Öar har något speciellt. Vår krönikör Karin Fingal skriver om känslan att kasta loss mentalt och lämna allt bakom sig i vågskvalpet.
Har du någonsin vandrat på en ö? Jag menar en ö utan bro, som man bara kan ta färja till? Då har du nog upplevt det där magiska som sker när färjan lägger ut. När fastlandet försvinner bakom en – och det känns som om ens vardag och bekymmer också gör det. När man befinner sig i en liten, liten pausvärld. En stund då man bara är mitt emellan. På vatten med vågor som kluckar mot ett järnskrov.
De senaste åren har jag stått på extra många sådana färjor längs Bohuskusten. Hört hur motorerna brummat upp sig inför tilläggningen och hur lämmen fällts ner med ett klonk. Sedan har jag klivit av och upptäckt ännu en fantastisk vandringsö. Jag har strosat på Sydkosters smala grusvägar, klättrat på Hamburgös klippor och gått bland Häröns blommande ljung.
Gör man en vandringsbok om Bohuskusten kan man inte undvika alla vackra leder som finns på öar. Man kan heller inte missa hur stor mental skillnad det är mellan att vandra på fastlandet och på en ö. För när man tar färjan till en ö, tar man också i mitt tycke ett snabbspår till frid och närvaro.
Om det finns någon läsare där ute som känt mig som tonåring, undrar nog hen just nu om alla mina hjärnceller från den tiden har raderats. Då svor jag inför mig själv att jag aldrig mer skulle bo på en ö som saknade fast landförbindelse. Det gör jag inte heller. Men tydligen sitter jag här vid tangentbordet och romantiserar över öar och färjor. Som det kan gå. Fast det är klart att det är skillnad att ta färjan en vårdag till Dyrön och vandra med havsutsikt åt alla håll – och att som tonåring stå vid färjeläget klockan 03.10 i snålblåsten i januari. Utan väntkur.
Jag brukar därför bli provocerad av feelgoodböcker och romantiska filmer som utspelar sig på öar. De handlar alltid om någon som har kraschat sitt förhållande i stan (där alla människor är ytliga) och flyttar till en ö (där alla är hjälpsamma och genuina). Personen blir bjuden på te hos grannen, får hjälp av öborna att öppna en liten butik och blir kär i fiskaren. Ingen stressar och alla har tid för kaffe. Tinder existerar inte och det går fint att driva en butik trots minimalt kundunderlag. Dessutom är vädret alltid bra, eller i alla fall spännande.
Verklighetens öar och öliv var betydligt mer vardagligt än så när jag var barn. Jag vandrade runt ön och njöt av horisonten, klipporna och de små vindblåsta skogsdungarna. Men ju äldre jag blev desto mer irriterade jag mig över det faktum att jag var tvungen att svänga hela tiden när jag gick. Det var en otrolig känsla att flytta till Göteborg där jag kunde gå rakt fram.
Även om öar inte är som på film rekommenderar jag ändå folk att bo på dem. Men jag rekommenderar nog ännu mer att vandra på dem. Och då finns det, för Bohusläns del, ingen bättre tid än nu. Hösten kommer med klar luft, knallblått hav, kyliga nätter och varma dagar. Ingen rusning och ingen trängsel. Sprakande solnedgångar och mareld som blinkar ur djupet om du vågar bada i mörkret.
Du kan inte komma så långt på en ö. Du behöver ofta svänga. Men kanske är det just att ytan är begränsad, som är själva tjusningen?
/ Karin
Karin Fingal är journalist och guideboksförfattare, med ena foten i en känga och den andra i en klacksko. Bor på landet i Västsverige och trivs allra bäst i närnaturen, men drömmer också stort.
