Svårt att välja fjäll? Treparksmötet ger dig tre av våra maffigaste nationalparker – Padjelanta, Sarek och Stora Sjöfallet – på tre dagar. Uteredaktionen får en våt vandring i sjöarnas, viddernas och renarnas rike.
Text: Marie Kjellnäs, Foto: Sofie Lantto
Det väldiga Áhkkamassivet är inbäddat i en tung, jämngrå filt som fladdrar betänkligt i kanterna. Vinden har tilltagit timme för timme sedan i morse och Yr-appen spår 24 sekundmeter i byarna under natten och morgondagen. Regn väntas också, som lök på laxen. Inget väder för att bestiga ett av Sveriges högsta och knixigaste fjäll direkt.
Skit också. Vad gör vi nu?
Det är sen eftermiddag och båtföraren Anna Parfa har mött upp oss i Ritsem, den nordliga knytpunkten för vandrare på väg in i eller ut ur tre av våra maffigaste nationalparker: Padjelanta, Sarek och Stora Sjöfallet. Tanken var att Anna skulle skjutsa oss över Áhkkájávrre i sin båt, och sätta iland oss i viken strax norr om Áhkká. Efter morgondagens bestigning skulle vi snedda över mot Padjelantaleden och vandra vidare medurs längs den rundtur som kallas Treparksmötet, via stugorna Kisuris och Kutjaure till Vaisaluokta. Väl där skulle Anna komma och plocka upp oss med båten och ta oss tillbaka till Ritsem, var det tänkt.
Men det här är fjällen. Vädret är lika pålitligt som Jönssonligan och ”jag har en plan” betyder ungefär ”jag när en förhoppning”. Vi ger upp Áhkká och laddar om för att gå direkt på Treparksmötet – när någon kommer på den briljanta idén att vända på hela turen. Om Anna istället skjutsar oss till Vaisaluokta, och vi vandrar moturs, kan vi med lite tur få en ny chans att bestiga drömtoppen om 3–4 dagar. En spontan lyx förunnad tältare, då de stugor som drivs av STF i nuläget måste bokas i förväg.
EN SVETTIG FÖRSTA HALVTIMME
I fören på den lilla motorbåten lyser Sanna Friborg som en nyutsprungen fjällviva. Har du varit på något av Utemagasinets event känner du kanske igen henne som vår projektledare och allt-i-allo, med driv och energi som fem vindkraftverk. Det är inte första gången Sanna är i fjällen, men nu väntar flerdagarsdebut med tältpackning.
Innan båten tar i stenstranden vid Vaisaluokta sameviste hinner vi lägga ut några snabba filmklipp på Utemagasinets Instagramkonto. Vi berättar var vi är och vart vi ska, lite som ett publikt färdmeddelande. I samevistet är det tyst och tomt, sånär som på en hund som nosar runt i blomsterprakten vid en av de små stugorna. Vi hittar snart Nordkalottleden, som följer jokken Guossjájåhkå rätt brant upp på fjället – en svettig första halvtimme. Den 80 mil långa leden startar i Kautokeino i norska Finnmark och kryssar sig fram mellan Norge, Sverige och Finland med flera alternativa slutpunkter. Just den här slingan går till Kvikkjokk, men då har vi sedan länge vikt av.
Väl uppe på kalfjället tar vi till baklängesvandring för att njuta av vyerna över Áhkkájávrre och fjälltopparna i norr, dit den grå filten ännu inte nått. Vi snubblar över fantastiska tältplatser och magen signalerar middagstid – men inte kan man väl slå läger en kilometer efter start? Vi knatar på i någon timme till. De gröna fjällvidderna blir allt stenigare; duggregn och kastvindar sluter upp. När vi väl bestämmer oss för att göra halt syns inte längre några mjuka risbäddar att slå upp tältet på. Inga porlande små vattenfall. Att man aldrig lär sig.
TRE DAGAR, TRE LITER VIN
Natten blir blöt och det monotona smattrandet mot tältduken fortsätter in på morgontimmarna. Vi lagar en sen frukost i absiden och ger den steniga plätten vid åsen en svag sexa på tältplatsskalan. Rätt hård, men bara lite skev.
När ryggsäckarna är packade och kartan kollad stegar vi vidare söderut i den högt belägna u-dalen. Nu med solbrillor på – men kepsarna blåser av och virvlar i förväg mot Kutjaurestugan. Vi kryssar mellan glittrande tjärnar, vandrar oss blöta om byxbenen. En isranunkel syns ruska av sig regnet och kokettera i solglimten. I öster skuggar fjällen Boalnotjåhkkå och Gasskatjåhkkå, båda dryga kilometern över havet.
