VÅREN ÄR SENT GÅNGEN också här långt upp i norr. April ska just till att skifta över i maj och Latjovagge ligger komplett öde och i stort sett bar. Men det går, med lite vilja, att kryssa mellan snöfläckarna som ligger utkastade likt kontinenter i världshavet. Ljudet av vatten är ständigt närvarande – kluckande, kvillrande, i rörelse och porlande mot havet. Brisen för med sig dofter av torrt gräs, blöt myr, klar luft och björkstammar i solsken. Solen vär¬mer. I stighudarna fastnar gräs och smågrenar och för varje steg pulserar vatten mellan tårna i de sjöblöta pjäxorna. Jag känner att jag ler fånigt, hela vägen från öra till öra.
– Det här är den bästa tiden i fjällen, säger jag till Jörn med en droppe Heidenstamsk stolthet och darr på rösten.
Han är glad, trots vätan i skorna, men han är ännu inte frälst.
Tre män och en fjällvärld
Jörn Zeller är tysk men arbetar i Frankrike just vid foten av Mont Blanc-massivet. Hans pas¬sion är uteliv, lunchrasterna ägnas åt cykling eller löpning och fritiden i bergen. Jag bjöd med Jörn för att han delar mitt intresse för äventyr på skidor och stighudar.
”Jag är en hårsmån från diket, inte på grund av älgen – som för övrigt är en tanig fjolårskalv – utan ljudnivån.”
Medan däcken viner mot den torra asfalten på väg mot Nikkaluokta undrar jag för mig själv hur länge det kommer att dröja innan han börjar fråga efter älgar – han är ju ändå tysk.
– Ein Elch, ein Elch!
Jag är en hårsmån från diket, inte på grund av älgen – som för övrigt är en tanig fjolårskalv – utan ljudnivån. Jörn blir så upphetsad att han helt glömmer bort att jag varken pratar eller förstår tyska. Det är uppenbart att han precis som alla tyskar brinner för Skandinavien och i synnerhet för Sverige – och för älgar.
I Nikkaluokta möter Tobbe Persson upp. Han är ute på lite av en road-trip i sin lilla Jetta och är nyss kommen från en topptur i Abiskoområdet. Passagerarsätet är utbytt mot en stor plywoodskiva som med liggunderlag och sovsäck fungerar som säng. Baksätet är garderob, på hatthyllan ligger sockor på tork och i bagageluckan finns kök och mat. Tobbe kan konsten att prioritera. Han tar ut semester från arbetet som sjuksyster i Östersund när ingen annan vill ta den och väljer att arbeta hela sommaren för att vara ledig på våren när skidåkningen är som bäst. Tobbe prioriterar äventyret.
Oändliga möjligheter Någon dag senare är vi på väg genom ett böl¬jande vitt, hett landskap. Vi har kommit upp på höjd och snötäcket är homogent ovanför 800¬metersnivån, fast det här och där sticker upp sten eller berg.
Jörn har börjat få blodad tand och frågar med uppriktig förvåning i rösten och en sve¬pande rörelse med handen över landskapet:
– Varför envisas ni svenskar med att åka till alperna när ni har allt detta på hemmaplan?
Visst har samma tanke slagit mig. För här i bergen runt Kebnekaise, och i Sarek också för den delen, är Sverige inte riktigt sig självt utan kanske mer likt Norge och alperna.
”Varför envisas ni svenskar med att åka till alperna när ni har allt detta på hemmaplan?”
Terrängen erbjuder unika möjligheter men kräver också kunskap. Här fi nns mäktiga åk, klättring och glaciärer. Med ett rep och lite klätterutrustning ökar tillgängligheten ytter¬ligare och det blir möjligt att nå platser och åk som bara ett fåtal besöker.
Hit kommer jag åter, gång på gång, för något som skulle kunna kallas för äventyrs¬skidåkning. Det finns förhållandevis lite fjäll¬terräng i landet som utmanar besökaren, där ett felaktigt beslut kan ge konsekvenser. För mig är det något lockande i det. Jag menar inte nödvändigtvis de brantaste och farli¬gaste åken, utan mer själva villkoren för att vara här – man måste använda hjärnan och tänka hela tiden för att undvika att hamna i en situation man inte kontrollerar. Det ger en livsbejakande dimension åt skidåkningen, en underbar blandning mellan ständig stress och total hängivelse.
I områden som detta ställer terrängen krav. För att röra sig här krävs god snö- och lavin¬kännedom. Man måste ha insikt att bedöma potentiella faror, göra säkra vägval och ta hän¬syn till väder och vind. Vidare krävs kunskap om att färdas på glaciärer, vilket förutsätter erfarenheter i klättring.
Kebnekaise är en plats som utmanar besö¬karen. Och det är ett klassrum utan tak och väggar med oändliga möjligheter att ständigt lära sig mer och bli bättre. Det är det som tilltalar med äventyrsskidåkning.
