Nicklas Blom: ”Jag skulle aldrig anställa mig själv”

I många år jagade fotografen Nicklas Blom de mest spektakulära åken – från puder i klippiga bergen till vulkanskidåkning på Kamtjakta. Idag lever han pojkdrömmen utanför Åre, med 30 slädhundar och äventyret runt hörnet. 

Det knastrar från brasan. Runt den står ett par bänkar och en halmbal – och så Hilla förstås. Grå som en varg och vit i ansiktet efter många år på jorden. Hon hälsar försiktigt, nosar nyfiket. Med statusen av en grand old lady har hon en egen hundkoja ute på gården, en timrad liten stuga med namnskylt och snidat dörrfoder. Det är förvånansvärt tyst från de andra hundarna – sammanlagt 30 är de – i hundgårdarna som ligger i terrasser ner mot Indalsälven. 

Här, i Brattland utanför Åre, precis mellan tågrälsen och älven, har Nicklas Blom bott i många år nu. Men den snälla göteborgskan sitter kvar, liksom looken av en sjöbuse som åkt över de sju haven för att till slut hamna här. Cigarill i mungipan, håret i uppror. 

– Att köra hundspann är lite som en blandning av ridning, skidor och segling. Och så kontakten med djuren och otroliga naturupplevelser. Det finns ingenting som slår den känslan. Jag har inte hittat nåt annat i alla fall, säger han när han ­kommit ut med två koppar kaffe från boden och slagit sig ner vid elden. 

Det är här Nicklas tar emot gästerna som kommer för att åka hundspann, men vanligtvis är det någon annan som kör själva spannet med turisterna. För närvarande en fransk tjej vid namn Summer, som har som jobb att låta hundarna göra det de älskar mest, och se till att turisterna får en bra upplevelse. 

– Fördelen är att om det är några jag inte klickar med så koncentrerar jag mig på hundarna och är normalartig. Men ibland har vi fastnat och pratat världspolitik i två timmar efteråt.

Dyr import från Alaska

Även om det inte är Nicklas själv som kör ­turisterna numera är han knappast sysslolös. Att ha 30 slädhundar som ska hållas i trim tar sin lilla tid, och kostar på.

– Alaska! ropar han, och en vit hund spetsar förväntansfullt öronen inne i ett av hägnen. 

– Den där filuren har kostat mig mycket pengar, säger han, med kärlek i rösten trots att den ­ekonomiska smällen måste smärta. 

Alaska och hans syskon kom till Sverige i sin mammas mage – från just Alaska – för att ge nytt blod till uppfödningen. När han väl var redo att ingå i ett hundspann – så bröt han benet. Nu är han snart på banan igen, och det visar han med glädje i kroppen när Nicklas går laget runt och släpper ut hundarna. 

Ett smärre mayhem uppstår för en stund när alla ska sälla sig till flocken. Hela tomten är inhägnad,­ hundarna får vara lösa varje dag, och glittret i Nicklas­ ögon avslöjar att det inte bara är hundarna som gillar det här upplägget. 

Mys, gos och kli bakom öronen varvas med ­kontroller av de fyrbenta kropparna. Är det någon som rör sig orent? Någon trampdyna som blivit skadad? Själv har Nicklas inte riktigt repat sig från skadan han ådrog sig i lång­distanstävlingen Femundlöpet i Norge. Redan under tävlingens första natt körde han in med hundsläden i ett träd och bröt flera småben i handen. Ändå fortsatte han i två och ett halvt dygn innan han valde att avbryta. 

Handen ömmar fortfarande, erkänner han. Men det är ändå lättare att bekymra sig för alla sköna individer i hundflocken som nu stryker kring elden och tigger till sig kel. 

Konsten att pausa tiden

Men hur hamnade han egentligen här? Skidfotografen som reste världen runt på jakt efter både det fluffigaste pudret och den häftigaste bilden, under en period välkänd i Utemagasinets läsekrets. Han som hade väskan ständigt packad och aldrig riktigt kunde slå sig till ro.  

– Ska vi börja från början? säger Nicklas. 

– Ja.

