Krönika: ”Sabba inte våra stigar!”

För att tala i klartext: När en vandrare möter en mountainbikeåkare är det vandraren som måste flytta sig, fastän hen befinner sig på vandringsled och möter ett fordon. Det är väl okej, en eller två gånger under en dagstur, men inte tio, och absolut inte när du förvandlas till tekniskt hinder i grabbgängets inofficiella söndagstävling. Ty denna dyra actionsport utförs påtagligt ofta av män i en period av livet där de ännu tror sig kunna skjuta åldrandet framför sig.

Jag vet, jag har varit där, jag var bland de första i landet att skriva om mountainbike. Idag klafsar jag i geggan efter hjulen och inser att det inte längre existerar några naturliga vattenpölar längs våra storstadsnära stigar. Visst, cykel ingår i allemansrätten, men begreppet mountainbike existerade inte när den skapades.

Vad få bekymrar, vare sig cyklist eller vandrare, är markägarens situation. För att skapa en vandringsled krävs avtal med berörda markägare. Längre leder kräver hundratals avtal i vilka ordet mountainbike inte existerar. Vandringsled är således vandringsled. Punkt. Äganderätt går före allemansrätt och avtal kan sägas upp – vilket i detta fall inträffar oftare än vad vi föreställer oss, eftersom markägaren sällan får någon som helst kompensation för slitage, nedskräpning etcetera.

Nej, jag ogillar inte mountainbike. Vad jag pekar på är en tilltagande konflikt i storstadsnära skogar. I just de grönområden där den absoluta merparten av friluftslivet utspelas idag. Där nyfikna nybörjare hamnar först och där de är överlägset flest. Och där de börjar med vandring för att det är så enkelt. Våra storstadsnära skogar har en avgörande betydelse för friluftslivets rekrytering, och aldrig har trycket på dessa skogar varit så stort som just nu i coronatider. Intresset är sensationellt.

Men, vandring är friluftsliv. Mountainbike är sport. Vandring är långsamt och meditativt. Mountainbike är snabbt och impulsivt. Konflikten i våra storstadsnära skogar blir allt mer påtaglig och såret riskerar att infekteras – ty friluftslivet är godhetsknarkarnas hemmahamn, där varje antydan om bristande gemenskap sopas under mattan med handhjärtan och matrecept. Ta upp ämnet i sociala medier och du skapar ändlösa trådar. Så länge de nu får synas. På landets största Facebooksida för vandring – Sörmlandsleden – raderas de lika snabbt som det plingar i administratörens telefon.

Friluftslivets konflikträdsla hindrar problemets lösning, fastän det vore så enkelt. Storstadsnära skogar skyddas vanligen som kommunala naturreservat – därmed finns politisk plattform och lagligt utrymme att åsidosätta allemansrätten. Något som redan görs, främst vad gäller förbud mot att elda, tälta och beträda vissa marker. Vi kan alltså införa särskilda regler där de behövs. Vi skulle kunna separera cyklister och vandrare, vilket är vanligt i Europa. Vi skulle kunna förbjuda terrängcykling där slitaget så kräver.

Svårare är det inte. Så låt oss försöka tala om problemet, innan det exploderar. 

 

/ Gunnar ”Kugge” Andersson

Vad tycker du?

Denna krönika vållade debatt i juli.  Vissa läsare kände sig påhoppade och menade att krönikan eldar på en knappt existerande konflikt – andra tyckte Kugge hade en poäng i att de båda aktiviteterna bör skiljas åt för allas bästa. Vad tycker du?  En del av debatten ligger på Utemagasinets facebooksida. 

Kugges krönika: "Sälj bilen!"