Måndagen den 24 november.
Ja, då e måndagen avklarad och kvällen här. Helgens väder kan ju ingen mänsklig skäl klaga på. Några minusgrader och en blå himmel, hur bra som helst. Jag och frugan tog oss en liten promenad, men givetvis glömde jag kameran. Slarvigt tänker ni&eller hur? Då skulle jag bara vilja inviga alla er som inte är tonårsföräldrar i hur en helgförmiddag kan avlöpa. Det finns två möjliga scenarier. Det ena är att man försöker väcka dom vid 10-tiden, 11-tiden för att till slut öppna dörren så att Liza (katten) kan tassa in och gå fram och tillbaka samtidigt som hon ”småpratar” om hur taskigt det är att hon jämnt skall vara den som får väcka alla andra.
Det andra scenariot är att man skall väcka den ene medan den andre skall köras iväg till en kompis samtidigt som nummer ett har vaknat och kommit på att ”Gud, jag måste till Knalleland och shoppa”. Mitt i allt detta bestämmer jag och Helena oss för att gå ut och gå. Ungefär samtidigt som detta så kommer tvåan (som skulle till en kompis) på att det är lördag och då skulle hennes kompis vara med en annan. Detta får tillföljd att både etta och tvåan skall åka tillsammans till Knalleland och att det passar perfekt att vi föräldrar kör dom dit. Då blir det mer tid för shopping. Behöver jag säga att jag, mitt i detta fullständigt glömde kameran när vi stack iväg.
Ha de!
//Anders
Torsdagen den 20 November.
Jaaaaa!!! Där satt den. Trägen vinner. Nu har flygbiljetter till Spaniens solkust och Torrevieja inhandlats på nätet, en lägenhet vid strandpromenaden är ordnad, och reshumöret är på topp!
Nu är det ju i och för sig fyra månader tills det är dags. Men det spelar ingen roll, det är bara att surfa ut på webben och plugga sevärdigheter. Förra året hittade vi ju en hel del roliga ställen att vara på.
Sen är det ju så att vi brukar hyra bil när vi är i väg. Det kommer vi givetvis att göra i år också. Sist gång när vi var iväg på en heldagsutflykt sov faktiskt stora delar av familjen, stora delar av resan. Så min plan är att åka samma dagsutflykt nu till våren, dom kommer nog inte att känna igen sig(chansen att dom är vakna vid samma tidpunkt som sist är ju inte så stor).
Så till sist kan man bara konstatera att det kommer att bli ett kanon väder i helgen. Då kanske det är dags att ta med sig kameran och bege sig ut i naturen och fånga några fina bilder.
Ha en riktigt sköna helg på er alla, så hörs vi till veckan.
//Anders
Fredagen den 14 november.
Ja, då sitter man här igen med en arbetsvecka bakom sig. Jag jobbar på ett hydraulikföretag här i Borås. Som så många andra känner vi av det bottenlösa orderingången som man kan kalla lågkonjuktur, om man är snäll. Egentligen finns det ytterliggare superlativ som man kan lägga till i sammanhanget. Men som Tony Richardsson sa: Ja ä inte bitter!
Det gör ju det ännu positivare att det blir helg. Dagens I-landsproblem har uppstått hemma hos familjen Gustafsson ikväll. Här sitter man i godan ro och kommer på att det snart är påsk. I och för sig finns det många högtider fram till dess, men påsken är ju på väg, det kan man ju inte förneka. Jo, just det. I-landsproblemet var det! När man har bokat lägenhet i Torrevieja(samma som förra året, för er som inte har hängt med här på bloggen tidigare), så är det dags att ta sig an den mest turbulenta branschen som finns, nämligen flygbranchen. Men Ryan Air verkar vara ett stabilt bolag och lite gambling ska det ju vara. Det fick bli dom i år också. Men när man har lirkat sig förbi alla konstiga frågor på deras hemsida, ja då möts man av TOTAL ERROR&.PLEASE BEGIN AGAIN!
Efter 3,4 försök ger man helt enkelt upp, och börjar titta på lite kort istället från förra årets resa. Ett nytt bokningsförsök planeras för imorgon istället.
//Anders
Torsdagen den 6 november.
Hej på er!
Ja då var det dags att dra igång skriveriet på den här bloggen igen. Mycket vatten har runnit under broarna sen senast, nu börjar det ju till och med frysa till under nätterna här nere i Borås. När jag skriver dessa rader är jag i och för sig på en kurs i Lerum,men det är frost här också. Det skall bli roligt att komma igång igen.
