Gilla Everest

Dalen Rongbuk i Tibet leder blicken mot den väldiga nordväggen på världens högsta berg. Jag kan tappa andan av det mäktiga synintrycket, ja lika lätt som av den tunna luften där jag står på drygt 5 000 meters höjd. Toppen sticker högre upp i himlen än något annat på jordytan, och jag är här för första gången sommaren 2019. En gammal dröm går i uppfyllelse.

I detta perspektiv ser Everest ut som ett majestätiskt och ensamt berg. I mina ögon är denna nordsida mer imponerande än den södra, som ligger i Nepal. Även om bergets sydsida ingår i ett fantastiskt alpint landskap, framträder Everest i det sällskapet som en tillbakadragen topp bakom andra tjusigare. Här i Rongbukdalen känns Everest mer närvarande och nivåskillnaden till högsta punkten är nästan 3 500 meter. Man kan dessutom urskilja den klassiska norra klätterleden, där de första brittiska pionjärerna försökte ta sig uppåt på 1920-talet.

Men jag känner ingen lust att bestiga Everest. Världens högsta berg berör mig på andra sätt.

Gilla Everest — Tre timmar senare lyser solen forfarande på molnen bakom Everest. I hård blåst har jag följt ljusets skiftningar. Längs norra kammen, till vänster om toppen, klättrade de första pionjärerna på 1920-talet.

EN MILJON KINESER

Bergets tibetanska namn är Chomolungma, vilket kan översättas till ”gudomlighetens moder på jorden”. Krönet når 8 848 meter över havet, en höjdsiffra som fastslagits gemensamt av Indien och Kina så sent som 2010. Mount Everest, den internationella beteckningen, är en hyllning till indiska lantmäteriets brittiska chef i mitten på 1800-talet.

Mängder av vandrare och klättrare runt om i världen vill komma hit för att titta på, eller möjligen försöka bestiga, Everest. Berget utstrålar en gudomlig karisma som påverkar alla oss som älskar fjällsport och alpina landskap. För de människor som lever här året om är hela massivet en helgedom som de regelbundet tillber i olika ceremonier. Tibetaner, sherpas och deras buddistiska kultur förgyller upplevelsen av den magnifika miljön.

Numera påverkar turismens utveckling stämningen vid Everest. Kineserna har anlagt en asfalterad väg till lamaklostret i Rongbuk, där de första pionjärerna blev välsignade innan de gav sig iväg på sina försök. Ett par primitiva lodger har byggts för att inkvartera alla turister; de flesta är kineser och enligt uppgift årligen över en miljon till antalet. Förmodligen är det bara en tidsfråga innan lyxiga hotell anläggs på denna plats.

ALL DENNA RULJANGS

Everest har med andra ord införlivats i den globala och turistiska värld vi alla lever i, som en populär sevärdhet. Något annat var förstås inte att vänta. Men på södra sidan måste man alltjämt vandra av egen kraft fram till foten av berget. Vid Gorak Shep och Kala Patthar i Nepal vistas årligen mängder av vandrare, och toppen av Everest har till dags dato bestigits av drygt 6 000 personer, de flesta deltagare i kommersiellt guidade expeditioner.

Den som kommer hit kan inte undgå att påverkas av all denna ruljangs. Nedskräpningen längs branterna är ökänd. Ändå blir jag så pass fascinerad av den pampiga naturen att jag kan stå ut med ståhejet, turisterna och expeditionerna. Vid världens högsta berg känner jag mig ungefär som vid Grand Canyon, Yosemite, Mont Blanc eller andra berömda platser som drar till sig enorma mängder besökare. Naturen är storslagen och upplevelsen stark, trots alla aber. Man gillar läget.