Packa som ett proffs inför vandringen

Hur går det med packlistan? Att mejsla fram den optimala packningen kan ta en hel livstid. Utemagasinet frågade fyra vana långvandrare vad de bär med sig i ryggsäcken.

TEXT: CAJSA RÄNNAR, ILLUSTRATION: PIA KOSKELA

Få saker kan göra en vandrare mer förvirrad än att skrolla igenom några facebooktrådar som avhandlar packning och utrustning. Här trängs så många tvärsäkra åsikter att det verkligen kan vara svårt att se skogen för alla träd. Nybörjarens fråga om vilket regnställ som passar bäst för fjällvandringen får bestämda råd om allt från heltäckande galonställ till att göra hål i en sopsäck och dra den över huvudet. Någon tycker att 5000-kronorsjackan med högteknologiskt membran som håller i många år är det enda rätta, medan någon annan rekommenderar det billigaste från lågpriskedjan och att köpa en ny varje år istället. Alla är lika övertygade om att den egna lösningen är den bästa, och för den stackars trådstartaren är det ofta omöjligt att värdera och sålla bland alla de goda råden.

EN GLAPPANDE RYGGSÄCK
Att packa en ryggsäck för en veckas fjällvandring kan göras till en hel vetenskap där varje liten pryl vägs och mäts, värderas och funderas över innan den får följa med eller stanna hemma. Eller så kan man öppna närmaste garderob, greppa det som hänger där och ge sig ut – utan att fundera så mycket.

32-åriga Lina Hallebratt, mångårig äventyrare och vinnare av utmärkelsen Årets Äventyrare, tillhör den senare gruppen.
– Det känns som att många krånglar till det i onödan. Jag vill inte tillbringa en helg med att planera prylar och utrustning, väga, mäta och fundera. Jag vill hellre vara ute den där helgen. Så då funderar jag inte så mycket. Jag tar det jag har och så ger jag mig ut.

Lina skidade Vita bandet, en flera månader lång tur längs hela den svenska fjällkedjan från Treriksröset till Grövelsjön, första gången för snart tio år sedan. Då var budgeten knapp och hon fick bokstavligen ta vad hon hade. Det funkade, berättar hon, om man inte var för kinkig.

Något år senare korsade hon Alperna, en vandring på cirka 300 mil, med ungefär samma utrustning.
– Jag är ganska kort och den ryggsäck jag fick tag i var för lång för mig. Den glappade i axlarna och satt aldrig bra. Det är ju inte optimalt förstås, det var inte jättebekvämt, men det gick ju.
– Det är trist om jakten på den perfekta utrustningen gör att man inte alls kommer ut. Jag har tänkt att jag får anpassa turen efter den utrustning jag har, istället för att skaffa ny utrustning för att passa en särskild tur.

Sedan dess har Lina också genomfört Gröna bandet, samma tur fast på sommaren, och många andra långvandringar. Den gångna vintern var hon tillbaka på Vita bandet, för både femte och sjätte gången – nu i sällskap av fyra hundar, vilket förstås satte sin prägel på utrustningen. Men i grunden skiljer sig inte packningen så mycket om man ska vara ute i tre månader eller en vecka, menar Lina.
– Det är ju samma saker som behöver packas med. Tält, sovgrejer, kök och varma kläder, första hjälpen och navigationsprylar. Det är ju bara mängden mat som varierar.

Vad hennes packning för en fjällvecka väger har hon dock ingen aning om.
– Jag har aldrig vägt en ryggsäck i hela mitt liv. Vad skulle jag göra med den informationen? Antingen orkar jag bära ryggsäcken eller så orkar jag inte.

ORKAR MER OCH LÄNGRE
Även 65-årige Jörgen Johansson, som skrivit flera böcker om vandring och packning, har erfarenhet av riktigt långa turer. Liksom Lina Hallebratt har han gjort ett flertal långvandringar över hela världen, och även gått Gröna bandet här hemma i Sverige. 