Det jag och Joa-Cim var iväg på under augusti var en helt otrolig upplevelse. Det var det på lite olika sätt. Dels var själva vandringen i en klass för sig, men även alla förberedelser.
All hjälp jag fick ifrån Naturkompaniet, Tierra och Magellan. ÄN EN GÅNG, TACK FÖR HJÄLPEN!
Egentligen var ju detta enbart ett halvårsprojekt som skulle vara slut efter augusti.
Men jag har kommit fram till att detta var ett roligt sätt att ha kontakt med omvärlden på.
Så vi kör väl ett tag till, en idé håller på att ta form i mitt huvud just nu. Nu är det ju så här att det finns inte många ställen som slår den svenska fjällvärlden (även om man blir sugen på att dra till Brasilien när man läser om Kim´s goa tripp till varmare länder).
I förnyelsens tidevarv kommer jag att hitta på ett nytt vandringsuppdrag, troligtvis ”Hur långt man kommer på Kungsleden 2-3 veckor”, jag kommer även att hitta en ny huvudbild till bloggen.
Nu drar jag mig tillbaka och funderar, så får vi se vad det mynnar ut i.
//Anders
Onsdagen den 10 September.
Hej igen!
Detta inlägg skriver jag med en liten vemodig touch på tangenterna. Allting har ju ett slut och detta är i alla fall med all säkerhet den sista etappen på min och Joa-Cims fjälltur i år, vad som sker i övrigt står ju som bekant skrivet i stjärnorna.
Men varför hänga läpp när vi har så många goa naturdagar kvar att gå igenom. Nu var det ju så här att sist vi hördes av hade vi ju kommit med samebåt till Ritsem. Behöver jag säga att det var gott att lägga sig på rygg i bastun, öppna en liten isande kall Coca-Cola, en påse nötter i den andra handen och bara tycka att man är värd all lyx som tänkas kan. Tyvärr hade magen vant sig med torkad mat och jokkvatten så den började låta som Cylindas nya modell på tvättmaskin. Det var två mycket nöjda och taggade killar som den natten kröp ner i sina sovsäckar.
Dagen därpå äntrade vi en buss som tog oss en timme nerströms Stora Sjöfallet. Väl i Vakkotavare var det dags igen. Benen skulle återigen vevas igång för att ta oss upp längs Kungsleden under den kommande veckan.
GPSen slogs på för att kolla in hur dagens etapp skulle se ut. Som vanligt bestod första delen av stigning, stigning och åter stigning. Men till slut var det dags för dvärgbjörkarna att vika undan för dessa enorma, öppna vyer som bara svenska fjällen kan erbjuda.
Efter att vi hade tagit en av dom skönaste naturmiddagarna på resan, sittande i lä bakom en stor sten med utsikt ner emot Teusaraure långa dalgång var det dags att börja tappa höjdmeter ner i dalgången.
Nu fick man börja bli taktisk också. När det kom några vandrare emot oss, så tänkte vi att det var perfekt för det betydde ju att det troligtvis låg två båtar nere vid vattnet. Det är ju så charmigt att nere vid Teusajaure finns det roddbåtar som man kan ta sig över med genom att veva i vattnet så fort man kan(gärna på samma gång som den andre som är i båten). Om det enbart ligger en båt på platsen så måste man ju först ro över och ta med sig en båt tillbaka för att sedan ro över igen.
Denna plats som vi nu slog upp vårat tält på har ett rykte om sig att vara en av fjällvärdens vackraste. Jag kan bara intyga att så är fallet. När regnet föll mot en av bergsväggarna som låg i skuggan fast regndropparna blänkte längs den mörka väggen såg det ut som….som….jag vet inte vad, trollskt kanske. Men det var helt underbart att sitta och se sig omkring i dalgången.
Morgonen därpå började så smått planerna för avslutningen att ta form. Från början hade vi bestämt oss för att komma till Singi. Efter det sa vi att vi skulle låta våra kroppar bestämma om vi skulle vika av mot fjällstationen vid Kebnekaise eller om vi skulle ta en vilodag i dalen mellan Singi och Sälka för att sedan ta oss upp bakvägen till toppen, längs Dürlings led.
