Professor Anders Angerbjörn vid Zoologiska institutionen, Stockholms universitet, får Sture Centerwalls pris, av Kungl. Vetenskapsakademien. Priset delas ut till ”personer som i naturskyddslagens anda gjort sig förtjänta om djurlivets fortbestånd i Sverige”.
Den svenska fjällrävstammen är farligt låg – endast cirka 200 djur vilket är allt för få för att erbjuda en livskraftig stam av ett djur med relativt kort livscykel.
Många svenska och internationella forskare har under åren jobbat för att stärka stammen, men den drivande kraften har hela tiden Anders Angerbjörn varit. Han har lett fjällrävsprojekten SEFALO och SEFALO+ (Saving the endangered Fennoscandian Alopex lagopus) i drygt tio år. Målet är att stoppa populationens minskning och öka chanserna för överlevnad i ett längre tidsperspektiv.
Genom att sprida information och stötta fjällrävarna med mat vintertid och flytta individer för att minska inaveln har det blivit plus. Från ett 40-tal (1998) till cirka 215 (2008), men i en del områden har antalet istället minskat. Därför behövs fortsatt forskning och en förlängning av de naturvårdande åtgärderna för att rädda vår fjällrävsstam.
Bakgrund
För drygt hundra år sedan fanns det gott om fjällräv i Sverige – ett bra år kunde det röra sig om 1000-tals fjällrävar. Hårt jakttryck orsakat av en expanderande pälsindustri i slutet av 1800-talet gjorde att stammen reducerades kraftigt, tills arten till slut fridlystes 1928. Då fanns bara några enstaka rävar kvar. Trots fridlysningen har stammen inte kunnat återhämta sig, och situationen är densamma i de norska delarna av fjällkedjan. I Finland var fjällräven troligen utdöd innan skyddsåtgärder hann påbörjas.
Fjällrävens huvudföda är fjällämmel, som med viss regelbundenhet uppträder i stora mängder vart 3:e till vart 4:e år – s.k. lämmelår. Därför styr tillgången på fjällämlar hur populationen av fjällrävar varierar. Varma vintrar med tunt snötäcke gynnar inte smågnagarna, varför ett varmare klimat med ökande vintertemperatur försämrar födotillgången för fjällräven.
Även risk för inavel har ökat då populationsnedgången i början av 1900-talet orsakade en förlust av genetisk variation. Detta medförde en sänkt livskraftighet hos de fjällrävar som överlevde.
Sedan 1970-talet har forskning och naturvårdande insatser genomförts, först som Projekt Fjällräv med stöd av WWF, och senare som ett EU-projekt.