Jörgen håller med Lina om att packningen inte varierar så mycket. Hans grundpackning är i stort sett densamma oavsett om han går några dagar eller är ute i flera månader. Skillnaden är att Jörgen har koll på vad varje grej i ryggsäcken väger. Men någon gramjägare är han inte, det slår han med bestämdhet fast.
– Jag upplever att det där är ett lite förminskande sätt att bemöta den som vill minska vikten på sin packning. ”Borrar du hål i tandborsten också?” säger man lite hånfullt. Jag brukar säga att jag inte är gramjägare, jag är kilojägare. Jag borrar inte hål i tandborsten – men jag har ryggsäck, sovsäck och tält som tillsammans väger under tre kilo. Det gör att min grundpackning blir bra mycket lättare och att jag orkar mer och längre på mina vandringar.

Även kläderna han bär är noga utprovade och optimerade. Det är lätt, men ändå funktionellt.
– Jag väljer det lättaste som gör jobbet, säger han. Jag vill inte frysa och jag naggar inte på säkerheten, men jag bär inget i onödan.

Och det är inga små viktminskningar Jörgens packning genomgått. Över tio kilo har han bantat bort från den grundpackning han bar när han började vandra – utan att för den skull uppleva att han saknar något. Snarare har han gjort rum för mer, säger han.
– Om det jag måste ha med mig väger så lite som möjligt, så skapar jag utrymme för det jag vill ha med mig. Det här utrymmet kan man växla in till den valuta som är mest tilltalande för var och en: En flaska whisky, klättergrejer, kamerautrustning, många kilometer per dag – och så vidare. Har man fått några år på nacken, och kanske knän eller en rygg som börjat krångla, kan en lättare packning göra det möjligt att fortsätta med tältvandringar.

Packa som ett proffs inför vandringen

INGA RUSSIN I SKORNA
Eventuell kyla motar Jörgen Johansson med ett lätt men värmande mellanlager. Att hålla sig torr, däremot, är inget han alltid bryr sig om. I alla fall inte om fötterna.
– Enligt min mening blir man alltid blöt om fötterna, eller i alla fall fuktig. Om inte utifrån så inifrån. Och har man då tunga, rejäla skor – kanske rentav med ett vattentätt membran i sig, som Goretex – så är det jättesvårt att få skorna torra igen.

Jörgen väljer att istället gå i tunna trailskor, där vatten rinner in men också ut, även i fjällen.
– Jag tar aldrig av mig skorna när jag vadar. Inte byxorna heller. Både skor och byxor är av tunt och lättorkande material som får självtorka medan jag går. I skorna har han oftast bara tunna nylonstrumpor av lite grövre kvalitet.
– Om man tänker efter är det ju bara de sista hundra eller tvåhundra åren som vi stängt in våra fötter i skor och försökt hålla dem torra och varma hela tiden. Jag får ofta frågan om tårna inte blir som russin av att bli blöta regelbundet, men faktum är att de mår bättre nu än när jag tidigare vandrat i tyngre, täta skor. Och varm håller jag mig så länge jag rör på mig. När jag sedan slår läger sätter jag på mig torra, tjockare strumpor.

36-åriga Linnea Nilsson-Waara har även hon gått Gröna bandet, tillsammans med sin tvillingsyster Erika, och skrivit en bok om det. Precis som Jörgen Johansson har hon koll på vad allt i ryggsäcken väger, och gillar att ha en genomtänkt packning.
– Onödiga saker innebär bara extra vikt. Jag trivs med att bära så lätt jag kan, så länge jag inte tullar på säkerhet eller alltför mycket på komfort. Under Gröna bandet-turen bar dock Linnea en rejält tung ryggsäck – helt enkelt för att det var den hon hade.
– Den satt jättebra på mig, och det är ändå det viktigaste. Det är inte bara antal kilo som räknas, utan även hur man bär dem. Men nu har jag hittat en lika bekväm ryggsäck som väger mindre än hälften jämfört med den gamla, och det gör så klart skillnad.