Men vi kände oss så pigga i benen så vi bestämde oss för att enbart göra ett litet nyfiket stopp i Kaitumjaure för att titta till platsen. Det är nämligen så i mitt fall att under alla månader som dom här planerna har växt fram så har jag tittat på bilder, läst vandringsberättelser på nätet och lärt mig av andra vad som skulle kunna passa oss nu när det var våran tur att komma hit.
Nu blev det inte bara en titt utan även lite mat innan det var dags att ge sig av igen. Turen vidare mot Singi gick över jättefina områden med mycket nyfikena renar och en och annan förlupen tysk vandrare. Nu närmade vi oss den stora korsningen som det faktiskt såg ut att vara, när solen stod lågt ner i väster ifrån Norge och lyste upp Singistugorna västra sida och kastade därefter strålarna vidare in i dalen mot Kebnekaises fjällstation.
Zzzzz. Den kvällen tog det inte lång stund innan det var tyst i det lilla Fjällräventältet.
Resans första vilodag hade infunnit sig. Det var verkligen skönt att bara slappa, ta kort, titta på naturen och bara ladda batterierna. Joa-Cim tog med sig sin bok och varma kläder och kröp ner bakom en sten och lät tankarna fara iväg i bokens underbara värld. Själv gick jag upp till stugvärldsstugan och knackade för att ”checka in”. Först öppnar det en liten flicka som talar om för mig att pappa kommer snart. Sedan kommer det en liten flicka till. Döm om min förvåning när det sedan kommer en pappa OCH en mamma. Som om detta inte vore nog har mamman med sig en liten grabb på armen. Jag gnuggade mig yrvaket i ögonen och tittade en gång till. Jag hade inte nöjet att träffa en stugvärld, utan sex stycken på en gång.
Denna lilla familj bestod av Thomas och Nina Ljungsmark med barnen Sigrid, Sonja, Solveig och Samuel.Dom valde att tillbringa 3 veckor i Singistugan tillsammans med oss vandrare. Dom kom ifrån Kiruna tror jag det var, så dom hade inte åkt så där jättelångt som en del andra stugvärdar. Men det är ju å andra sidan bara ett bevis på att man uppskattar den egna naturen som man har runt knuten.
Efter att vi på kvällen innan hade fått lite vägtips ifrån Thomas så styrde vi kosan upp i Singivaggi. Det var inte alls så stenigt som vi befarade. Vi gick långsamt med många små korta vattenpauser. Vägen upp gick ömsom på vanlig hedmark, ömsom på blocksten och även då och då över snöområden.
Under vägen upp mot toppen började en liten galen idé att växa hos oss! Om vi skulle ta och övernatta i någon av toppstugorna och fortsätta ner i morgon. Nåväl det visade sig att vi inte hade något större val faktiskt. Det gick lite långsammare att gå än vad vi hade trott. Och så växlade vädret helt och hållet när vi väl kom upp på sista bergskammen. Joa-Cim gick inte långt före mig men tillräckligt för att han skulle försvinna i dimman. Helt otroligt. Ena minuten klart väder med sikt ända till dom Norska fjällen, och nu är det total dimma. Det var till och med sådan dimma så att Jocke som gick före mig kom bort ifrån leden och missade den första toppstugan. Det är heller inte lätt att gå efter en karta när man inte ser hur något ser ut längre bort än 5-10 meter. Som tur var hade jag med min Magellan. Jag såg precis var jag var (och i och med att jag hörde stenarna som ramlade där han gick kunde jag gå efter honom), enligt GPSen var jag på väg bort ifrån leden. Så jag svängde av lite gran åt höger och gick till slut rakt på stugan. Där fanns ingen Boråsare så jag bestämde mig för att gå längs fångstarmen till den lite äldre stugan. När det inte heller där fanns någon Joa-Cim så bestämde jag mig för att lägga lite prylar i stugan innan jag gick vidare mot toppen som bara ligger 400 meter längre upp, så att han skulle förstå att jag hade varit i stugan. Vad jag inte visste var att han hade fortsätt att gå fel och hade gått för långt upp ovanför stugan. Men till slut kom han ner till den första stugan igen (då hade jag redan varit där). Sedan gick han också vidare mot nästa stuga, där han träffade på mina prylar och började ringa in var jag var. Han går ju lite fortare än jag den gode Joa-Cim. Vilket betydde att han kom ikapp mig mellan stugan och toppröset.
Vi bestämde oss för att gå tillbaka till stugan och värma lite mat. Det började bli mörkt och det var regn i luften och så var det runt nollan på termometern. Det blev snabbmat som skapades genom att smälta snö i kastrullerna och sedan hälla i torrmaten. Så där exotiskt, men garanterat något man kommer ihåg.