Bara ben och solfräknarHär finns också människorna – de likasinnade. De som föredrar stickande svett i ögonen, ben¬muskler som arbetar uppför och skidspetsar som med ett klappande hjärta riktas utför fram¬för en solgrop och en händelselös tilldragelse på någon upptrampad led bland runda platta fjäll. Vid Tarfalastugan möter vi Emma Lundgren från Abisko och Anja Kero från Kiruna och de är precis sådana människor.
Över Tarfala ligger molnen, men det är i hopp om att solen väntar någonstans där uppe vi slår följe. Med oss lufsar Nooki, Emmas nallebjörn, en alaskan malamute på i runda slängar 50-60 kilo. Malamutes är de största och starkaste av alla draghundsraser och trivs som bäst här i snön.
Det visar sig vara 400 höjdmeter till solen och precis som vi hoppats bryter vi igenom molnen och in i en annan värld. Ur molntäcket sticker alla höga toppar upp som öar ur ett hav av moln. Det är lätt att identifiera de olika fjäl¬len när det så tydligt syns hur de är placerade i förhållande till varandra. Där i sydväst reser sig hela Kebnekaisemassivet, bortom det Drak¬ryggen och Norges toppar. Till höger skymmer Kaskasapakte sikten och rakt ovanför väntar Kaskasatjåkka på vår ankomst.
I solen stiger temperaturen rejält och klä¬derna åker av. Men när vi kommer ännu högre och närmar oss toppen får vi byta ut bara ben och solfräkniga näsor mot Gore-texjacka och röda kinder. På toppen är det bara Nooki som tycks le åt den piskande vinden och snön som driver.
Det sägs att utsikten från Kaskasatjåkka är den bästa i Kebnekaisefjällen. En annan dag hade det säkert varit så, med en hel fjällvärld för fötterna och Kaskasapaktes mäktiga nordvägg i blickfånget. Men idag slås vi åter av hur omväx¬lande fjällen och fjällvädret kan vara och fl yr istället utsikten och de piskande vindarna.
Målet är Lillietoppsrännan mellan Lil¬lietoppen och Kaskasatjåkka utför sydvästra Kaskasatjåkkaglaciären och ner i den breda rännan hela vägen till Tarfalasjön. Åket är 900 fallhöjdsmeter och kräver försiktighet, inte minst med tanke på solen som värmt snöfältet under dagen. Vi åker en och en i taget och tar skydd under utskjutande klippartier utmed den östra kanten av rännan. Längre ner har snön förvandlats till trögflytande sorbet som suger den sista musten ur benen.
Under några dagar har vi hunnit plocka några av de bästa upplevelserna ur ett generöst Kebnekaise. Tuolpagornis gryta – ett fantas¬tiskt åk i alpin miljö – turer över glaciärer, klättring upp på Drakryggen med åk i kallsnö nerför nordsidan. Och vi har hunnit med Tar¬falatjåkka och Kaskasatjåkka. Kebnekaise har hållit vad hon lovar.
Nere på sjön med bara en kort sträcka kvar till Tarfalastugan och en varm middag är det Jörns tur att le fånigt. Ett brett leende från öra till öra. Kebnekaise har frälst ännu en.
Ärlighet är säkerhet En ödmjuk inställning till sin egen kunskap och kapacitet är en självklarhet i högalpin terräng. Är man tveksam till att man verkligen har tillräcklig kunskap så är man skyldig sina kompisar att tala om det. Lyssna på magkänslan. Är du osäker – anlita en guide, till exempel på Kebnekaise fjällstation.
Lavinfara Lavinaktiviteten i området är hög, främst på grund av tre ständigt närvarande faktorer: brant terräng, rikligt med snö och kraftiga vindar som transporterar stora mängder snö. Stora lokala variationer är vanliga. Transceiver, spade, sond och första hjälpen ska finnas i packningen. Kunskap att göra säkra vägval är livsviktig och ingår idag som en del i SLAOs lavinutbildningar.
Åkdisciplin Att söka upp säkra platser och bara åka en person i taget är självklart ur lavinsäker hetssynpunkt. När man åker smala rännor blir detta extra viktigt eftersom utrymmet är begränsat.
Åk växelvis en i taget mellan skyddande klipputsprång och aldrig ovanför varandra, risken är stor att den som faller drar med någon annan.
Glaciärer Alla glaciärer har sprickor som kan vara upp till 30 meter djupa och är därmed livsfarliga att beträda utan kunskap och rätt utrustning. Att vara inknuten med sele och rep är en självklarhet. Gå en sprickräddningskurs på fjällstationen!
En enkel regelDet finns alltid en risk att skada sig, att göra det långt från en väg eller fjällanläggning är i högsta grad olyckligt. Räddningsinsatser blir ofta komplicerade och tar lång tid samtidigt som den skadade blir liggande exponerad för elementen. Därför gäller en enkel regel: inga skador! En okänd sluttning är inte platsen för heroiska Hermann Maier-imitationer. Håll ner farten och planera åkningen.
Av: Kalle Grahn
