De syns överallt. På armar, ben, ryggar, magar, händer. Bergsvyer, täta skogar, öppna eldar, gnistrande ledkryss, tvåmanstält, kajaker. När solen värmer så att överdragsjackor dras av och långbyxor byts mot shorts, avslöjas de allra tydligast i skog och mark. Friluftstatueringarna. Svenska naturälskare nöjer sig inte längre med att samla intryck i minnesbanken, de fyller sina kroppar med personlig naturkonst.
– För mig började det med att jag under en vandring i Pyrenéerna 2013 drömde att jag tatuerade mig, berättar Lina Hallebratt, äventyrare från Jämtland med många mil under fötterna – och mängder av minnen från dem inpräntade i huden.
– Jag hade i och för sig en tatuering sedan tidigare. Två grodor som jag gjorde när jag var tonåring och på resa i Frankrike. Men nu när jag drömde om en vandringstatuering kändes det som att det var meningen att den skulle bli verklighet.
ETT HOPKLIPP PÅ RYGGEN
Motivet från drömmen, en mus ute på vandring, sitter nu på Linas lår. Bilden blev starten på ett mäktigt projekt, som lett till att stora delar av Linas kropp nu är prydd av tatueringar som på olika sätt speglar hennes kärlek till naturen och äventyren.
– Ett år senare täckte jag mina fötter. Allt utom tårna, för det gjorde för ont. Över fötterna har jag ett berg, och mina tre hundar i miniformat – de springer på en strand. Sedan gjorde jag en stor tatuering över hela ryggen. Jag ville först ha en fjällbjörkskog som öppnade sig mot ett bergslandskap, men när jag talade med tatueraren så kom han med idéer som utvecklade min. Han gick in på min blogg och samlade ihop massor av motiv från mina vandringar. Så bilden på ryggen blev som ett hopklipp av mina äventyr.
Lina beskriver processen att ta fram en ny tatuering lite som att planera en vandring. Att hon först får en idé om en plats eller ett motiv. Sedan börjar hon söka information, skaffa det hon behöver. Det blir sällan precis som hon tänkt sig från början. Men det är också lite själva grejen med projektet. Att yttre omständigheter alltid kommer att forma resan, oavsett om den går mot en ny bergstopp eller en ny tatuering.
– Jag tror att det är viktigt att man vågar ge tatueraren lite fria tyglar, säger Maria Eriksson på Stoneblood Tattoo i Stockholm.
Hon är en av de många tatuerare som utvecklat och gjort verklighet av Lina Hallebratts idéer.
– Artisten vet hur motivet kommer att forma sig på din kropp. Så att det inte bara blir som ett klistermärke, utan verkligen rör sig fint över ytan. Därför gäller det att kunden inte är alltför låst vid en ursprungstanke. Jag är väldigt noga med att, särskilt när jag gör större motiv, se till att träffa kunden innan. Få en förståelse för vad den tycker om. Och jag betonar att den absolut inte ska gå vidare med något den inte känner sig helt trygg och nöjd med. Om kunden inte känner sig helt hemma hos mig kan jag säkert tipsa om någon annan tatuerare som kan passa bättre.
Maria är själv en passionerad friluftsälskare. De som kommer till henne har ofta sett hennes motiv som föreställer nordiska djur, fåglar, blommor, berg och skogar. Hon har, liksom många andra, märkt att just den här typen av tatueringar blivit väldigt efterfrågade de senaste åren.
FÄRRE VILL HA ROSOR
Gamla tiders klassiska motiv som hjärtan, rosor, ankare, nakna damer och tribalmönster har delvis fått flytta på sig. Det senaste decenniets växande intresse för tatueringskonsten, pådriven av populariteten för tv-serier som ”Miami Ink”, har gift sig med renässansen för friluftslivet.
– Det är ju många över huvud taget som börjat få upp ögonen för friluftsliv, säger Maria. Jag märker ju det bland mina vänner också. Folk som aldrig gjort sådant tidigare testar på att vandra, till exempel.
– Jag tror att det blir en naturlig följd av att människor upptäcker ett nytt intresse, att de också väljer en ny typ av tatueringar med anknytning till det. Jag tror absolut att man kan tala om en trend med den här typen av motiv.
Jenny Boström är också tatuerare, vid Cutbackstories i Stockholm. Hon har märkt samma sak. Fler och fler vänder sig till henne för att göra konst av sin kärlek till friluftslivet.