Något annat man kommer ihåg är natten som följde. På med underställ tjocka goa strumpor på fötterna OCH på händerna, de ni! Och så på med en vindjacka innan man likt en gravid pansarvagn trycker ner sig själv i sovsäcken, varpå varenda tänkbar dragkedja dras för.
Efter att man har lagt sig ner i denna utstyrsel så är det dags att säga god natt. När orden kommer över mina läppar ångar det ur munnen som ett jädra ånglok. När man har kopplat av helt och hållet och är på väg att somna kommer den, den manligaste av alla våra gener. Man blir kissenödig!
Det var många tankar som flög genom huvudet innan jag kapitulerade och insåg att även om jag hade lyckats dra upp dragkedjan nerifrån med strumpförsedda händer och även om jag rent teoretiskt skulle kunna sträcka mig en bit ut från sängen så hade det varit alldeles för många lager tyg att ta sig igenom för att allt skulle sluta lyckligt. Det slutade med att mitt i allt detta kaos kom en annan vanlig manlig gen och gjorde att jag helt enkelt somnade om.
Dagen efter var det precis lika kasst väder, men vi bestämde oss i alla fall för att gå upp till den högsta punkten. Inte för att se så mycket, utan för att få den där ”nuärvihögstuppisverigekänslan”.
Efter lite posering var det dags att börja den långa vandringen ner mot fjällstationen. Man tycker ju att det inte är så farligt att gå utför i 13 kilometer, från 2100 möh till 650 möh. Men det är helt klart påfrestande för ben och knä. Det var till och med så att mina ben tog helt slut inför dom sista kilometrarna. Då släppte jag iväg Jocke för att han inte skulle behöva vänta på mig.
Behöver jag säga att det var en underbar känsla att se min vapendragare stå och ta emot mig med en Coca-Cola i ena näven och en Marabou i den andra.
Kvällen och nästkommande dygn blev liksom ett Spa för våra kroppar. Vi hade enligt GPSen tillryggalagt 15,8 mil på 9 vandringsdagar plus två vilodagar. Lägger man sen även till dom kilometrarna som blev under torsdagen till Nikka, så slutade det hela 17,7 kilometer och ett otaligt antal underbara minnen.
Oj,oj nu höll jag på att glömma två roliga och käcka vandrare som lyssnar till namnen Victor och Niclas. Två gamla lumparkompisar som hade ”irrat” runt i området under några veckor. Vi tillbringade ett dygn ihop och spelade kort och drack kaffe och fick ett regnigt dygn att försvinna.
En liten kommentar om fjällstationen bara. Det var inte speciellt roligt att se att fjällstationen har blivit ett så överbelagt ställe. Antal tältare och vandrare verkade inte ha blivit fler. Men antalet människor som åker upp till fjällstationen med helikopter för att bo i dom finare byggnaderna och äta ripa och hjortron för flera hundra kronor och sedan sjunka ner i dom nyinköpta sofforna för att titta på en stor platt-tv har ökat väsentligt. Men vi hade faktiskt blivit varnade på vägen upp längs Kungsleden att det faktiskt var så, och att många vandrare valde att avvika från stationen tidigare än planerat.
Vandringen avslutades som vanligt med buss till Kiruna. Där blev det en pizza, för att sedan styra kosan till flygplatsen där tältet slogs upp på den vanliga platsen.
Detta lilla äventyr avslutades på fredagen med diverse flygresor tillbaka till Borås.
Nu har ni varit med på min och Joa-Cims vandring, från Staloluokta till Nikkaluokta. Det har varit ett helt underbart äventyr på alla sätt och vis. Allt som vi hade med oss i ryggsäckarna har kommit till andvänding. Maten har räckt för att äta sig mät, men inte mer. Precis som det ska vara. Kläderna som vi hade med oss har varit varma, stått emot vatten och vind och har varit bra att ha på alla sätt och vis. Ur säkerhets synpunkt var det vi hade med oss mycket bra att ha. Karta, kompass och sist men inte minst (även om den är liten och smidig) min kompis Triton GPSen.
//Anders
Tisdag 2 September.
