar allemansrätten.
Vi får skylla oss själva.
/ Kugge
Gunnar ”Kugge” Andersson debuterade i Utemagasinet 1991 efter ett decennium i Åka Skidor, men på senare tid har det mesta handlat om vandring. Tvekar sällan inför att vara kontroversiell.
