Vildmarksvägen, bara namnet lockar ju. En av Sveriges högst belägna bilvägar går över Stekenjokk-platån i södra Lappland och vidare in i Jämtland. Bitvis skär den genom fjällandskapet på ett osvenskt sätt; den påminner snarare om något jag sett i Norge eller en ändlös amerikansk highway.
Kring Stekenjokk finns gamla, igenvuxna gruvvägar som i detta nu görs om till cykelstigar. Klart värt ett reportage, tänkte jag när team Sparby och Hedman kom med förslaget förra hösten – och så blev det. På sidan 28 i nya numret kan du läsa om lagom trixig fjällcykling, vida vyer över Marsfjällsmassivet och en mörkad kullerbytta i den saftiga myren.
Jag har aldrig glidit fram längs Vildmarksvägen. Aldrig satt min fot på fjällplatån. Nog är det väl dags? Just innan pandemin slog till skaffade jag en karta och lät fingret gå från Strömsund till Dorotea, vidare till Vilhelmina och Klimpfjäll, till Stora Blåsjön och Gäddede. Googlade ”hyra husbil” och funderade på hur tonåringarna skulle övertygas. Korallgrottan borde ju locka, och det ska tydligen finnas fler än tio vattenfall längs vägen. Rödingsnorkling i Kultsjödalen, kanske?
Vi kom aldrig iväg. Men det var det uppenbarligen andra som gjorde. I juli larmade länsstyrelsens naturbevakare om krockar mellan ren- och turisthjorder längs Vildmarksvägen, som kryllade av svemesterfirare i aldrig skådad mängd. Flera renkalvar, och även vuxna djur, sades ha stressats till döds av närgånget folk som jagade selfies.
I ett parallellt universum, närmare bestämt Stenshuvuds nationalpark på Österlen, hängde samtidigt smockan i luften. Köerna var kilometerlånga och parkeringen hade inte plats för en bråkdel av de tutande bilarna. En bekymrad parkchef vittnade i pressen om knivdispyter (!) kring de åtråvärda rutorna, hot mot personalen – och när väktare kallades in för att lugna de natursugna utsattes de också för hot.
Juli tar inte direkt fram det bästa ur oss svenskar, ens utan pandemistress. Det är något med sommarvärmens flyktighet och ledighetens flockmentalitet som ger oss tunnelseende. Vore det inte bättre om vi helt enkelt drog lott om semesterveckorna, och att alla årets månader fanns i potten? ”Jaså, ni fick mars, det hade vi i fjol. Trevligt, inga mygg.” I så fall skulle jag hålla tummarna för september, för egen del. Det mesta som går att göra på sommaren funkar ju fortfarande – med fördelar som sansade temperaturer och krispig, klargörande luft. Vildmarksvägen över Stekenjokk håller öppet fram till 15 oktober, vilt gissat för allt färre besökare. September är också en formidabel månad för att utforska någon av våra 30 nationalparker, i samtliga landsändar. Med start på sidan 66 i nya Utemagasinet ger vi turtips i åtta unika parker, vissa mer extroverta än andra. Vid närmare eftertanke har jag inte varit i någon av dessa. Heller.
Det har däremot Denny Mattsson, som porträttteras på sidan 22. När Utemagasinet mötte upp honom i Tiveden i slutet av juni hade han varit ute och vandrat i över elva månader, från nationalpark till nationalpark. Strax därpå, efter drygt 800 mil i kängor, gick Denny i mål med sitt projekt – att besöka samtliga parker under ett år.
Jag har inte frågat honom, men anar att han hade det som allra bäst i september.
/Marie Kjellnäs, Chefredaktör