Ja, då är man hemkommen efter 2 underbara veckor i fjällvärlden. Det var ju lite struligt i söndags middag innan flyget skulle gå. Ett vanligt packningsförfarande i mitt fall är att jag packar 70-80 procent i god tid, för att sedan tänka att resten har jag ju gott om tid att ta hand om senare. Sen går dagarna och veckorna och till slut är det bara 1 timme kvar tills bilen går mot Landvetter, DÅ börjar jag komma på resten som skall ordnas.
Nu är det så här också att jag inte riktigt vet hur jag skall lägga upp det hela för er här på nätet. Men efter moget övervägande med mig själv kom jag fram till att jag delar in det hela i två episoder. Episod 1 som handlar om första veckan igenom Padjelanta och Sarek, och sedan episod 2 som handlar om Kungsleden biten norr om Stora Sjöfallet. Ok?
Bra då gör vi så.
Nåväl, när det sista var packat och klart styrde vi bilen mot Tullen här i Borås för att plocka upp Jocke. Han hade givetvis varit klar länge när vi kom! Sen pratades det hela vägen till Landvetter och innan vi visste ordet av hade vi både åkt till Arlanda och bytt till Luleå och skulle precis hämta bagaget när vi drog i handbromsen och funderade vad vi egentligen hade gett oss inpå. Efter att vi hade funderat i säkert tre minuter kom vi fram till att det som låg framför oss enbart var något annorlunda och fräckt.
För er som inte har varit med från början kan jag bara lite snabbt berätta att detta handlar om att med naturen till hjälp komma iform och kunna genomföra det som vi har framför oss nu. Och Utemagasinet nappade som bekant på iden och jag fick en egen blogg som ni nu läser. Men vad som var lika roligt var att både Tierra i Göteborg och Naturkompaniet samt Magellan tyckte att det var en kanon idé och ville sponsra hela härligheten. Men för er som undrar mer kan jag bara säga åt er att hoppa längst bak i bloggen.
Nu är det en sak som jag måste berätta, jag AVSKYR att bli blöt. Sista kvällen låg jag och tittade i taket och funderade. Det var ju faktiskt så att dom hade lovat regn hela veckan. Min första tanke var ju att det finns inga kläder i världen som kunde vara täta för det. Näe, här måste den manliga skaparglädjen starta upp sin aktivitet. Jag vankade av och an hemma i vardagsrummet, precis som professor Baltazar gjorde på 70- talet.
DÅ kom jag på det. Jag skulle ta fram ett integrerat paraply i ryggsäcksramen. Efter lite mankemang så hade jag en ryggsäck med ett uppfällbart paraply. Tyvärr så har jag inga kort på detta för att barnen sa i en röst: Pappa, så där visar du dig inte ute!
Men tillbaka till Lappland. Nu satt vi i en buss på väg till Jokkmokk dit vi anlände strax efter midnatt. Tältet slogs upp vid en sjö i utkanten av samhället. Lagom till att Jokkmokksmyggen hade ställt sina väckarklockor så tittade vi ut ur tältduken. Ä dom jobbiga eller!
Men den allra största myggan väntade på oss i Kvikkjokk så det var ju bara att dra vidare.
När vi rullade upp på helikopterplattan så tankades det för fullt. Allt var klart för att ge sig iväg. Då kom pilotens hårda men ärliga ord rakt i ansiktet på mig. Vad ska du med paraply till? Det är första gången under alla mina år jag transporterar med mig ett sådant.
Efter mina sydsvenska uddlösa förklaringar äntrade vi ”myggan” och drog iväg i himmeln. Är det någon som inte har flugit med i en helikopter kan jag varmt rekommendera det. Det känns som om man själv flyger iväg i luften.
Vi flög över den gröna frodiga Tarradalen mot Stalaluokta som ligger ovanför trädgränsen. Där dumpades vi av med ett leende. Området var väldigt fint och förvånansvärt många vandrare låg där under en längre tid. Det fick vi reda på av en liten kuf som kom och undrade om vi ville stanna hos honom. Nej för sjutton! sa vi. Vi skall bara kolla läget innan vi drar vidare. Efter någon timme var vi klara för att utforska världen. Vi styrde våra ben mot stigen till Arasluokta. Stadsbor! Naturligtvis glömde vi att fylla våra vattenflaskor innan vi drog iväg. Men han där uppe i himmelen hjälpte oss mer än gärna. Han såg till att vi fick ihållande regn resten av det dygnet!
Framåt kvällen hade vi tillryggalagt ungefär 14 kilometer på hala stenar och ett geggigt underlag, men vi var inte bittra. Vi hade ju själva gett oss in i det. Men vi tyckte så synd om oss så vi tog in på närmaste Sheraton. En fyrabritsare med gasollåga. Perfekt, den gjorde att vi började om torra och nytända inför morgonens tur vidare på fjällen.
