Krönika: Varför alla dessa torn?

Låt mig börja med dig som bygger sten-pyramider längs vandringsleder. Staplar stenar till torn för att markera: Jag var här. Gärna vid bästa rastplats eller utsikt, där tjugo andra redan staplat likadana egohögar. Jag möter dig överallt i världen – och när jag frågar varför du staplar blir svaret förläget eller bara ett irriterat oförstående. Har sökt kulturvetenskaplig förklaring, utan att finna någon, men misstänker att det
är med stenpyramider som med labyrinter och majstänger. Ett folkligt minne av en forntida kulthandling, vars innebörd sedan länge gått förlorad – men som i fallet med stenpyramiden lever vidare likt klotter.

Annat svårbegripligt är lättviktsmissionärernas mantra om att ett kilo på sko eller skida skulle motsvara fem (ibland sju) kilo ryggsäck. Jag har hört det under fyra friluftsaktiva decennier, utan att få svar på varifrån slutsatsen kommer eller hur den matematiska jämförelsen formuleras. Alla som ägt ett par grova kängor vet ju att vikt uppfattas som avsevärt mindre när foten sätts i pendel. Därtill kletas terrängtofflans frälsning glatt på alla och envar – oavsett vederbörandes ålder, erfarenhet, fysiska kondition eller kroppshydda.

Sedan har vi förstås vårt kanske mest oreflekterade påstående. Det om att vädret i fjällen ändras exceptionellt snabbt, när det i själva verket handlar om att vi rör oss mer exponerat än normalt och dessutom gärna i höjdled. Våra dramatiska berättelser om hur vi överraskas av plötsliga oväder baseras antingen på sällsynt kort minne eller ren lögn. I de allra esta fall har vi sett skiten komma och dessförinnan hört en väderprognos, men envist fortsatt enligt plan – för att vi varit dumstolta över vår tids-effektivitet och dumsnålat med icke ombokningsbara biljetter. Det finns en orsak till att rutinerat friluftsfolk alltid planerar med extra dagar på längre turer. Om inte annat ger det utrymme för spontanitet.

Och slutligen den förfärliga moderniteten ”bucketlist” – alltså listan över vad du hoppas hinna se och uppleva innan du dör. Vandra till välkända vattenfallet. Ta en selfie. Bestiga berömda berget. Ta en selfie. Säga: check!

Det ska förstås erkännas att även jag hänfallit åt att vilja se bara för att ha sett, bocka av och lägga till samlingen. Skyller på nyfikenhet. En yrkesskada. Anstränger mig för att bli bättre på att kanalisera den. Jag är övertygad om att den som besitter förmågan att både vidga och begränsa sin världsbild också får uppleva mer.