Varför ska man springa igenom naturen? Chefredaktör Marie Kjellnäs hittar flera bra anledningar. Inte bara för att det är Eldhästens år.
Kinesisk astrologi är väl inte min kopp te egentligen, men sedan en vän upplyste mig om att vi gått in i Eldhästens år, efter att ha slingrat runt i Ormens dito, ser jag tecken överallt. Det är dags att kliva ur komfortzonen, rusa fritt i kropp och tanke, följa passionen, smaka på friheten.
Känslan kan eventuellt ha lite med våren att göra också. Den förefaller bekant, trots att jag inte ens var född sist Eldhästens år utropades. Från och med den första tussilagon brukar jag behöva sitta på händerna för att inte råka anmäla mig till något galet lopp eller motsvarande fysisk prövning, som riktar sig mer till idévärldens Kjellnäs än den som såsar runt här i sinnevärlden.
En gång skulle jag springa maraton, var planen. 100 år hade gått sedan OS i Stockholm 1912, vilket skulle firas med en jubileumsmara enligt den ursprungliga sträckningen. Snacka om bete för en idrottstokig historiker-wannabe med en hemlig dröm om att rusa fritt. Nu behövde jag bara börja springa – och det gjorde jag. En gång. Sedan slog jag omkull i en kaffestuga i Bjursås med snöiga skidpjäxor och bröt svanskotan.
I väntan på nästa jubileumsmara, som rimligen bör arrangeras år 2112, dras mitt finger nu till bokningsknappen för Fjällmaraton Gastronomi i Västjämtland. Stigarna, vyerna och folket bakom spakarna är samma som under Fjällmaratonveckan i området, med skillnaden att du istället för sportdryck serveras delikatesser från lokala matkreatörer under loppet. I somras skickade vi ett springande reportageteam till denna gastromara, och på sidan 50 i nya Utemagasinet delar de med sig av sina upplevelser. Jag fastnar särskilt för löparnas avslappnade inställning – trots nummerlapp och målsnöre tar de sig tid att njuta av fjäll, smaker och sällskap under ruset.
Men varför ska man ens springa? Om man kan gå? Dum fråga tycker alla löpare förstås, men den dyker alltid upp när vi skriver om uteaktiviteter med högre puls. Nu senast var det en följare på Utemagasinets Instagram som kommenterade en löptur mellan fjällstugor med ord som ”hetsigt” och ”långt från friluftslivets kärna”. Det får man givetvis tycka. Men hur ser då denna friluftslivets kärna ut? Vilket tempo är det rätta?
Inte vet jag. Men jag tror att ett alltför snävt friluftsbegrepp motverkar det viktigaste – att så många som möjligt ska känna sig manade och välkomna att ge sig ut i naturen. Och så länge man inte stör eller förstör borde det vara okej att idka friluftsliv i egen stil och takt.
Själv känner jag avund när jag blir omsprungen av traillöpare på tur. Jag vill också vara viktlös och snabbfotad, med allt jag behöver stuvat i en fingerborg på ryggen. Jag vill hinna långt, känna fartvinden ila i tänderna. (Och gärna också serveras skrädmjölsplättar med ostkräm, torkat reninnanlår och kryddig äpplesaft med chili och fjällkvanne som pausfika.)
Eldhästens år, det är nog hittepå. Men vågar du chansa? Jag tänker iallafall utnyttja den här nya energin till att kliva ur komfortzonen, öka pulsen och bli lite mer passionerad.
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör Utemagasinet