Nu tänker jag inte nämna vädrets inflytande på vandringen mera, det har nämligen varit världens blandning på det innehållet. Regn, sol, snö och grått i en salig blandning.
Dag för dag tillryggalade vi 15-20 kilometer lite beroende på om vi gick på leden eller gjorde små avstickare. En skillnad på Padjelanta och den övre delen av Kungsleden som vi har varit på förut är att leden går inte längs dalar utan envisas med att gå brant upp på kalfjället för att sedan hålla höjd för att mot slutet av dagen tappa höjdmeter när man går ner i nästa dal. Men det är klart att då får man ju träna baksida lår förmiddagen och framsidan på benen på kvällskvisten. Snacka om allroundträning.
Tyvärr märkte vi en lite tråkig skillnad också om man jämför med dom områdena som STF har hand om. Det fungerar som så att lokala samebyar (be mig inte stava till vad dom heter) har hand om ”sina” stugor. När en STF stugvärd kommer fram och pratar och undrar hur dagen har gått, och undrar om vart ifrån man har gått och vad man har för planer etc så kommer samen bara fram och vill ha betalt och sedan drar han sig tillbaka som en asocial liten eremit. Det viktiga verkar bara vara att få pengar av folk. Men men, bor man i tält så har man ju inte så ont av dom. Man får behandla dom som man behandlar myggorna, dra upp nätet när man vill vara ifred.
Annars är det helt underbart att vandra i Padjelantaområdet. Det är mycket mindre folk där. Och det kan gå dagar utan att man träffar på någon överhuvudtaget. Då kan man komma på sig att man har drabbats av lappsjukan och börjar prata med renarna istället.
Och vet ni vad? Nu skall jag kapitulera. Paraply hör inte hemma i fjällen. Kläderna som jag har fått av Tierra och Naturkompaniet står i en klass för sig. Joa-Cim fick låna lite kläder av mig för dom var helt suveräna. När det regnade som värst var man ändå torr på kroppen. Sedan räckte det att hänga upp kläderna på tork i ett par timmar så var dom torra igen. Hade man gått en hel dag med ryggsäck och var varm och svettig så sköljde man bara upp kläderna i en bäck och hängde dom över natten så var dom torra igen. Det var faktiskt till och med så att vi diskuterade med andra vandrare vars kläder inte hade torkat under natten vad som var skillnaden. En liten gissning är att det kommer en och annan med en uppdatering av sin utrustning tills nästa år.
All mat som vi hade med verkade vara väl avvägt mot vad vi skulle göra åt. Sen kanske det inte är så jätteroligt att äta ungefär samma mat dag efter dag. Men det är helt klart att om man har med sig bacon, köttfärs, fläskfilé, kyckling, bulgur, mos, ris och pasta så kan man kombinera rätt så bra ändå. Problemet är ju bara att när man väl tar matrast för att äta är man ju jättehungrig och har ju ingen jättelust att först lägga den i blöt. Men ibland får man jämka och knapra lite på maten istället.
Det med att jämka är genomgående viktigt om man vandrar mer än en. Har man med sig en kompis så måste man ”ge och ta”. Man får lära sig att läsa den andre, vad han egentligen ville den där gången han sa någonting. I mitt och Jockes fall fungerar det jättebra. Vi kan vandra timmar i sträck utan att prata med varandra för att sedan komma upp jämsides och diskutera allt mellan himmel och jord.
En av dom inställningarna vi har gemensamt är att vi är emot ”småhelikoptrar”. Därför lade vi om rutten som enligt planerna skulle ta oss till Akkamasivets fot där leden går genom skog och sly, ett eldorado för mygg och andra parasiter. Vi valde att gå på kalfjället upp mot Kutjaure istället och ta den norra båtförbindelsen över Stora Sjöfallet till Ritsem.
Det gjorde att det blev lite längre än planerat men vi fick fördelen att träffa en sån där trevlig stugvärd som STF förfogar över som jag berättade om i början. Han kom från Lund långt ner i Sverige, men har lång rutin som stugvärd på olika ställen här uppe i norr. Enligt Sven-Gunnar Svantesson som han heter är det underbart roligt och stimulerande att ”ta hand om” vandrare som kommer till stugan som han basar för.
