Söndagen den 10 augusti.
Denna dagen har bara gått i planeringens tecken. Den sista långpannan med köttfärs, fläskfile och bacon har skickats in i ugnen. Den skall tas ut på tisdag. Då kommer jag att packa ner all mat i färdiga portioner. Tyvärr brukar jag ju spänna bågen för högt. Så även denna gång. Jag hade hoppats på att gå ner mycket mer i vikt än jag har gjort. Egentligen skall man ju inte säga att man inte lyckats att gå ner 15 kilo. Utan att man har LYCKATS gå ner 10 kilo, det låter ju mer positivt. Och det är ju allmänt känt att psykologisk motivation slår klass.
//Anders
Fredagen den 8 Augusti.
Hej på er!
Ja, som Pippi alltid har sagt till alla barnen: Barn, man måste ju gå i skolan. Annars får man ju inga sommarlov. Samma sak försöker jag intala mig själv nu när husvagnen har landat hemma i Borås efter 28 dygn på resande fot. Men det är inte lätt att komma hem till alla måsten hit och dit. Men vad man kan trösta sig med är ju att det har varit en kanonsemester på alla sätt och vis. Vi började med att sakta dra oss mot ostkusten och Oskarshamn, där vi blev kvar några dagar innan vi tog båten över till Gotland. Sedan blev vi faktiskt kvar där i 3 veckor. Från början var det ju bestämt att vi ”bara” skulle vara där i 14 dagar. Men när den tiden närmade sig så kollade vi på varandra alla fem (katten också) och sa: va tusan! Vi är kvar en vecka till. Så så fick det bli. I och med det beslutet fick vi även vara med på den årliga medeltidsveckan som går av stapeln vecka 32.
Gotland har så mycket underbar natur att dela med sig av. På många platser ser det rent av ut som någon plats vid medelhavet, underbart! Vi valde att bo några mil norr om Visby. Visby i all ära, men det är fruktansvärt trångt och pluttrigt på campingarna och hög puls dygnet om. Det är inte riktigt vår melodi. Utan vi valde vårat lilla fiskeläge Lickershamn. Där har vi en liten naturcamping som inte har speciellt många stjärnor i campingtidningen, men en solnedgång och en ”Gotlandsnatur” som i våra ögon får minst 8 stjärnor. Vi har ju tillbringat 21 kvällar där, varav 17 med en guldgul sol som går ner i ett underbart blåsvart hav. Så vi vet!
Innan jag hoppar in på fjällaktiviteterna skall jag bara snabbt ta upp några pärlor som ni inte får missa vid ert nästa Gotlandsbesök. En liten tripp tar dig norrut på ön. Man kan välja att ta huvudvägen till Fårösund, men jag kan varmt rekommendera att ta kustvägen istället. Den slingrar sig mot nordväst längs små fiskelägen med färskrökt fisk och räkor i mängder. Dessa skall avnjutas med små olika såser som har sina specifika smaker beroende på vilket fiskeläge man är i.
När man närmar sig Fårösund kommer man till ett kalkbrott som heter Blå Lagunen. Där kan man bada i kristallklart vatten som har lite varmare grader än havet i och med att det är nästan som en liten sjö. När man går upp på land så känner man en liten lätt touch av kalk på kroppen.
När man senare har låtit kroppen torkat av den gyllengula solen, så hoppar man in i bilen och åker vidare. Men man åker bara 2-3 kilometer. Sedan är det dags för en liten happening. Med matsäck på ryggen eller helst på huvudet (det kan ju vara högvatten) så vandrar men ut till en liten ö som ligger 100 meter ut i havet. Där kan man verkligen få känslan av att vara ute på en alldeles egen ö.
Sist men inte minst kan jag bara säga, missa inte Digers huvud! Detta ställe når man när man har kommit till Fårösund och tagit bilfärjan över till Fårö. Efter ungefär en halvmil på huvudvägen kommer man till en avfart till vänster där det står ”Raukområde”. Efter 5 minuter kommer man till ett område som sträcker sig 7 kilometer längs den karga kustlinjen. Raukar på 15-20 meter varvas med små raukar i ett underbart månlandskap. Ett litet mattips kan ju vara att göra som vi, att ta med en
engångsgrill och någon god korv. Sedan kan man ju komplettera med vad man vill egentligen. Det viktigaste är ju helt enkelt att man tar med sig något som ligger en varmt om hjärtat eller rättare sagt magen.
Tillbaka till vandringen igen…
Vad morgondagen har i sitt sköte, eller rättare sagt hela kommande veckan är väl rätt enkelt att räkna ut. Planering,planering och åter planering. Men vi börjar med dom sista matförberedelserna redan imorgon. Givetvis får ni vara med. Vi syns imorgon.
