Snön täcker granskogen och solen värmer i gläntorna. Ett högtryck har parkerat över Jämtlandsfjällen så här i början av vårvintern. Turskidorna glider fram på kallsnö men kanske blir det dagsmeja längre fram på dagen.
Längs leden från Edsåsdalen upp mot Renfjället nosar vallhunden Vift upp intressanta dofter; vi stannar till och vänder ansiktena mot solen.
– Vilken perfekt dag för en våffeltur, konstaterar Monika, och vallar på lite extra fäste.
Det går oväntat lätt upp till Vita Renen, där våfflorna hägrar. Vi lämnar granarna bakom oss, vyerna öppnar sig och vi passerar urstarka fjällbjörkar som står pall för alla väder. Snart ser vi våffelstugan på håll, med Renfjällets vita topp vakande på 986 meters höjd.
Förflyttad av sylten
Stugvärmen slår emot oss i dörren – liksom våffeldoften, som smiter ut från de inre köksregionerna. En tänd brasa knastrar medan vi beställer våfflor med hjortronsylt och ser oss runt i huset. Det är från 1950-talet med träinredning och bevarade inredningsdetaljer, som en gammal postlåda i plåt för vykort – kontrasten till att skicka en digital bild som hälsning.
Flera sällskap har klättrat hit idag, några med skoter och andra på skidor. Solen skiner in medan vi njuter av frasigheten i de nygräddade bakverken med vispgrädde och hjortronsylt. Det är något märkligt med den guldgula sylten, smaken förflyttar en i tanken. Som i en filmsekvens väcks sinnesintrycken från sommarens fjälltur, den dallrande hettan och doften av bär och ångande blötmyr.
Ett tidigt våffelminne dyker också upp från yngre tonåren, med servering i en gammal nedlagd byskola. Ingen hade gräddat våfflor förr, smeten kladdade ner köket och det antika våffeljärnet gnisslade. Det blixtrade i de gamla elkontakterna och under gräddningen osade röken i puffande moln. Byborna åt tappert de bitvis svarta våfflorna och var glada över att det blev liv i byskolan.
Lyxvariant med löjrom
Fler minnen dyker upp runt fikabordet på Vita renen. Erika berättar om när familjen bjöds på norska våfflor med kardemumma.
– Barnen hade sett fram emot våfflor hela semesterveckan. Men kardemummasmaken föll inte alls väl ut – de smakade ju inte som hemma.
En annan norsk variant är äggvåfflor med brunost, som serveras kalla och ofta tas med ut på tur. Flera länder har sina specialiteter. Belgiska söta våfflor är fyrkantiga med lite högre form. De kan värmas i brödrosten och ska drypa i sirap, chokladsås och glass. Vi försöker kora en vinnarvåffla, vilket är svårt. Men en stor favorit är den matiga lyxvarianten med löjrom – gärna från Kalix – rödlök och crème fraiche smaksatt med lime.
Genom fönstren på Vita Renen lyser det vintriga landskapet och vårsolen börjar att smälta bort snön från träden. Vi enas till slut om att våfflor smakar bäst gräddade i gamla järn, helst i timrade fjällstugor. Att utsikt är en bonus och att en stor del av mysfaktorn sitter i sällskapet. Våfflans vänner kan smida framtidsplaner och prata länge om gamla skidturer.
Handlarnas smarta drag
Ordet våffla är märkligt. Inför turen har vi läst på om ursprunget och fått veta att det grundar sig i ett tyskt ord för vax – rutmönstret liknar binas vaxkakor. I Sverige har vi ätit våfflor sedan 1600-talet. Att det ska frossas just den 25 mars är resultatet av ett slarvigt uttal av Vårfrudagen. Det är ursprungligen Jungfru Marie Bebådelsedag, nio månader före julafton – den dag då undret uppenbarades för henne. Seden att äta våfflor just på Vårfrudagen var förmodligen något som 1900-talets järnhandlare kom på, för att sälja fler rutmönstrade järn.
Alla anledningar att fira är bra, oavsett namn, konstaterar vi. Vårfrudagen markerar ju också att våren har kommit. Det kan vara kallsnö på höjd här i fjällvärlden, men söderut börjar det grönska. I det gamla bondesamhället skulle timmerkörningen i skogen vara klar i norr vid den här tiden, och vårbruket inledas i söder. Något att fundera över för oss turåkare när vi bekymmersfritt tuggar vidare på nygräddade laggar.
En sötsur doft av vår
Frasiga ska våfflorna vara – och ibland är recepten hemliga. Inte långt från Renfjället ligger Vällistefjället med Ytterstvallen fäbod och anrik våffelservering som familjen Bakken länge drivit. Vid en tidigare tur dit förstod vi att det handlar om mycket grädde, fjällvatten – och att grädda i gammaldags gjutjärn över elden, för i Ytterstvallen finns ingen ström.
I Årefjällen finns flera våffelstugor med guldläge. Öster om Åreskutan ligger Fröå gruva med servering och väster om fjället i Ullådalen finns Lillåstugan. Här i dalen avslutas våffelsäsongen gärna när barfläckarna tinar fram och det doftar sötsurt av vår. Våfflorna avnjuts då bäst ute i solen med utsikt mot Mullfjället. Ofta i sällskap av småpratande lavskrikor och spelande ripor bland fjällbjörkarna.
Vårvintern är årets bästa tid. Efter fikastunden på Vita Renen är det dags att gå ut i solen, ta på skidorna och vilsamt glida ner i utförslöpan. I skuggan av granarna längre ner är det kallsnö – lika frasig som dagens våfflor.
