Kebnekaise var över förväntan! Nog för att jag inte vet vad jag förväntade mig, som en sann fjällvän vet jag att väder och gruppdynamik har stor del i hur vistelsen upplevs så jag vågade inte förvänta mig mycket. Den här gången hade vi otroligt väder och en väldigt homogen grupp både vad gäller fysisk och psykisk förmåga. Vi alla levde på vårat positiva humör vid de allra svåraste stunder. Det var kallt, fingrarna domnade bort, fötterna fick skavsår, hungern tog tag i oss, det blev mörkt och pannlamporna visade oss vägen, uppförsbackarna tog fler timmar, stegjärnen krånglade, höjdrädslan var närvarande, öronen brändes i solen, snön var svåråkt, vattnet i vattenflaskan frös till is, respekten för laviner och glaciärsprickor var stor… sen kommer ett ’men’; MEN veckan var helt fantastisk!
Jag och min syster och de sex andra gruppmedlemmarna kan nu stoltsera med ett intyg i en ’högalpin skidbestigningsvecka’! Vi har skidat i replag över glaciärer, åkt skidor både uppför och utför väldiga snömassor i lutningar som överträffar de flesta skidorter, firat ner oss för stup, klättrat upp för Kebnekaises nordtopp och gått den spektakulära kamvandringen till sydtoppen – i strålande solsken. Allt med en bergsguide som gav oss kunskapen och tryggheten. Utöver det har vi också njutit av lunchpaketen nedgrävda i en sittgrop, njutit av den magnifika utsikten så fort vi kommit upp några höjdmeter, njutit av dagliga trerätters middagar, njutit av värmen i bastun, njutit av naturfenomenen norrsken och haloringar av solen, njutit av några bra åk i härlig kallsnö och njutit av ledigheten.
Att åka på en sådan här resa med en grupp kändes som en ypperlig chans att vara ledig från det mesta, knasigt kan tänkas. Tänk då på det faktum att gruppen inte känner dig, inte frågar dig särskilt mycket om vare sig jobb eller fritid – utan det enda ni pratar om är nutid och framtid, dagens och stundens händelser och framtidens vara eller icke vara. Det, om något, är balsam för själen – att inte ägna ett uns tid eller tanke på dator, mobil eller kalender… inte ens på jobb och fritid där hemma. Nuet. Och tröttheten kommer från de fysiska påfrestningar och överflöd av syre som det innebär att åka randonneeskidor. Sömnen var underbar, lång och underbar.
Jag älskar livet!
Maria Norberg
Bilderna föreställer ett replag över Storglaciären (bild nr 46) vi skidar över Isfallsglaciären mot ’halspasset’ (bild nr 100), den första klättringen uppför ’Halspasset’ innan den ’riktiga’ klättringen till nordtoppen (bild nr 104), min syster Anna kommer upp från ’halspasset’ (bild nr 105) kammen mellan nord- och sydtoppen (bild nr 129) samt jag och min syster med en toppkaka på Skarttos förtopp med syd- och nordtoppen i horisonten bakom oss (bild nr 151).
Av: Maria Norberg