– Jag föddes under en snöstorm i Göteborg. Jo, faktiskt … 

Året var 1972 och familjen bodde då i centrala Göteborg, men pappa Blom ville bort från stan. När Nicklas var i lågstadieåldern flyttade de ut på landet utanför Strömstad. Där grundlades kärleken både till naturen och hundarna. 

– Vi hade alltid hundar. Newfoundlandshundar, schäfrar. Jag kunde ta en eller två med mig och gå ut i skogen, tända en brasa, minns Nicklas. 

När han var 16 år började han fotografera. ­Fascinerad av vad ett klick med kameran kunde åstadkomma.  

– Jag tycker fortfarande att det är fascinerande. Att man kan ta en bild och bara pausa tiden – så här såg det ut på jorden just där och då. 

Med kamera i hand började han så småningom utforska bergen, säsonga i Frankrike, fotografera sina kompisar när de forsade utför branterna i Alperna. 

– Jag jobbade lite som kock också, men inte i Alperna, där jobbade jag inte. Bara åkte skidor och fotade och bodde typ i ett elskåp. Det var lite vilt där ett tag. 

Cowboysjäl i hjärtat

I Riksgränsen blev det ett helt gäng säsonger, och jobb i köket. I mitten av 1990-talet hade eran med friåkning tagit fart, och där fanns en stämning och en sorts nordamerikansk västernestetik som ­passade Nicklas som hand i handske. 

– Jag kom gående i hotellkorridoren en sen kväll och mötte en kille med cowboyhatt. Jag hade också cowboyhatt. Vi blev kompisar. 

Kompisen var Pancho Snöfall, legendarisk friåkare och – precis som Nicklas – något av en cowboysjäl i hjärta och sinne. 

– Vi kan tycka olika om saker, men vi har också mycket gemensamt. Vi hörs fortfarande nästan varje dag.

Cowboyestetiken finns kvar, eller är det kanske trapperestetik? Det rustika, massiva, på något sätt nordamerikanska, går igen i byggstilen på gården och i de rejäla kläderna. Cowboyhatten används fortfarande ganska ofta. 

– Men den här cowboygrejen handlar inte bara om kläderna. Anledningen till att jag gillar det är att man reder sig själv. Man biter ihop och hittar en lösning. Lagar sina egna grejer. Man behöver inte nödvändigtvis ha hatt.

Mer av en livsstil, helt enkelt. Och om det då, i början, innebar att dra iväg på långa skidturer i otillgängliga miljöer – eller paddla kanot i ­Finland och vaska guld – så finns äventyren idag på betydligt­ närmare håll. 

– Igår körde jag nio mil med hundarna. Gjorde pyttipanna över eld och mötte inte en enda person. Alla är på torget i Åre. Fascinerande ändå. 

Under Nicklas 20 år som fotograf var det desto mer resor. Länge bodde han i sin folkabuss. Och när jobbet innebar skytteltrafik mellan världens berg hade han ofta en väska packad.

– Jag har fortfarande det där kvar i mig lite. Julia säger ”du kan packa upp, du ska inte vidare nånstans”. 

tar ett foto om året

Fotouppdragen var både för magasin och varu­märken, med åren mer av det senare, för Patagonia, Fjällräven, Haglöfs. Som en av väldigt få svenskar (två eller tre) fick han fotografera omslaget till Patagonias USA-katalog. 

– Jag har fått göra saker man bara kan drömma om. Åkt skidor på alla ställen man vill till. Alaska, Kamtjatka, Sibirien, Japan. 

Idag då? Han bor trots allt ett stenkast från Åre. Blir det någon skidåkning?

– Vet du, jag hinner inte. Det här tar allt, allt, allt. Jag har lite svårt för att slöåka så där, när jag väl åker så gasar jag på. Jag har lovat mig själv att åka i april. Jag vill inte krascha och förstöra en hel vinter. Barnen däremot åker både skidor och snowboard.

När Nicklas tänker tillbaka på kring­flackandet minns han kamratskapen och skidglädjen. Det resande livet är däremot inget han saknar. 

– Jag minns en gång när jag kom från USA eller Kanada till Stockholm, och skulle vidare till Ryssland. Jag var där några dar, och de bara försvann. Jag minns inte de dagarna, det var som att jag var i koma. Jag gick inte utanför rummet. Hade inte hunnit landa. 

