Regnet smattrar mot rutorna och den sydliga vinden river i stugan. Det är april och det kunde varit misär. Istället lutar jag mig tillbaka i en bekväm träfåtölj från en av SJs gamla förstaklassvagnar. Den torra veden knäpper fridfullt i brasan och sprider en behaglig värme. Inom räckhåll en kopp nybryggt kaffe. Från köket hörs slammer av porslin när Marie och Per håller på att röja av efter frukosten. En cd spelar Anna Ternheims Shoreline och sätter definitivt punkt för alla spår av stress.
Detta är Låkta – ett hundra procent. Jag bläddrar förstrött i en klippbok om Låktatjåkkostugan och funderar på vad som går att göra en dag som denna. Den tur jag planerat ner till Kårsavaggestugan är inte aktuell och någon längre utflykt på stighudarna är heller inte att tänka på. Men möjligheterna finns här just utanför dörren, det vet jag sedan gammalt. En hästskotur mellan Björkliden och Abisko via Låktatjåkkostugan och Kårsavagge är en riktig klassiker. Eller en topptur på Kårsatjåkka eller Vassitjåkka. I
klippboken står det i en text från 1939: ”Skidterrängen är enligt gamla beprövade fjällkarlars uppfattning i fullständig särklass just i detta fjällmassiv. Störtlöparen får, liksom den mindre försigkomna precis de önskade sensationerna, och färden från Låktatjåkko ned till Björkliden är ju av ålder berömd.” Det enda som möjligen ändrats sedan dessa dagar är att vi inte åker störtlopp på fjället, åtminstone inte jag.
Jag blir avbruten i mina tankar. I bokstavligen 20 meter per sekund stormar en telemarkskurs från Abisko in genom dörren, muntra men våta från topp till tå. Snart blandar sig lukten av våta kläder med en förförisk doft av nygräddade våfflor och kaffe. Ljudnivån stiger och detsamma gör färgen på de nyanländas kinder. Skidterrängen var en anledning till att stugan byggdes på denna unika plats. Det som slår besökaren är annars den utsatta placeringen mitt i ett pass. I synnerhet dagar som dessa när vinden sliter i stugan och man känner sig liten.
Där står den och balanserar mot vinden med Vargpasset och Riksgränsen i väst och klippor och böljande fjällhedar mot Björkliden i öst. Inte ett träd i sikte som kan ge skydd mot vinden. Ändå har stugan stått här i snart 70 år.
Tufft bygge
Björkliden var tidigare en del av en semesterhemsförening för SJ och det hade sedan sekelskiftet funnits ett behov av en raststuga på leden mellan Riksgränsen och Björkliden. Bygget påbörjades 1938 och bekostades av SJ. Över 80 ton byggnadsmaterial släpades upp till platsen med hjälp av hästar. Det är nio kilometer och drygt 800 höjdmeter från Björkliden till stugan och det utsatta läget satte käppar i hjulet.
Blåste inte det man just byggt upp sönder så kunde inte hästarna ta sig upp med mer material på grund av för mycket snö. Kostnaderna sköt naturligtvis i taket och planerna var omfattande för Låkta. Bland annat planerades en skidlift upp från järnvägen, vilken i så fall än idag skulle ha varit Sveriges i särklass längsta.
Nu ståtar stugan i alla fall med Sveriges högst belägna restaurang, bar och bastu. Låktas koppling till SJ är anledningen till att jag idag sitter här i en gammal fåtölj från en förstaklassvagn i en stuga mitt ute på fjället. Jag resignerar vad gäller mina utflyktsplaner, fyller på mer kaffe, lyfter slumpvis en bok ur hyllan och sjunker åter ner. Boken heter Sunnanvind och är skriven av författaren och renskötaren Per Idivuoma. ”Sakta sakta blåser sunnanvinden med sin ljumma fläkt Sakta smälter allt som frusit har för nordanvindens karga kraft”
Den öppna spisen sprakar. Jag konstaterar att det i varje fall inte är Idivuomas ljumma sunnanvind som piskar rutorna idag.
Ut i regnet
Efter ytterligare någon timme marscherar myrorna alltför taktfast upp och ner längs benen. Kanske hade jag suttit kvar om jag inte kände så starkt att jag verkligen måste göra mig förtjänt av bastun som väntar. Jag trotsar vinden och regnet som inte tycks nå marken utan bara färdas horisontellt genom luften. Efter lite pillande lyckas jag torka av skidorna så pass att stighudarna får fäste. Jag tar ut en kompasskurs till toppen av Pumphusbacken som i normala fall inte är någon som helst utmaning ur orienteringssynpunkt.
