Ledare: ”Var plats har sin tid”

För många år sedan, innan barnen kom, hade jag och kärleken en tankelek vi körde när det blev dötid (exakt, detta utspelade sig pre smartphones). Vi tänkte oss att vi skulle ha tolv olika boenden runt om i världen, ett för varje månad, och nu gällde det bara att komma överens om:

1. Vilka tolv platser skulle vi bo på?
2. Vilken månad var optimal för varje plats? För enkelhetens skull blandade vi inte in petitesser som jobbmöjligheter, närhet till släkt och vänner, kostnader eller miljöpåverkan. Och det var tur, för den här nöten visade sig vara tillräckligt svårknäckt ändå.

Den enda regeln var egentligen att det inte skulle gå att byta månad hit och dit. Stod det till exempel Riksgränsen i maj på listan (mycket bra val, läs mer i nya numret) var det där vi skulle tillbringa nämnda månad – även om det hällregnade konstant i 30 dagar. Det gick liksom inte att packa ihop och dra till Wanaka, Lofoten, Jackson Hole eller något av våra andra månadsboenden. Var plats skulle ha sin tid.

I stort var vi överens. Från och med november och några månader framåt skulle boendefokus ligga på snö, fjäll, skog. Drömmen var att turnera från skidparadis till skidparadis, i Sverige och utomlands. Men jag minns ett höjt ögonbryn när jag lade fram ”närhet till cappuccino” som ett kriterium och ville stryka Sarek från listan. Fint att vara ute på tur, absolut – men en hel månad i väglöst land? Varje år? I all evighet?

Det blev aldrig någon komplett lista. Förhandlingarna strandade, återupptogs och strandade på nytt. Och senare kom ju flygskammen och lade sig som en blöt filt över hela projektet. 2002 flyttade vi in i vårt enda boende – i en förort till Stockholm som aldrig funnits med i diskussionerna.

Idag blir jag helt matt av tanken på att ha tolv äventyrliga hem att pendla mellan, herregud liksom. Men jag beundrar människor som gör slag i saken och faktiskt bosätter sig där vi andra semestrar. Som låter suget efter enkelhet, natur och äventyr bli livets ledstjärna – allt lull-lull runt omkring får helt enkelt anpassa sig. Och så skapar de sig en vardag i Råne älvdal (sidan 72 i nya numret), Idre (sida 81) eller Ljungdalen (sida 78).

Min senaste inspiratör på detta tema är 35-årige Rimon Lahdo, med rötterna i Syrien och klippkort på krogarna kring Stureplan. För ett år sedan fick han nog och satte sig på nattåget norrut, med destination Stora Sjöfallet – en plats han aldrig tidigare besökt. Väl framme tog det bara en millisekund för honom att inse att han inte rest bort, utan hem. På sidan 22 i senaste Utemagasinet kan du läsa mer om Rimon och hans planer för lodgen han driver idag.

En annan tankelek jag rekommenderar är att gilla läget – något Utemagasinets Niclas Sjögren kämpar med på sidan 62. Platsen du bor på är kanske inte 100-procentig, novembervädret är det garanterat inte. Men finns det friluftsliv så finns det hopp.

/ Marie Kjellnäs, Chefredaktör