Vildmarksfotografens bästa tips

Pontus Brundin är vildmarksfotografen från Sveg som ser bilder i sina drömmar och använder plåtandet som ett sätt att stänga ute omvärlden. Nu vill han inspirera andra i en nyutkommen bok. Här ger han Uteläsarna sina bästa fototips. 

I en tid då tekniska hjälpmedel och AI-funktioner suddar ut gränsen mellan fiktion och verklighet har bildens värde devalverats. Samtidigt är intresset för naturfoto starkt, ja kanske till och med rekordstort.  

Fotografen Pontus Brundin, bosatt i Härjedalen, har fångat upp många frågeställningar och samlat dem i en nyutkomna Vildmarksfotografens handbok (Votum förlag). Boken är tänkt att vara både instruktiv och inspirerande, både hårdvara och mjukvara kan man säga. För Pontus egen del verkar fotograferandet vara hans ”happy place”, där allt annat surr försvinner och det enda som betyder något är att försöka lyckas fånga den perfekta bilden och i bästa fall kunna berätta en historia. 

– Jag försöker bygga berättandet på en känsla. Det gäller både för djur och för landskap. Djur kan förmedla så många olika uttryck, en ren som står och lipar med tungan till exempel. Då kan situationen göra bilden. I landskapsbilderna försöker jag berätta med ljus och kontrast. Målet är att betraktaren ska kunna känna att hen är där på plats. Det är i alla fall dit jag siktar. 

Vad är det du själv hittar i naturen, förutom en bra bild?

– Lugnet, helt klart. Och överraskningarna, man vet aldrig vad man ska stöta på när man går ut. Det är som att fiska. Ger man sig inte ut med spöet får man ingen fisk och ger man sig inte ut med kameran tar man inga bilder. 

Hur är marknaden för naturfotografi idag?

– Rent ekonomiskt blir det allt svårare att sälja bilder. Det är inget man lever på i form av försäljning tyvärr. Men intresset för naturfotografi har exploderat de senaste fem åren. Det finns otroligt många vildmarksfotografer idag. Det var faktiskt anledningen till att jag ville skriva den här boken. Jag fick in så många frågor via mitt instakonto så jag tänkte att det borde gå att samla allt i en bok. Det är den här typen av böcker jag själv gillar att läsa. 

Jag antar att tålamod måste vara den bästa egenskapen, något som känns svårt idag att bara foka på en sak, eller kanske är det just därför du dras till fotograferandet?

– Jag har haft problem hela livet med att kunna hålla fokus på bara en sak. Kameran har varit anledningen att ge mig ut i skogen och hålla mig koncentrerad. När jag var liten idrottade jag mycket och jag minns känslan av att gå ut till match och allt annat runt om bara försvinner. Jag hittade den känslan igen som vuxen när jag började fotografera. 

Idag plåtar de flesta med mobilen, att släpa på tunga systemkameror känns sällsynt, hur ser du som naturfotograf på den utvecklingen?

– Om du vill kunna ta bilder på långt håll och ändå ha ljus och skärpa så är systemkamera och långa objektiv ett måste. Men det blir tungt helt klart. Jag började med ett 600 millimeters objektiv, men det gick inte att vandra upp och ner längs fjällbranterna med det. Så jag skaffade ett lättare 120 millimeters och försökte i stället komma närmare djuren. Det blev min taktik. 

Blir det svårare att nå fram med en bra bild idag när alla kan göra allt på skärmen och liksom förväntar sig perfektion?

– Ja, det blir det. Fotar man för att pleasa andra så har man det tufft. Så jag fotar för min egen skull. Och när jag tar en bild som jag är stolt över så hoppas jag att andra gillar den. Och så har jag försökt hitta min egen stil. Jag gillar det mörka och att jobba mycket med kontraster. 

Numera kan man AI-fixa bilder på nolltid, hur mycket redigerar du dina egna bilder? 

– Jag använder aldrig AI, det är uteslutet. Men däremot så redigerar jag bilden för att få den känslan som fanns när jag var där. En råbild kan vara rätt platt, den efterliknar inte alltid det jag såg när jag tog den. Så den känslan vill jag uppnå med redigeringen. Men det är olika skolor. Vissa redigerar inte alls. Däremot vill jag inte överredigera, det är ett misstag många nybörjare gör att man vill redigera sina bilder för mycket. 

Du verkar ha en sorts hatkärlek till instagram, har de digitala kanalerna påverkat ditt fotograferande på något vis? 

– Ja, det har de. Man blir väldigt influerad av vad andra gör. Det kan göra att jag tappar min egen riktning och börjar fota det jag vet att andra gillar. Ett tag förlorade jag mig i algoritmerna och var inte ute längre för att få lugnet, utan bara för att fota bilder som andra ville se. Det kändes farligt, så jag tog en paus. Nu har jag hittat min grej igen. Men jag har fått in många roliga jobb via instakontot, så det hjälper ju till också. Om man vill jobba med fotografi så behöver man finnas där. 

Lägger du nånsin ut mobilbilder?

– Ja, det gör jag, mer och mer faktiskt. De går att få till jättesnyggt. Ibland ser man nästan ingen skillnad, för bilderna är så små. Med det är ändå en stor skillnad i kvalitet om man jämför med systemkameran, oavsett hur bra mobilerna än blir. 

Om du bara skulle ge ett tips till den fotointresserade läsaren, vilket skulle det vara? 

– Att våga misslyckas. Det är nog det viktigaste. Alla bilderna du ser idag i dina flöden är i regel ruskigt bra. Men bakom den bra bilden finns 500 dåliga bilder, även om fotografen är svinduktig. Men de misslyckade bilderna ser man aldrig. Då är det lätt att känna sig besviken i början för att bilderna inte ser så där bra ut som man förväntar sig. 

Drömbilden som ännu inte är tagen, vilken är det?

– Jag skulle vilja ta en riktigt fin dimbild i skogen tidigt på morgonen. Precis när solen tränger fram och det fina ljuset kommer in och det står ett djur precis i den ljusbilden, det skulle jag vilja lyckas med. Det kräver oerhörda mängder tid för att kunna ta den. Men det hade varit en drömbild.