Även om det var tärande är han tacksam för åren som fotograf, att han fick möjlighet att jobba på den nivån. Idag åker kameran i princip bara fram en gång om året. 

– Jag brukar fota i november. Då tar jag ett julkort på familjen. Det är väldigt ambitiösa bilder, säger han med ett skratt.  

– Men som yrke har jag lagt ner det, ja. 

Less på friluftsbranschen

Däremot ser Nicklas fortfarande bilder omkring sig när han är ute i naturen. Fotografens tänk finns kvar. När han ser äldsta dottern Stella sela på en hund i snöstorm, *klick*. När en person sitter och chillar mot en viss bakgrund, hur ljuset ­ligger då, *klick*. 

– Jag tar säkert tusen bilder per dag i huvudet. Det är ett sätt att se omvärlden på. 

När Nicklas är ute med hundarna fotar han ofta med mobilen. För att det är enkelt, men också ­prestigelöst. Och just det prestigelösa är det han strävar efter, eller kanske snarare det prestationslösa. Friluftsbranschen lockar inte längre. 

– Jag tycker det finns en sådan ängslighet i branschen. Det är så präktigt ibland, ska vara så korrekt. Remmarna får inte hänga på ryggsäcken. Men så här ser det ju ut! Folk går inte omkring som skyltdockor i fjällen. 

Den där ängsligheten ser han också i Åredalen. I hur en del som flyttat upp för att komma närmare naturen kittar upp hela familjen till tänderna för att de ska gå en liten sväng på fjället. 

– Det är inte det där som är grejen. Gå i jeans! Jag är trött på att folk är så rädda för att misslyckas. När man misslyckas lär man sig ju något. Allt ska bara funka och vara perfekt. 

Det coolaste man kan göra

Vägen till ett eget fungerande hundspann har handlat om att testa, misslyckas, och bli bättre. Visst har Nicklas haft folk att rådfråga, men mycket har han lärt sig själv under tiden. Själva drömmen började ta form under en vistelse på Svalbard för mer än 20 år sedan, där han tältade och gick toppturer på skidor. 

– Där träffade jag på slädhundar för första gången och det var kärlek vid första ögonkastet. Det ­coolaste man kan göra, tänkte jag. Och det tycker jag fortfarande.

Efter den resan fanns slädhundarna ständigt i bakhuvudet. Han började snoka upp hundspann överallt där han hade möjlighet. Processade en längtan som grodde inombords. Det tog ändå ytterligare 10–15 år innan Nicklas gjorde slag i saken. Han funderade, planerade, tvekade, ­pratade med vänner som Kristin Folsland Olsen och Vera Simonsson. 

– De sa – bara gör det! Men man har hela tiden tusen anledningar till att inte göra saker. Det har jag lärt mig med åren. Men det är bara hjärnan som hittar på saker. 

Nicklas hade vid den tiden redan Nansen, en älskad blandning mellan siberian husky och border collie. Men när det väl blev dags för den stora första resan, var det ett spann av siberian huskies som stod för draget. 

nästan ingen visste

Han skaffade sig ett team på åtta huskies – och några månader senare var han borta. Ja, inte försvunnen från jordens yta förstås, men för många i Åretrakten var det nästan så. Det var inte många som visste vad Nicklas hade i kikaren den gången, när han drog iväg och körde hundspann från Åre till Treriksröset, och vidare ut till den norska Atlantkusten. En nätt liten resa på nästan 130 mil. 

Nicklas sökte inga sponsorer, skickade inga pressmeddelanden inför avfärd, och gjorde inga uppdateringar på sociala medier.

– Håller man på så blir det till slut så mycket press på dig att du måste genomföra det. Och samtidigt kommer du bara längre ifrån varför du egentligen vill göra det, säger han. 

Under 39 dagar var det bara han och hundarna. Genom snöstormar och finväder, i kämpig terräng och med glid under medarna.  

– Jag tycker att bruset stör upplevelsen lite. Det är rätt fint att göra vad man vill, och inte behöva uppdatera omvärlden eller testa kläder under tiden. 

Men i tältet skrev han dagbok, och när mobiltäckningen tillät skickade han meddelanden till sig själv via e-post. Anteckningar som sedan lade grunden till en bok, ”Till fjällens ände”, som kom 2015. Samma år kom också SVT-dokumentären ”Heading north”.