Sista etappen innan Ritsem tog oss vidare över kalfjället med höga fjäll på ena sidan och en dal med Akka och Sarek på den andra. Det var en lång etapp men den var hyfsat lättgånget. Lunchen intogs i ett vindskydd som var uppsatt på en strategisk plats där vinden fick en otrolig fart, och man inser att hoppar man fram ett halvår i tiden med mycket snö och kall blåst så kan detta ställe vara ett eftertraktat ställe att värma sin kropp undan kung Bores grepp.
Till slut kom vi fram till Stora Sjöfallet. Men vi kom inte riktigt ner som planerat utan några kilometer fel. Men när vi började vandra stötte vi på en liten, liten man i en liten, liten båt men han hade ett stort, stort hjärta. Han frågade oss om vi ville att hans båt också skulle gå till Ritsem. Så dagen och Padjelantaäventyret slutade med att vi åkte samebåt över Stora Sjöfallet.
Fortsättningen kommer om ett par dagar när det har runnit igenom författarens huvud.
//Anders
Söndagen den 31 Augusti.
Lördagen den 30 Augusti.
Jag kommer att fram till det ”stora” inlägget dumpa lite smakprovsbilder.
Fredagen den 29 Augusti.
Ja då har en underbar tur i de svenska fjällen precis tagit slut. Vi kom hem vid middagstid idag och kommer bara att smälta allt under helgen. På måndag eller tisdag kommer det att börja ramla in historier och bilder från mitt och Jockes lilla äventyr.
Redan nu vet ni ju en hel del tack vare Helenas uppdateringar här hemifrån. Vi har mött många härliga människor längs vägen, en hel del goa situationer har det även blivit och sist men inte minst många underbara bilder. Som Helena har skrivit så har vädret skiftat lika mycket som , jag vet inte vad. Första dagarna var det regn, för att sedan övergå i sol en stund innan det är dags igen för mer regn.
Jag kan redan nu avslöja en riktig Gustafsson idé! När vi äntrade helikoptern i Kvikkjokk sa piloten , Tjaaa, d e då första gången de åk me ett paraply i denna kärran, de vet ja de!
Men jag kommer tillbaka med en förklaring till paraplyet till veckan tillsammans med hela resan på ett dingnande fat här på bloggen.
Ha de gott till dess!
Nu skall jag själv gå och bli ren för en dag.
Ni skall få med er en fråga att besvara tills vi ses igen.
Om en same skall köpa en dator till sina barn, vad blir det för dator då?
//Anders
Måndagen den 25 augusti
Hej igen!
Nu har nästa rapport inkommit! Anders ringde igår kväll, från toppen av Kebnekaise!!! Allt var bara bra, de var hungriga men vid gott mod, dock var de lite oroliga för att det skulle bli kallt på natten eftersom de skulle övernatta i fjällstugan på toppen! Men det borde vara riktigt läckert, vilken vy!
Gårdagens vandring upp mot toppen hade varit jättefin, klart och vackert väder. Förhoppningsvis blir det lika bra på vägen ner, men som man brukar säga; ”ner kommer man alltid”! Hittills har de inte fått någon snö på sig men det hade tydligen kommit snö i Tarfaladalen.
Ja, nu börjar det ta på vandringstiden. Endast tre dagar kvar innan det bär hemåt igen, på fredag lunch landar de på Landvetter. Gissa om det blir fotoförevisning hemma på kvällen!
//Helena
Fredagen den 22 augusti
Jaha, då har det kommit en rapport från vandrarna! Allt är bara bra med dem, humöret var på topp när Anders ringde igår!
Precis som planerat så startade de sin vandring från Staloluokta på måndagen, nästa riktmärke var Arasluokta, 10 tim i spöregn! Därifrån har de fortsatt till bl a Låddejåkka, fortfarande regn!
Igår hade de kommit till Ritsem, de hade ändrat i sin planering och valt att vandra på kalfjället istället, vandringen blev längre men de slapp undan alla mygg och knott! Tanken var att de skulle gått vid Akkas fot till Kisuris men valde istället att ta denna något längre väg.
Efter att ha tagit sig över Stora Sjöfallet till Ritsem (de ”fick lift” med en tjänstvillig ”lapp” då de upptäckte att den båt de skulle ha åkt med var 2 km längre ner!) slog de upp sitt tält i närheten av fjällstationen, gick in och laddade på mobilbatterierna lite och passade på att boka upp bastun!