//Anders
HEJ ALLIHOPA! NU TAR JAG ETT LITET SOMMARUPPEHÅLL. MEN HÅLL ÖGONEN ÖPPNA, JAG ÄR SNART TILLBAKA! HA EN RIKTIGT GO OCH GLA SOMMAR!
Söndagen den 15 juni.
Tack för senast! Detta tack riktar sig till Familjen Kalèn i allmänhet och Hanna i synnerhet.
Vi var nämligen på ett fyra års kalas i Göteborg igår. Allt var som vanligt bra med god mat och många skratt. I deras villa var humöret på topp hela kvällen. Men tyvärr var det en annan Villa som satte en svart stämpel på senkvällen, men det gick fort över. Tack än en gång för igår. Sedan en speciell hälsning till Hanna och David:
Ha en riktigt rolig dag idag med alla kompisar som kommer till er på barnkalaset.
//Anders
Fredagen den 13 Juni.
Ja fredagen den 13 är ju en så kallad otursdag. Men för mig och Jocke symboliserar den startskottet för våran gemensamma uppladdning inför Lapplandsäventyret.
Jag och Joa-cim har ju jobbat ihop i 5-6 år på Parker. Vi har spenderat två vandringar ihop, på vardera 1,5 vecka. Ena turen gick ifrån Nikka till Kebnekaiseområdet och tillbaka. Medans den andra trippen tog oss från Abisko längs Kungsleden via Singi till Nikka, dvs. ett omvänt Fjällräven Classic. Vi gick en slinga på ca. 6 kilometer på vägen hem från jobbet.
För någon som inte har någon riktigt bra vandringskompis kan jag bara säga så här, skaffa en! Vi lever helt olika privata liv, vi har olika hobbies och vi har ju helt olika civilstånd. NÄE! Där blev det ju fel. Joa-Cim har ju faktiskt stadgat sig och skaffat enligt honom själv, världens goaste tjej. Men hur som helst så är det en konstig känsla att bara gå bredvid varandra och bara prata, och det känns som om veckorna i fjällen bara kommer tillbaka som om det var igår. Nu har ju vi jobbet ihop också, så det blev väl en hel del gruppledarsnack (men vi tar ingen övertid för det, Bingis och Wictoria).
Mycket av snacket gick ut på vad vi skulle ha med i klädväg. Och fortsättning i det ämnet lär följa under nästa vecka, när vi skall ut igen.
//Anders
Tisdagen den 10 Juni.
Ja, så var det dags för den lilla turen som skulle blivit av förra veckan men som av förklarliga skäl inte blev av. Egentligen skulle ju Joa-Cim följt med idag, men jag blev kvar på jobbet och vi bestämmde oss för att gå ut tillsammans någon annan gång. Själv gjorde jag det enkelt för mig och stack upp på Ryaåsars ”lilla” bana som bara är halvmilen. Men det blev en bra start ändå för kängor och nya kläder skall ju som bekant gås in i lugn och ro för att slippa skavsår här och där.
En liten intressant sak som jag lade märke till var att någon professor från Göteborg hade dragit igång ett projekt som innebär att han fångar in något i blåa nät 5 meter upp i luften.
Och så säger dom att professorer är tråkiga och stelbenta varelser &.
För första gången på ett bra tag har lite svalare väder kommit in över södra Sverige, mycke välförtjänt.
Nu har jag hållt på och bloggat i ungefär fyra månader. Om man skall sammanfatta det hela lite grann, så kan man ju helt klart säga så här. Om någon skulle sagt till mig för ett halvår sedan, att jag skulle få en egen blogg och börja ”blogga” av mig. Då skulle jag nog tyckt att det var en h alvgalen idé. Men jag är villig att ändra mig nu. Det är ju riktigt roligt att skriva vad som händer i ens privata liv (som iochförsig inte blir vidare privat när det ligger ute på nätet). Från och med nu blir det nog ännu intressantare för er att hänga med, och för mig att skriva, för nu går vi in i en fas där aktiviteterna måste bli tätare, prylarna måste finslipas och detaljplaneringen måste tillta.
Och sist men inte minst måste jag lära min fru att blogga och lägga in saker som jag redogör för henne under fjällturen per telefon. Nåja hon e skärpt så det ska nog gå bra.
Sen får jag ju säga att det kittlar till lite i skrivarfingrarna när man ser att man ibland hoppar upp i ”mest lästa” kolumnen.
Nu är det dags att packa upp chipsen bryta upp en maraboukaka i små läckra fyrkantiga bita, sedan återstår bara att hälla upp en halvliter iskall mjölk och luta sig tillbaka i skinnsoffan.
FORZA SWEDEN!!!