– Jag filmade för att jag inte ville känna press på hur det skulle bli. För mig var det mycket friare att filma, för det kan jag inte. Men det var inte meningen det skulle bli en film. 

Han skickade hårddiskarna till vännen och skidfilmaren Niklas Allestig, som ligger bakom Free Radicals-filmerna. Han skulle klippa ihop något som Nicklas kunde ha som minne. 

– Det var tyst i ett halvår. Sen hörde han av sig och sa: jag har sålt in det till SVT. 

Gin och Tonic i hundgården

Det som ­började med åtta siberian huskies är idag 30 alaskan huskies. Det senare är en typ av blandras mellan siberian och snabbare raser, som stående fågelhundar. Lite tunnare i ­pälsen, men med mycket fart under ­tassarna och ­vänliga i sinnet. Några av dem vill bli klappade och buffar med nosarna. Inte minst Gin och Tonic.

Nicklas har inga problem med att hålla koll på vem som är vem i hundgården och varje hund vet vad den heter. Utom Teddy och Freddy.

– Jag kallar dem alltid Teddyfredsson så nu tror båda att de heter det. 

Hilla är den enda som har varit med från start, i originalgänget som drog honom till Treriksröset den där vintern för ett dussintal år sedan.

– När hon försvinner, då … Jag vill helst inte tänka på det. 

En kort tid efter att vi packat ner kamera och anteckningsblock och lämnat gården händer det oundvikliga. Hilla lämnar in, efter lång och ­trogen tjänst. Alla hundägares mardröm och verklighet. Och i det här fallet en mycket speciell individ och kulturbärare på gården.

Den totala pojkdrömmen

Lyckligt ovetande pratar vi vidare om långdistanstävlingar, ­det har blivit ett tiotal hittills. Finnmark i Norge, som med sina 50 mil är världens längsta åttaspannstävling, Femundlöpet på både 40 och 60 mil, och svenska 35-milaloppet Beaver Trap Trail, där Nicklas hamnade överst på pallen. Kanske är han ändå mest nöjd med betyget han fick på en tävling nyligen: ”best dog care”. 

När han gjorde den första långturen med ­hundarna var tanken att återgå till fotograferandet­ när han kom hem. Så blev det inte riktigt. Idag handlar vardagen mestadels om att ta hand om hundar. Träna dem, vårda dem. Och förstås hålla i turverksamheten. 

Det går att leva på det, men det blir ingen fet lön, konstaterar han. Det är livsstilen som är ­grejen. Och hundarna. 

– Hundarna betyder allt. Om någon är sjuk eller något så blir jag helt deprimerad. Inte så att jag visar det mot hundarna, dem lurar jag. Då är det tjo och tjim. 

Deras glädje varje morgon när han kommer ut på gården smittar av sig. Och respekten dem emellan är ömsesidig. 

– De är så mycket smartare än man tror. Jag har i grunden mer respekt för hundar än människor. En bra ledarhund kan vända hela spannet på sjön om isen är dålig.

Nog var det något i den här stilen han drömde om som liten, när han läste om vildmarksliv och pälsjägare i Nordamerika? Han nickar och ­klappar en päls.

– Och kojan som vi har byggt på fjället. Det är pojkdrömmen totalt. 

öppen för nya äventyr

Nicklas Blom verkar befinna sig på en bra plats, men nog kan han tänka sig nya resor och äventyr framöver. Seglingar med båten, gärna till Grönland. Han har redan seglat över Atlanten, och tagit med familjen längs hela norska kusten, upp och ner. Sett kaskeloter och späckhuggare.

Det enda som verkligen betyder något är känslan av att leva på sina egna villkor. Nicklas erkänner att han aldrig skulle anställa sig själv – inte för att han är arbetsskygg, men för att han är extremt lustdriven. 

– Om man inte tycker det är kul ska man fan inte göra det. Sen finns det ju en verklighet såklart. Jag tycker inte alltid det är kul att diska eller göra falukorv och makaroner till barnen. Men när folk pratar om att börja jobba efter semestern och har ångest … jag har aldrig haft det så. Det låter ­kanske flummigt, men så är det