YNGST KAN BÄRA TYNGST
Linnea, liksom Jörgen, kokar i stort sett bara vatten på sina vandringar. De äter frystorkat, torkat kött, choklad och nötter. Och, i Jörgens fall, stora mängder ölkorv. Men ingen av dem lagar direkt någon mat, då de upplever att den färdigpackade frystorkade maten är enkel både att tillreda och diska undan och samtidigt näringsrik och rimligt god. Det gör att båda klarar sig med ett litet och lätt toppmonterat gaskök.

Lina Hallebratt, däremot, vill alltid ha riktig mat på sina turer. Hon har därför med sig ett rejält friluftskök med två kastruller och en stekpanna, med bränsle anpassat efter väder och årstid.
– Jag vägrar frystorkat! Någon gång har jag torkat mat själv, men oftast tar jag det jag råkar ha hemma. Gärna färska saker som håller länge, som morötter, en tetra med kokosmjölk som är god att göra gryta på, och ett paket smör förstås. Smör är så praktiskt, det håller lika bra i plus 30 som minus 30.

Fjälledaren Adam Probert, 25, har jobbat på Storulvåns fjällstation och leder ofta grupper med ungdomar i fjällen. Även hans ryggsäck är allt som oftast full med god mat.
– Vissa åker till fjällen och försöker få med så lite packning som möjligt. De tar bort allt som inte är absolut nödvändigt. De lever efter mottot ”Hur mycket kan jag få ner min packning?” Mitt motto är istället ”Hur mycket kan jag få ner i min packning?”

Att Adams ryggsäck väger över 30 kilo när han ger sig iväg är mer regel än undantag.
– Men eftersom så mycket av innehållet i den är mat – god mat! – så krymper den ganska snabbt. När jag kommer tillbaka väger den bara tio, säger han och skrattar.

Utöver mycket och god mat har Adam och hans kompisar, många av dem fortfarande i studentåldern, haft med sig de mest märkliga saker på sina turer.
– Det är så väldigt roligt att kunna överraska med något högst oväntat. Det har blivit lite av en rolig grej i min krets: ”Kom du ihåg gången ni hade med er en swimmingpool till fjällen?” Ja, det är det ju klart man minns! Eller den gången en deltagare på en ungdomstur fyllde år fem dagar in på turen och en av ledarna hivade upp en hel vattenmelon ur botten av ryggsäcken. Eller när jag avslöjade de 72 ägg jag packat med. Eller dykfenorna som följde med för att det skulle vara roligt att simma i Trollsjön med sådana. Eller den stora uppblåsbara båten som flög upp under en paus och ledde till en heldag av badande. Inga av dessa saker skulle väl anses vara nödvändiga, reflekterar Adam. Men man minns dem.
– Och man minns skratten bland alla när man tog fram grejen, glädjen från båtåkandet, det absurda i sammanhanget. Det gör det helt klart värt att ta med det ändå!

Packa som ett proffs inför vandringen

ETT PLAGG, FLERA FUNKTIONER
Att baka scones till frukost och runda av middagarna med efterrätter är inget Adam vill tumma på, ens på långtur i fjällen.
– När man gått en hel dag är det väldigt skönt att sitta ner och laga mat. För min del är det en stor del av upplevelsen – det är socialt, härligt och roligt.

Att Adam Probert alltid har ett rejält friluftskök med sig är därmed självklart.
– Det finns ju små, smarta varianter som kan koka vatten på 20 sekunder, men min erfarenhet är att det inte ens går att steka en pannkaka på dem utan att den bränns på mitten. Nej, det är inget för mig. Adam bär sin bastanta packning i en klassisk, och rätt tung, Kajka från Fjällräven – en ryggsäck som rymmer 100 liter.
– Den kanske är i största laget, det kan jag hålla med om. Men den andra jag har är på 55 liter, och det räcker aldrig. Så då blir det den stora. Jag har kapaciteten att bära så mycket, och det jag tar med mig gör turen så mycket roligare, så jag tycker helt klart att det är värt det.

