De smutsar ner och springer bort – ändå vill vi ha dem med på varje äventyr. Chefredaktören Nicolas Jändel skriver om hundarna som blir våra följeslagare och vänner för livet.
Vad är det med hundar som drabbar oss så hårt? De smutsar ner, käkar bajs, kräks i nya soffan och springer bort i jakt på en fasan eller ett snabbt bortflyende höstlöv. Ändå är det något med deras existens som skapar band för livet. Kanske är det den kravlösa lojaliteten som inte går att värja sig mot. Eller deras grundmurade positiva livsinställning. Jag har alltid fascinerats av en hunds omedelbara respons på ljudet av ett par nycklar eller ett koppel, att de liksom kan gå från permafrost-sömn till ”jag ska med”-givakt på en nanosekund. Den egenskapen är avundsvärd.
Vi svenskar verkar ha ett särskilt starkt band till dessa fyrbenta energiknippen. Enligt Jordbruksverket finns det en dryg miljon registrerade hundar i landet, fördelade på nära 780 000 ägare – vilket betyder att ganska många har fler än en vovve. Och i somras läste jag en nyhet om att allt fler svenskar väljer en semester som anpassas i första hand efter hundens behov, för man vill inte lämna bort den. Hunden ska med, så är det bara.
Jag tänker själv på hur många gånger jag har gråtit på begravning. Det är inte ofta. Det ska till en riktigt nära relation för att tårarna börjar rinna. Men jag har snorat och gråtit floder de gånger jag tvingats avliva en hund. Jag minns precis hur det såg ut, hur det luktade i rummet och jag minns all förtvivlan. Eller hur man tycker sig se sin egen hund i bakluckans fönster på en annan bil som åker förbi, även lång tid efteråt.
Jag blir därför väldigt berörd när jag läser reportaget av debutantskribenten Lina Hallebratt i nya numret av Utemagasinet, där hon möter strykarhunden Sam under en långvandring i Nordmakedonien. En riktig Arthur-historia (hunden som blev världskänd efter att ha följt med den svenske multisportaren Mikael Lindnords lag i Ecuadors djungel, en historia som senare både blev bok och Hollywoodfilm). Säkert kommer berättelsen extra nära för att min familj genom åren har tagit hand om ett par strykarhundar, en från Spanien och en från Rumänien. Den ena blev tolv år gammal och den andra vet vi inte riktigt (vi har bara veterinärens gissning att gå på när det gäller födelseår).
Under 2025–26 har det kommit ut ett flertal böcker om att vandra med hund. Bland andra en av Utemagasinets medarbetare Karin Wallén. Jag tror inte det är en slump. I individualismens tid blir hunden den perfekta äventyrskompisen. Den kommer inte att älta kärleksproblem under flerdagarsturen, men den kommer alltid att finnas där vid din sida under både soliga dagar och då allt känns tungt, blött och orättvist i nordanvinden. Och du har någon att prata med, som aldrig svarar surt tillbaka.
En hund kan snabbt bli en vän som man värnar om hela livet. Och som dessutom alltid hittar hem till tältplatsen när du själv börjar irra.
Vem älskar inte en sån?
/ Nicolas Jändel, chefredaktör Utemagasinet