Douglas – jyckens – glädje över att vara i rörelse är uppenbar, trots att han vikt öronen bakåt och hukande stångas mot vinden. Glädjen smittar av sig. Vi tar några åk och återvänder genomsura till stugan, åtminstone jag, med en känsla av den där tröttheten som man bara kan få av att vara ute i hårt väder. En Låktavåffla med hjortron står redan på bordet när jag kommer in genom dörren.
Ett bra liv
Människor lever olika liv. Skillnaden mellan Stockholm och Kiruna är i de flesta fall monumental. Kiruna och Björkliden är världar ifrån varandra och Låkta är ytterligare ett steg på skalan. Här är livet anpassat efter väder och vind, mobilen fungerar inte och stress existerar inte. Det knarrar om fåtöljen och nu stormar det också i boken: Samekvinnan Anna tappar bort kåtan och irrar runt i dagar i snöstormen.
Sidorna i boken flyter iväg i takt med lugnet. Precis tvärt emot Magnus Ugglas pump som börjar slå helt normalt först när han når Stockholms central har mitt eget hjärta börjat slå i Låktatakt. De som verkligen har funnit lugnet här är värdparet Per och Marie. Skånska Marie Lidström slutade sitt arbetade som marknadskoordinator hos vinproducenten Åkesson och Per Rådström som växt upp i Kiruna sa upp sig som skattehandläggare. Gemensamt har de valt ett annat liv, långt från vardagsstress. Här flyter arbete och fritid samman. De får styra över sin egen tillvaro och arbetstider med samma fördelar som småföretagaren. Så länge allt fungerar som det ska täcker de upp för varandra så att de emellanåt även hinner med en skidtur.
Att komma till Låkta är alltså lite som att komma hem till Per och Marie. Servicen är på topp och de har alltid tid att stanna upp ett slag, prata och kanske ge ett tips om ett fint turalternativ. När säsongen är över upphör ansvaret och tiden mellan säsongerna ägnar de åt resor. Rotlöst, kan man tycka, men samtidigt fritt och avstressat.
Genomblåst, utvilad och varm med en bastu i kroppen äntrar jag matsalen. Servicenivån skiljer sig en hel del från Svenska turistföreningens fjällstugor. Här är det dukar, levande ljus, vin och à la carte som gäller för den som så önskar. Jag äter ren, dricker vin och avslutar med lite glass och mylta. Standarden är likvärdig med vilken som helst av Stockholms krogar, trots att den här restaurangen ligger 1 228 meter över havet mitt ute på fjället.
Per och Marie gör mig sällskap vid bordet och jag undrar om det verkligen finns en efterfrågan bland gästerna på dessa bekvämligheter.
– Absolut, säger Marie. De senaste årens utveckling pekar tydligt på att allt fler unnar sig bra mat och ett bekvämt boende. Ledigheten värderas högt och det får kosta några kronor. Samtidigt är det många som är förvånade över standarden här, somliga vet inte ens att det går att övernatta.
Låktatjåkkostugan är utan tvekan en liten oas mitt i fjällvärlden. En plats ditt man kan åka utan att vara fjällkarl av rang i elfte generationen, och utan att ge avkall på bekvämlighet. Turerna väntar utanför dörren och här finns ett äventyr för alla – gourmet som fjällräv. Jag har inte förtagit mig idag och även jycken har ställt in sig i Avläge. Det blev förvisso inget av turen jag planerade men min resa har varit en annan. Jäkt och hets är borta och pumpen slår lugnare än den gjort på många veckor.
Den varma sunnanvinden sliter fortfarande i takplåtarna när jag kryper ner mellan lakanen och läser ännu några rader av Per Idivuoma: ”Sakta sakta smälter snödrivan¿” Och sakta sakta faller jag i sömn.
Fakta
Låktatjåkko fjällstation tillhör Björklidens fjällanläggningar och ligger nio kilometer upp på fjället. Stugan har 18 bäddar, bastu, bar och restaurang.
Logi
Inklusive frukost kostar från 450 kronor. Stugan håller vinteröppet 11 november – 11 maj och sommaröppet 16 juni – 21 september.
Ta sig hit
Till Björkliden tar du dig enklast med tåg och från Björkliden går det att åka bandvagn upp till stugan, om man inte vill skida de nio kilometrarna utefter leden upp till stugan.
Information
www.bjorkliden.com
Karta
BD 6
Av: Kalle Grahn