– Jag tror att det handlar om längtan. Längtan till naturen, längtan hem. Tatueringen blir som ett vykort man alltid kan ha med sig. Något som gör en glad, ett minne av den varma känslan man får av sin favoritplats, säger hon.
Att en person tar steget och vågar göra en tatuering sammanfaller ofta med en större förändring i livet, förklarar Jenny.
– Ibland skojar vi i branschen om att det vi egentligen håller på med är ”tattoo therapy”. Många som kommer till mig gör det för att markera något. Man kanske har fått barn, gått igenom en separation, slitit sig loss från ett gammalt jobb, hittat en ny passion. Att göra en tatuering blir då som att genomgå en liten ritual, för att understryka skiftet. Som tatuerare blir jag en samtalskompis. Det gör lite ont så man är ganska sårbar och naken känslomässigt. Eftersom man också tillbringar en del tid ihop blir det naturligt så att man efter de ytligaste artighetsfraserna kommer in på djupare ämnen.
Jenny möter ideligen personliga berättelser bakom motiven som hennes kunder önskar sig.
– Ofta vill de ha någon fin bergsvy, inramad med bär. Personens ursprung brukar spela roll för vilken typ av känsla de vill åt. Har man rötter i Norrland vill man kanske ha hjortron, medan någon som kommer från Dalarna hellre vill ha lite kurbits. Men det som är gemensamt är att nästan alla har någon form av personlig anknytning till motivet. De kanske älskar att vandra och vill göra en vy från ett visst berg som de tycker extra mycket om – eller så vill de göra en stuga vid en sjö där de brukade vara med sin farmor när de var små.
EN REN I NORRSKENET
Lustigt nog har Jimmy Hallén från Sundsvall precis den berättelsen om en av sina tatueringar. Han har två stora naturmotiv på sina båda armar. Den ena föreställer en kaffepanna över en öppen eld. Den andra är en stugvy som får honom att tänka på farmor.
– Det är en gammal sameby, kanske att det har varit en kyrkby för länge sedan, berättar han om sin vänsterarm, där fjäll sträcker sig mot en norrskenshimmel och en ren betar framför en liten stuga vid kanten av en sjö.
– Farmor och farfar och mina föräldrar var också intresserade av friluftsliv, så jag var i skogen och i fjällen mycket när jag var liten. Just det här området vid Marsfjällen minns jag från när jag var barn. Jag tycker så mycket om den vyn där man ser stugan och bergen i bakgrunden. Sedan har jag fotograferat norrsken på senare år, så jag tog med mig bilder till en tatuerare i Sundsvall som jag kollat upp, och så använde han dem som inspiration till motivet.
En friluftstatuering kommer ofta till just så, i samarbete mellan kunden och tatueraren. Den personliga kopplingen understryker nödvändigheten i att skapa något nytt. Jenny Boström arbetar just nu på ett motiv till en vän, som gett henne en mängd beståndsdelar som så småningom ska bli en helt unik bild. Vännen i sin tur är mycket spänd på resultatet.
– Jag har flera tatueringar sedan tidigare, men ingen som är personlig så som den här kommer att bli, säger Evelina Eriksson, som snart kommer att ha ett nytt konstverk på sitt lår.
– Tidigare har jag mest gjort tatueringar för att jag har tyckt att motivet var fint. En ros, en fjäril, sådana saker. Men nu kände jag att jag ville ha något som har med mig att göra och hur jag är som person. Och jag är verkligen en friluftsmänniska. Jag älskar att vara ute i naturen. Eftersom den typen av motiv är lite av Jennys specialitet och jag verkligen tycker om hennes stil, så kändes det självklart att hon skulle göra den.
GRÄV BLAND GAMLA FOTON
Först var idén till Evelinas tatuering ganska modest. En sköld, med en bergsvy och en campingplats. Men medan hon och Jenny diskuterat så har tanken vuxit. Nu kommer motivet bli stort ungefär som en hand, och rymma mycket av det som definierar Evelinas friluftsliv.
– Min partner och jag campar, och vi har en husbil som är lite speciell. Den är gammal, från 1989, röd och vit, ser lite annorlunda ut, så den kommer att vara med. Jag vill också att min hund ska vara med, så att den här vyn blir ännu mer en representation av mig. Sedan tycker jag om att den som ska göra tatueringen gör en egen design utefter vad jag har tänkt mig. Jag har ganska många tatueringar sedan tidigare och känner inte längre att jag måste ha full kontroll över motivet.
