Ledare: Om kakor och brunsås

Just som jag stängt in mig hemma i arbetsrummet för att ä-n-t-l-i-g-e-n få ihop den här ledaren, kommer min man in med en karta. Han pekar på en liten strandremsa i höjd med Ljusterö, det var tydligen där han satte av mig och Josse med kajakerna 2012. Nu undrar han om där fanns någon parkering. ”Ingen aning”, svarar jag. ”Men jag minns att vi hade surrat gravlax på frysklampar med silvertejp på den turen, och så kokade vi couscous på uteköket”.

Startplatser, ledsträckningar, vägval, stugor. Det rent praktiska har en förmåga att blekna ganska snabbt efter mina äventyr. Synd nog, för det gör mig till en rätt dålig tipsare när vänner vill göra debut i utelivet. Kvar i mitt minne blir istället vyer, väder, strapatser och möten.

Ja, och så maten då. Utöver vandring är utemat ett stort tema i det nya fullsmockade numret. Vi testar snabba kök (sidan 54), jämför frystorkade rätter (64) och planerar menyer för fjällturer (120). Det har pratats mycket mat här på redaktionen förstås, och jag har insett att en stor del av mina turminnen krokas upp på just måltider – smaksensationer som spyvirke.

Det senare är ovanligt i friluftslivet, all mat smakar ju som bekant bättre i naturen. Ordet spyvirke tycks inte ens existera, inser jag nu (fem tveksamma träffar på Google). Men det måste bero på att så få svenskar har smakat den amerikanska frukosträtten Biscuits and Gravy, fritt översatt Kakor och Brunsås, i frystorkad form. Den som blev min lott under Fjällräven Classic i Colorado förra sommaren.

Jag minns att min tältsambo, Utemagasinets AD Sofie, himlade med ögonen när jag blev grön i ansiktet av blotta lukten och slängde min första påse orörd. ”Skärp dig och ät”, domderade hon. Hennes Bacon and Eggs var minsann också ”bara energi”, men inte lipade hon för det.

Samma visa nästa morgon, det gick bara inte att få ner de brunsåsiga kakorna. Den tredje morgonen bytte vi, för att jag inte skulle ta den högsta toppen helt tom. Storasystrigt tog hon en präktig tugga Biscuits and Gravy – för att lika snabbt spotta tillbaka den i påsen. Alla har sina matgränser, även i de vackraste av miljöer.

Annars hör jag till dem som gillar frystorkat, i synnerhet på längre turer. Lätt, snabbt – och det finns ju riktigt goda rätter numera. Men en veckas påsdiet är ändå något av ett celibat för smaklökarna; efteråt vill de sväva vilt och fritt.

Som den där gången när jag och samma Josse var på väg hem efter en fin vandringsvecka i jämtländska Skäckerfjällen på frystorkat. Grönsaksabstinensen var svår, lunchtimmen passerad – och vi skämtade om att hitta en ekologisk restaurang med kravmärkt och närodlat, mitt här ute i ingenstans. Då dök det upp: Kretsloppshuset i Mörsil! Denna ekopärla längs E14, som sedan dess fått runda av många fjällturer.

Även Skäckerfjällen efterlämnade en skön känsla i magen – men fråga mig inte om startplatser, ledsträckningar, vägval. Bläddra istället till sidan 100, där någon annan gjort jobbet.

Ha en fin sommar!