Idag fredag ska de ta bussen till Vakkotavare för att sedan fortsätta vandringen längs Kungsleden!
Ja, de verkar i alla fall ha det toppen där uppe, Anders ringde en snabb signal imorses också för att få en väderprognos av mig, jag gick in på webben och kollade lite runt omkring de platser som de troligtvis ska besöka, det var lite regn och lite sol, men som jag sa det sista till honom; du kanske ska berätta lite försiktigt för Jocke vilket väder ni ska få framåt slutet av veckan, då ska det bli ner emot fem minusgrader och snö, brrrr!
Det troliga är att de inte kommer att kunna höra av sig på 4-5 dagar nu, jag återkommer!
//Helena
Måndagen den 18 augusti
Ja då är det Helena som fått den stora äran att få ”låna” Anders blogg, man kan nästan säga att jag ”gästbloggar”. I alla fall; det har kommit knapphändiga sms-rapporter från Anders och Joa-Cim, de kom lyckligt upp till Luleå igår eftermiddag/kväll, bussen förde dem sedan vidare. De passerade polcirkeln vid 23.06 igår och strax efter midnatt slog de upp tältet vid ett kärn, hoppas att de sov gott! Efter en frukost vid tältet och en kopp kaffe på ett morgonöppet fik tog bussen dem vidare och därefter tog helikoptern vid. Strax innan uppstigningen med den kom det ”sista” sms:et, då var i stort sett all täckning på mobilen borta, vilket innebär att de troligtvis inte kommer att kunna höra av sig hem förrän tidigast framåt fredag/lördag. I alla fall har förhoppningsvis vandringen startat idag vid lunch och om inte jag har rört ihop allt (det är det lätt att göra, det är många olika främmande orts/platsnamn som det pratas om här hemma!) så startade de denna från Staloluokta.
Det är bara att hoppas att allt funkar bra för dem och så får vi här hemma vänta på nästa sms eller telefonsignal!
// Helena
Söndagen den 17 augusti
Jaha, då var det dags nu då! Idag sticker vi iväg på vårat äventyr till fjälls, planet lyfter 14.50 från Landvetter. Allt är packat o klart, nästan. De som känner mig vet att jag alltid är ute i sista stund men det brukar alltid bli bra i sista änden!
Anhalt ett är Arlanda, därefter Luleå och sen iväg med buss till ”vildmarken”, vi påbörjar vår vandring imorgon efter ett sista färdmedel, helikopterfärd. Förhoppningsvis har vi vädrets makter med oss de närmaste två veckorna, det får bli väl!
Om vi lyckas höra av oss hem så har frugan lovat att lägga in några inlägg på bloggen, den som lever får se!
//Anders
Lördagen den 16 augusti
Dan före dopparedan!
Ja, då är det dags för avfärd. Ryggsäcken är packad med allt vad man behöver ha för två veckor till fjälls. I var sin sidoficka ligger samtliga frukostportioner plus tio nudelpaket som kan vara gott att stoppa i sig innan man kryper till sängs (näe! just det, innan man kryper till tält blir det de närmaste 2 veckorna). I huvudfacket på ryggsäcken finns två stora påsar, en svart och en vit. I den svarta har jag stoppat i 22 småpåsar med torkad mat, bestående av bacon, fläskfilé, köttfärs och kyckling. I den vita har jag småpåsar med fullkornspasta, fullkornsris, mospulver och bulgur. Detta är vad vi kommer att behöva. Som säkerhet har vi med oss Försvarets gröna påsar med diverse innehåll om det skulle krisa. Sen kommer det att bli en sport varje gång man stoppar ner handen i ryggsäckens mörka innandöme och drar upp en påse. ”Näe!! Inte bulgur och bacon idag igen!”
Ytterligare saker som har funnit sig tillrätta i ryggsäcken är två par sköna strumpor, två par hela underställ, plus en extra funktionströja. När man har vandrat en hel dag kan det ju vara bra med kläder som andas åt en när man kommer fram. Skämt åsido, det är väldigt sköna plagg att gå i. Samtidigt så torkar de väldigt fort och då behöver man bara ha med sig få plagg för man sköljer bara upp dem så får de hänga och torka över natten. Ett annat plus är att materialet gör att det blir en rejäl viktminskning. Andra plagg som är med på turen är en skaljacka och byxor från Tierra som väger mindre än ett kilo ihop. En tunn Tierrafleece har också slunkit ner i packningen.
// Anders
Av: Anders Gustafsson