En mindre stormig dag hade det nog varit fint att frivandra på höjd och låta sig tjusas av vyerna över Áhkkamassivet och Sareks vildare toppar. Men inget ont om dalen, jokken, leden. Lä för lunch hittas i Kårsåjaure raststuga, varefter vi släpper höjd i sakta mak och ett frodigt, böljande fjällandskap breder ut sig i fjärran. En ripmamma med tre struliga tonåringar vinglar fram ur viden, över spången vi går på, vidare in i nästa buskage.
Strax norr om STF Kutjaure går gränsen till Padjelanta, turens första – och Sveriges största – nationalpark. Kjell Karlsson från Växjö är stugvärd sedan decennier och gör sin andra vända här.
– Det är lugnt, vackert, bra fiske. Man tröttnar inte på vyerna från frukostbordet och det är lätt att ta sig upp på platåerna häromkring. Och så är det ingen försäljning i stugan, det är skönt. Då får man mer tid över för sig själv. Och så hinner man prata med gästerna.
Kjell är den första människan vi möter sedan Anna Parfa vinkade hej då i Vaisaluokta för ett knappt dygn sedan. Längs Nordkalottleden råder ingen trängsel direkt, ens i pandemitider.
– Jo men det har varit folk förbi här varje dag, rättar Kjell. STF har ju lyft fram Treparksmötet nu, det är bra. Några barnfamiljer har gått rundan i sommar, då har de bott i tält mellan stugnätterna. Det är en tur som passar de flesta.
Inne i köket sitter Sandra Apelqvist och AnnSofie Malmefjäll från Gällivare. De har inte hört talas om Treparksmötet, men av en slump prickat ut precis den rutten på kartan.
– Det är rätt svårt att hitta korta rundturer, men det här var en lyckträff. Fina leder, mysig fjällmiljö, spännande fågelliv. Och så är det skönt att bara vara. Vi brukar dra ut en helg eller några dagar så här, det är lyxigt att ha fjällen så nära.
Till skillnad från oss vandrar Sandra och AnnSofie medurs och har en etapp kvar till Vaisaluokta. Men innan dess väntar en festkväll här i stugan.
– Ja, haha, vi har en del kvar att få i oss. Det här är en njutartur! Vi har burit med oss tre liter vin, rökt röding, massa suovas och potatismos, en flaska bubbel…
Efter en snabb vinprovning säger vi hej och vandrar vidare, på jakt efter turens andra tältplats. Gärna platt och mjuk den här gången. Och kanske en turkos lagun att ryggflyta i, medan torrfodret lagar sig själv…
Kjell Karlsson skickar med oss en väderprognos: de omtalade 24 sekundmetrarna lurar tydligen runt nästa krök. Vi bestämmer oss för att gå i rask takt ända ner till sjön Sáluhávrre och de tre hängbroarna som ska lotsa oss in på Padjelantaleden. Lite väl långt så här dags, men där hittar vi garanterat både lä och rinnande vatten.
FLER DECKARE ÄN FISKAR
Himlen mörknar, regnet växlar upp igen. Jag upptäcker att regnskyddet jag packade ner hör till en helt annan och betydligt mindre ryggsäck. Huva på, blicken i backen. Vi trampar genom vide, blåbärsris, hjortronkart. Tussarna med ängsull ligger slickade i sänkorna som nybadade pudlar. Så ser vi den äntligen – bro nummer ett. Varggá står det på skylten. På andra sidan syns två tält i björkskogen och lika många män i fiskarkläder som fipplar med ett stormkök. En reser sig och vinkar med hela armen.
– Hallå, vet ni hur det gick i derbyt?
– src
– Bajen–Djurgårn!
– Tyvärr, tyvärr.
De har bott här och fiskat i en dryg vecka, dock utan någon vidare lycka.
– Det brukar finnas hur mycket fisk som helst, men i år har det varit helkört. Vissa dagar har vi mest legat i tälten och läst deckare. Men det är skönt att bara komma från stan.
Efter nästa hängbro kommer vi till en liten ö mitt i forsen, snyggt inslagen i kråkbär och fjällbjörk. Vi lämnar all packning i en hög vid sidan av leden och springer åt varsitt väderstreck i jakt på den ultimata tältplatsen. Resultatet? Bajshögar. Toapapper. Tamponger. Ölburkar. I varenda glänta på hela ön med hyfsat horisontellt läge. Vad är det för fel på folk?