//Anders
Onsdagen den 28 Maj. Hej på er alla som följer Anders blogg.
Det var dags för en gästbloggare tyckte Anders,så nu är jag här, och jag det är Thommy 46 årig boråsare och arbetskamrat med Anders.
Precis som Anders har jag ett stort intresse för naturen och att vara ute i den samma.
Detta med att ”gå ner ute” lät ju som en briljant ide´,att helt enkelt göra det man tycker är roligt när man ska motionera och röra på sig.
Det ska bli intressant att läsa och höra om Anders och Jockes vandring senare i sommar, vet inte hur många mil på hur få dagar dom ska vandra
men i mina öron låter det som dom ska fara fram som två skållade lämmlar genom fjällvärlden.
Jag älskar också fjällen men närmar mig dom trakterna helst utrustad med ett flugfiskespö. Lite lugnare med andra ord men vi är alla olika och det blir säkert en utmaning det dom ska göra och det är väl det som är grejen med det.
Men nu till anledningen att jag hamnade här som gästbloggare.
Jag drog till Skåne.
Fredag 16 maj.
Packade hojen, för det var gott MC väder, skulle visa sig att det inte var så gott på hemresan. Söndagen 18 maj var antagligen den kallaste majdagen på många år (30cm snö i södra dalarna).
I alla fall så landade jag i Landskrona på fredagseftermiddagen hemma hos en vän som jag inte sett på många år, och på lördagen for vi till Söderåsens nationalpark.
Det är vad det ska handla om här.
Sen jag första gången hörde talas om Söderåsen har jag velat åka dit.
Nu har jag varit där, helt fantastiskt.
En del av Skåne som inte alls är som man tänker sig Skåne, förutom bokskogen då. Berg och djupa raviner i den del vi gick i. Vi tog bara den korta rundan
ca 4km runt vid Kopparhatten, men med medtagen fika och lite pauser så hade vi att göra ca 2 timmar att ta oss runt.
Vi, dvs jag, Annike hennes två barn John och Sara och Sara´s kompis som också heter Sara, startade med att följa ravinen och bäcken uppåt från Skäralid,
Det var som att gå under ett grönt tak av löv och här ser man inte mycket av hur dramatisk naturen är, för man ser helt enkelt inte mycket uppåt pga löven.När vi gått en stund kom första frågan ” Är vi framme snart?” från Sara K(kompisen).
”Vi är där,mitt i parken.” svarade jag. Barnen hade nog missuppfattat något, när vi sa nationalpark, hörde dom bara park och drog ett likhetstecken med lekpark.
Men efter några suckar o lite Ååååh och andra kommentarer så hade dom snart glömt att det inte är en lekpark. Barn är barn och om världen inte är tillrättalagd,riskanalyserad och vadderad så hittar dom på saker att göra ändå. I en skog finns ju massor att göra.
Vidare genom ravinen och sen svänga av uppåt, en ganska så brant väg upp mot Kopparhatten men väl framme där var det bara att beundra utsikten, och plocka fram fikat.
Häruppe på Kopparhatten ser man verkligen hur dramatisk naturen är i denna del av Skåne.Fantastisk utsikt över ravinen och ner mot där den öppnar upp mot fälten och åkrarna.
Vidare, nu går vi tillbaka mot Skäralid och leden följer ravinkanten, fin utsikt överallt, tar lite tid att gå när man bara måste stanna och ta sig en titt överallt.
Stannar till vid ett klipputsprång som (om jag minns rätt) heter Rågerödspågen och mer utsikt att beundra, nu uppåt mot Kopparhatten.
Inte långt kvar och snart var vi framme vid utgångspunkten. En härlig promenad i en härlig miljö.
Så har ni vägarna förbi, ta en liten omväg och besök detta ställe, bara ca 3 mil från Helsningborg och Landskrona. Det är värt det, och är det någon därute som läser/följer den här bloggen kom gärna med tips om fler smultronställen. Sverige är fullt av dom.
Ha det gott.
Tisdagen den 27 Maj
Ja då var det dags. Imorron kommer nämligen Thommy, den första (och troligtvis inte den sista) gästbloggaren att skriva en liten stänkare om Skåne.
I slutet på veckan kommer jag att dra med mig alla mina arbetskompisar till Danmark. Jag har hyrt ett hus där, som vi kommer att vara i under veckoslutet.
Vidare frågade Joa-Cim mig i går om det inte är dags att dra på sig ryggsäckarna nästa vecka för att så sakteliga börja vänja kroppen med att bära livet på ryggen.
Om allt det här kommer jag att skriva under nästa vecka, så häääng med (som Robban Aschberg sa).
//Anders
Av: Anders Gustafsson