Jimmy Hallén har resonerat på ett lite liknande sätt angående sina tatueringar.
– Jag har vetat vad jag velat ha. Men sedan är jag ingen konstnär, jag kan inte säga till dem hur de ska komponera motivet. Jag litar på att tatueraren vet bäst, säger han, och rekommenderar att den som själv är nyfiken på att skaffa en tatuering ska göra lite research. Inte bara i utbudet av tatuerare i närheten, utan också i den egna historien.
– Gå tillbaka och gräv bland gamla foton! Så gjorde i alla fall jag. Vissa foton väcker ju starkare minnen än andra, och kan kanske ge inspiration till ett motiv som betyder något speciellt. De flesta har ju platser som ligger en extra varmt om hjärtat. För mig har det hela tiden varit viktigt att jag ska kunna tycka om motiven jag tatuerat, inte bara i dag utan även när jag är 70 år gammal. Man kan förstås välja dödskallar, tribals och flames – eller vad som nu har varit inne genom åren – men jag tror att sannolikheten för att ett motiv känns bra hela livet är större om jag gör en tatuering som bottnar i något personligt. Mitt naturintresse har funnits med mig sedan jag var liten, och kommer antagligen fortsätta göra det även när jag är gammal.
SAKNAR ETT VINTERMOTIV
Jimmy säger att han är sugen på att göra fler naturtatueringar. Han saknar till exempel än så länge ett vintermotiv, och har en idé om en yxa och ett ledkryss.
Han, Lina och Evelina är långt ifrån ensamma om att använda kroppen som ett pågående konst-projekt. Vi svenskar är faktiskt väldigt tatuerade, generellt sett, om man jämför med andra nationaliteter. En internationell undersökning från 2011 visade att 33 procent av alla stockholmare mellan 18 och 49 år var tatuerade, och siffran lär ha ökat sedan dess. Vår huvudstads invånare benämns inte sällan som ”världens mest tatuerade folk”.
– Jag märker tydligt att jag har kunder från fler samhällsskikt och yrkeskategorier i dag jämfört med när jag började gå som lärling för 15 år sedan, säger Jenny Boström på Cutbackstories.
– Förra veckan tatuerade jag allt från en präst till en läkare till en sjökapten. Jag tror att den här utvecklingen delvis hänger samman med att vår bild av kroppen har förändrats. Förr, när vi hade en helt annan relation till kyrkan och religionen, såg vi på kroppen som en mycket mer helig plats. Då fanns också idéer om hur en människa bör leva sitt liv, hur den ska se ut, klä sig. I dag finns inte den typen av krav alls på samma sätt. Att kända personer, som musiker eller fotbollsspelare, tatuerar sig tror jag också har öppnat ögonen för många. Man tänker ”hon verkar ju smart och hon har en tatuering, då kan jag också ha det”.
DET GÅR ATT ÅNGRA SIG
Vägen till dagens liberala syn på färggrant kropps-smyckande har dock varit lång. Till Sverige kom tatueringarna med sjömän som plockat upp konstformen under sina resor till avlägsna platser på jorden. Länge förknippades de därför just med människor från enklare yrken i samhällets lägre skikt. Så sent som 1970 lades motioner till riskdagen om att staten skulle bekosta borttagning av tatueringar, då de ansågs vara ”ett socialt handikapp”.
På den tiden var utsikterna för att lyckas ta bort en tatuering dessutom mycket små. I dag har laserteknologin öppnat nya möjligheter. Nu kan man faktiskt sudda ut eller göra om tatueringar som av någon anledning inte blev som det var tänkt. Samtidigt finns förstås lite av tjusningen i just att bilden på kroppen blir permanent. En tatuering är tänkt att bäras ett helt liv. Som ett fotografi man alltid har med sig.
Tatueringsfrälsta äventyraren Lina Hallebratt funderar hela tiden på nya motiv. Inte minst för att de som redan finns på hennes kropp är laddade med så många fina minnen.
– Jag har en björn ovanför vänster knä, som ser lite ut som den kaliforniska björnen. När jag ser den tänker jag på när jag vandrade längs Pacific Crest Trail. Och ovanför höger knä har jag en hjort i någon form av nattlandskap. Den får mig att minnas nätter när jag varit i tält, öppnat duken och mötts av norrsken.