KALLE ANKA VISAR VÄGEN
Med tappad tro på mänskligheten slår vi upp tältet bara någon meter från den tredje brons norra fäste, så publikt att inte ens den siste idioten skulle dra ner brallorna just här. Jag kokar upp middagsvattnet medan Sofie och Sanna hasar sig utför branten. Här ska badas, tydligen. På håll ser jag deras vita rumpor glimma i månskenet, innan de kastar sig i det fyrgradiga. Helt obegripligt. När jag väl ansluter är det i Kalle Anka-outfit á la friluftsliv (ullmössa, dunjacka, foppatofflor) för en väl inövad procedur:
1. Kliver i till vadhöjd, tvättar fötterna med miljösnäll tvål.
2. Doppar stjärtfjädrarna (iiii). Tvål. Nytt dopp (iiii).
3. Kliver upp, handduk. Av med dunjacka, på med ullbyxor.
4. Blaskar av armhålor och ansikte från land. Tvål. Mera blask.
5. Handduk, helt ullunderställ, ullstrumpor.
MUMMA FÖR HUNGRIGA RENAR
Vaggade av Vuojatädnos brusande forsar vaknar vi först elva timmar efter läggdags. Visst har vinden rivit lite i tältet under natten, men inte några 24 sekundmeter väl? Efter gröt och kaffe packar vi in oss i vattentäta material, äntrar den sista hängbron och viker tvärt i nordöstlig riktning. På avstånd syns fiskarnas lägerplats, tälten står kvar men inga livstecken. Kanske hänger de med Mankell, Lapidus och gänget.
Nu väntar alltså Padjelantaleden, och en riktigt fin bit av den. Vi går i timmar med älv och sjö på vänster hand, över spångade myrar och böljande åsar som formats av inlandsisen. Inte en själ så långt ögat kan nå. Och det är långt. Den som kallar Padjelanta för vildmark bortser dock från det faktum att samerna levt och arbetat här i hundratals år. I området finns en unik mix av natur och kultur av ”enastående universellt värde” – det konstaterade FN-organet Unesco 1996, då Laponia utsågs till världsarv. Förutom Padjelanta ingår grannparkerna Sarek, Stora Sjöfallet och Muddus plus ett par närliggande naturreservat i världsarvet.
Här och där syns spår av renhållning, det är visten och gärden. Man kan lätt tänka sig att det blommande höglandet vi vandrar genom är mumma för renar som ska äta upp sig inför vintern. Vi såg dem igår och i förrgår, på höjd mellan Vaisa och Kutjaure. Men idag syns bara fåglar – ripor och fjällpipare. Minns att jag läst att de senare kör med omvänd könsordning, att det är honan som är färggrann och kaxig medan hanen ruvar ägg och passar ungar.
KAFFE MED DOPP I KISURIS
Kisurisstugan drivs, som alla boenden inom världsarvet, av samernas samfällighet BLT (Badjelánnda Laponia Turism). Här är det drop in som gäller, plats finns det gott om. Stugvärden Ingela Östlund känner igen oss från Utefest – trots blöta-katterlooken – och bjuder på kokkaffe och nybakat.
– Jag har bestämt mig för att bjuda alla bekanta som tittar förbi i sommar på fika, det har jag skrivit på Facebook till och med. När jag gick Padjelantaleden för 15 år sedan var det en samekvinna som var stugvärd här, klädd i färggrann kolt. Hon bjöd på kaffeost, minns jag.
Men Ingela har inget samiskt påbrå.
– De väljer stugvärdar inom samebyarna i första hand, men de här veckorna var det ingen som kunde – så jag hoppade in. Jag gillar verkligen den här platsen, det är en riktig knytpunkt.
I Kisuris passerar vandrare som går hela Padjelantaleden från Kvikkjokk till Áhkká eller vice versa, liksom de som nöjer sig med den norra halvan med start/mål i Saltoluokta. Många tar sig också in i Sarek den här vägen, via dalen Ruotsavagge. Och så Treparksvandrarna på det. Vi blir kvar i stugvärmen ett bra tag, det blir påtår och tretår. Ingela tipsar om fina dagsturer i närområdet, som att bestiga fjället Gisuris just bortom gränsen till Sarek.
Gisuris och Kisuris. Áhkká och Akka. Badjelánnda och Padjelanta. På äldre kartor och skyltar syns ofta försvenskade stavningar av samiska namn, men de senaste decennierna har man med lagstöd allt mer övergått till ursprungsfolkets stavning. Undantag görs för väletablerade namn på till exempel stugor och orter – därav böket med dubbelnamn.
ÄNTLIGEN TREPARKSMÖTET
Vårt mål för dagen är att slå upp tältet i nästa nationalpark, Stora Sjöfallet. Den väntar på andra sidan Treparksmötet som nu bara är någon kilometer bort. Bara att bita ihop, snöra kängorna och ge sig ut i vädret. Vi kryssar vidare genom fjällbjörkskogen.
Exemplaren som växer här är något alldeles extra. Livfulla, inte tuktade, med bländvita stammar. Vuojatädnos brusande på avstånd mixar sig med regnsmattret till en naturlig ljudmatta.
