Jag var inte välkommen till Lyngen Think Tank. Den tankesmedja för miljöengagerade skidåkare som startade för något år sedan i norra Lappland, och som då hette Tarfala Think Tank efter den väglösa forskningsstationen där man trängt in sig. Idén till de numera årliga mötena kläcktes sedan en känd svensk klimatdebattör träffat en läkare från norska Tromsö. Man ville skapa ”en plattform för miljö- och klimatengagerade människor med olika kompetens och kunskap för att utbyta idéer, tankar och inspiration.” En skidskytt, en skidfotograf, en riskkapitalist, en bergsguide, en professor i miljövetenskap, en IT-entreprenör och 20 andra dök upp. En spännande personblandning. Föreläsningar och diskussioner kombinerades med toppturer, vilka ansågs ”fungera som en facilitator för nätverkande och kunskapsöverföring.”
Med ordet facilitator avses en person som lyssnar på alla och hjälper gruppen mot bestämda mål, men låt oss nu strunta i hur ett par skidor kan bli det. Viktigare är att deltagarna betraktade sammankomsten som enastående inspirerande – och att man därefter undvek att kommunicera med utomstående om vad som dryftats.
Man knep käft.
Detta oförväntade hemlighetsmakeri väckte givetvis min nyfikenhet. Här fanns alltså ett gäng namnkunniga skidåkare (av vilka jag tidigare delat skidspår med flera) som träffades för att diskutera skidåkningens ödesfråga tillsammans med akademiker, företagare, kändisar och allmänna aktivister – och sedan var det locket på. Varför isolerar sig ett gäng väletablerade, välutbildade, välmående och extremt vältränade skidåkare på fjället för att diskutera vår viktigaste framtidsfråga, utan att det resulterar i annan offentlighet än enstaka halleluja på Facebook?
Nyfikenhet är journalistens absoluta drivkraft. Inför årets sammankomst i norska Lyngen kontaktar jag mötets företrädare och blir upplyst om att detta minsann inte är någon charterresa för vem som helst. Jag är inte välkommen. Jag är inte den önskvärda ”individ som bidrar i våra processer” – vilket översatt till normalsvenska betyder att de inte tror sig kunna styra min publicering.
Vilket givetvis är helt korrekt.
Detta handlar inte om mig, utan om medveten elitism och en ljusskygghet som skrämmer lika mycket som de 87 influencers som ifjol tyckte att Sveriges statsminister borde göra statskupp och införa undantagstillstånd. Eller de kända klimatdebattörer som dessförinnan förespråkade en diktatur i vilken vi förmenta dumskallar bara skulle lyda. Kanske är det därför som varken skidorter, teknikföretag, politiker eller byråkrater funnits representerade i den ljusskygga tankesmedjan?
Förstå mig rätt. Politiska sammankomster som Lyngen Think Tank behövs. Klimathotet är verkligt och akut – men lösningen tillåter inte hemlighetsmakeri, censur eller elitism. Det leder bara till misstro och folkligt förakt för just de individer, åsikter och åtgärder som påstås kunna rädda världen. Åt oss alla.