I alla fyras packning finns karta och kompass, ett genomtänkt första hjälpen-kit och ett basalt medicinförråd. Alla har också en gammaldags osmart telefon eller en satellitsändare med sig, för att kunna nå hjälp om det skulle behövas. Säkerheten är inget någon av dem tullar på, oavsett vikt på ryggsäcken.

Det ingen av våra intervjupersoner bär med sig särskilt mycket av, däremot, är ombyteskläder.
– Nej, jag har i stort sett bara det jag går och står i, säger Linnea Nilsson-Waara. Och så tvättar jag ofta allt på en gång. Under Gröna bandet sov jag och min syster Erika i stugor ibland och då tvättade vi. Under tiden kläderna torkade fick vi gå omkring i bikini och regnställ, men det funkar ju det med.

Några av dem har extra underkläder och strumpor med sig, medan Jörgen satsar på att tvätta oftare istället. – Jag har ett par lätta löparshorts med mig som fungerar som både kalsonger, shorts och badbyxor. Att ett plagg eller en pryl man har med sig kan fylla flera funktioner är ett bra sätt att kunna banta ner sin packning, tipsar han.

SLITSTYRKA OCH HÅLLBARHET
Lina, Adam och Linnea har med sig ganska rejäla skalplagg, medan Jörgen har valt en lite lättare lösning. Men han har faktiskt graderat upp sig en smula på den fronten, även han.
– Jag provade en riktigt lätt lösning på regnkläder när jag gick Gröna bandet i somras, berättar han. Det var en modell som vägde ungefär 100 gram för byxa respektive jacka, men det började läcka efter ett tag. Det var typiskt en sådan lätt grej som inte gjorde jobbet. Så då fick jag skicka efter en lite tyngre men mycket bättre Haglöfsjacka som jag hade hemma. Den väger 190 gram, alltså nästan dubbelt så mycket, men den fungerar istället utmärkt.

Lina Hallebratt funderar en hel del kring slitstyrka och hållbarhet när hon väljer kläder och prylar för sina turer.
– Det kan vara bekvämt att gå i ett par tunna skor, men min erfarenhet är att de slits så fort. De håller ju inte för 100 mil, och inte år efter år, som mina höga läderkängor gör. Och likadant med tältet. Mitt Hilleberg väger lite mer än de lättaste, men det håller år efter år och tål att jag har hundarna med mig. Vi kan inte hålla på och köpa nya saker hela tiden, det är inte hållbart.

JEANS OCH TVÅ ICA-KASSAR
Lina, som också vandrat mycket i andra länder, tycker att den svenska stilen ofta känns lite overkill.
– Inför min första tur gick jag in på en stor friluftskedja i Östersund och de totalsågade mig för jag hade ju ingen koll. Jag tänkte på det när jag för ett par år sedan vandrade över Karpaterna, och mötte folk som kom gående i jeans och en Icakasse i varje hand. De hade ju förstås inte råd med någon ryggsäck eller några speciella vandringskläder. Som regnskydd hade de ofta en sopsäck med hål för huvudet och händerna. Och så kom min hund där i vindjacka och äkta vibramskor på tassarna – jag fick ju nästan skämmas!

Hur man packar är i mångt och mycket personligt. Det beror på vad man orkar, trivs med och tycker är nödvändigt att ha med sig. Den som är ung och stark kan lasta på sig mer än den som är äldre, dras med en skada eller helt enkelt inte tränat så mycket inför turen – det säger sig självt. För vissa är själva drömmarna, planerandet, vägandet och mätandet en del av upplevelsen. Andra vill bara ut, så fort det går, och packar i steget. Oavsett hur man gör ger erfarenhet nya lärdomar.
– Ja herregud så många missar man gjort, goda råd man trott på eller idéer man fått, säger Lina Hallebratt. – Men det är bara att ge sig ut och prova. Alltid lär man sig något! 

Mens på fjällvandringen