Själva Treparksmötet är en upptrampad plätt i en frodig lund, varken mer eller mindre. Här finns några informationstavlor där vi läser om de tre parkerna och samekulturen i området. Det skulle gå fint att slå upp tältet här i det mjuka riset, men vi är på jakt efter något vildare.
Leden böljar vidare mellan björkarna och några minuter senare får vi faktiskt möte.
– Utemagasinet!
Lars Munther från Danderyd har sett våra filmklipp från Áhkkájávrre på Instagram och förstått att vi skulle stöta på varandra. Det är inte första gången Lars går den här turen, berättar han – men sist var för hela 43 år sedan. Då var han färdledare för STF:s räkning.
– Det är kul att uppleva samma tur igen, så här långt senare. I vintras var jag stugvärd i Kutjaure så jag ser särskilt fram emot att komma dit.
LUNCH PÅ FÖRSTA PARKETT
Att sätta upp tält i regn och kastvindar är en konst som vi nu bemästrar till fullo. Och kontrasten i att sedan få krypa in i det torra och ombonade är värd all möda. Jag och Sofie blåser upp liggunderlag och hänger våta strumpor på tork medan Sanna fixar kokvatten ute i vätan.
– Nu skiner faktiskt solen!
– Perfekt, sätter du fram solstolarna?
– Absolut, är det något annat?
– Två mojitos, tack!
Vi skrockar mellan tygväggarna åt våra egna lustigheter. Det här är verkligen livet. Trots ”oturen med vädret” har ingen av oss, ens för en sekund, önskat oss någon annanstans. Det rasslar till i blixtlåset och Sanna viker undan dörren. Så står hon där – med en mojito i varje näve. Människan har burit med sig gin och mojitomix!
Nästa morgon sover vi som björnar tills klockan ringer vid sjusnåret, och före klockan nio är vi tillbaka på leden. Den häver och sänker sig genom terrängen som gammal sjö. Då och då spricker molntäcket upp och solen spelar över miljoner regndroppar.
TVÅ SVAJIGA PLUPPAR
Vi har passerat åtskilliga hängbroar de senaste dagarna. Utan dem skulle det inte gå att ta sig fram här i sjöarnas och älvarnas fjällmark. Den mest dramatiska övergången nås med bara någon kilometer kvar till Akkastugorna, strax innan Vuojatädno rusar ut i Áhkkájávrre. Det glaciärblå vattnet sköljer mellan klippväggarna och piskar upp vitvågor. Vinden är märkligt stilla. Inte regnar det heller. Vi hittar en skreva på första parkett och lagar lunch till showen.
Mobilen kickar igång, två svajiga pluppar. Jag ringer Anna Parfa för att höra hur väderprognosen ser ut för Áhkká det kommande dygnet. Är det värt att ta sig till foten av fjället ikväll, för en chans till bestigning i morgon?
– Jo, det ser bra ut! Bara lite vind, växlande molnighet. Verkar bli uppehåll men ganska kyligt, ta med varma kläder och mycket snacks.
Så var det bestämt. Vi ska vika av här, rätt in i björkskogen, och snedda över myren till viken norr om Áhkká. Det blir ett toppförsök – som du kan läsa om i Utemagasinet nummer 6. En sista titt i lunchskrevan, ingenting glömt. Medan mina compadres hukar bakom varsin buske lyckas jag få fram Sportbladet på skärmen. Banew-module-40jen–Djurgårn: 2–1.
Fakta: Vandra Treparksmötet
Som namnet antyder är detta platsen där tre av våra mest ikoniska nationalparker möts: Stora Sjöfallet, Padjelanta och Sarek. Rundturen Treparksmötet är 57 kilometer lång och tar 3–5 dagar att gå.
Hitta hit: Utgångspunkten är Ritsem i Gällivare, varifrån de flesta tar båt eller helikopter över Áhkkájávrre till Änonjalme för att vandra leden medurs. Vi valde att boka en privat båttur (ahkka.nu) till Vaisaluokta och vandra leden moturs. Till Ritsem kommer du via tåg till Gällivare och därifrån buss 93 i cirka fyra timmar.
Boende: Vi tältade, men det finns flera stugor och fjällstationer i området. Stora Sjöfallets Mountain Lodge (storasjofallet. com) och Saltoluokta fjällstation (svenskaturistforeningen.se/boende/stf-saltoluoktafjallstation) är bra ställen att landa på före eller efter turen. Längs leden ligger STF-stugorna Akka, Kutjaure och Vaisaluokta (behöver i nuläget förbokas) samt Kisuris som drivs av samebyn. Veckorna 28–33 är högsäsong.
Mer info: svenskaturistforeningen.se/guider-tips/leder/treparksmotet; padjelanta.com (boka Kisurisstugan); laponia.nu.