En gång i en fjärran livstid levde jag i glesbygd och såg himlens stjärnor när jag promenerade hem efter kvällsjobbet. Sedan flyttade jag till storstan. Därefter har jag sällan sett Vintergatan. Lite märkligt med tanke på att jag gärna sover utomhus, men liksom de allra flesta svenskar lever jag under ett himlaglim. Den gula ljuskupol som på avstånd framträder över våra samhällen och gör att vi möjligen upptäcker några hundra av de 2500 stjärnor som borde glimma mot oss.
Vi förorenar världen med ljus. Meningslösa belysningar av husfasader, parkeringsplatser, industrier, parker och trädgårdar, vägar utan trafik, flaggstänger och folktomma köpcentra. Hela Europa ligger upplyst om natten. Varannan europé ser aldrig Vintergatan. Många kommer antagligen inte att göra det under sin livstid. Den som vill uppleva himlens myriader i Sverige får besöka Norrlands innersta inland, där mänskligt liv knappt alls längre existerar.
Vi som gärna sover ute vet hur naturen sätter fart i skymningen. En tredjedel av världens alla ryggradsdjur är nattaktiva. Dubbelt så många bland de ryggradslösa – men ljusföroreningar stör deras livsrytmer, som anpassats efter ljusets och mörkrets variationer under årmiljoner. Nattblommande växter undgår pollinering. Insekter förlorar orientering. Fåglar sjunger på fel plats och tid. Djur finner ingen partner eller förblir ointresserade, för att hormonerna inte kickar igång. Trädens lövfällning förändras. Nykläckta sköldpaddor når inte havet. Det finns en hel värld där ute som styrs av små skillnader i naturligt ljus och för vilka mörkret är livsviktigt.
Om denna ljusföroreningens naturpåverkan finns lyckligtvis en nymornad medvetenhet. Allt fler EU-länder reglerar användningen av artificiellt ljus – men debatten inbegriper sällan människan. Det oroar mig, ty om ljusföroreningar har avgörande påverkan på djur och växter torde fallet även vara så för oss människor. Och då avser jag inte vårt sömnbehov, utan vår kultur. Vår civilisation.
Alla som betraktar en stjärnklar natthimmel förstår intuitivt att människan, djuren och växterna – hela den kända världen – bara utgör en liten och försumbar del av ett oändligt mycket större sammanhang. En rymd vars helhet vida överstiger vår fattningsförmåga. Om du kallar detta för Guds skapelse eller klär det i vetenskapliga termer är ointressant. Ett liv utan stjärnhimmel påverkar vår världsuppfattning i grunden, liksom synen på vår individuella betydelse.
Jag är övertygad om att ateismens snabba utbredning under 1900-talet till stor del kan förklaras med att vi inte längre ser stjärnorna. Och ateismen kan, i min mening, förklara att våra kollektiva identiteter ersatts av självcentrering och en övertygelse om att vara fristående från världsalltet. Något som så tydligt återspeglas i friluftslivet, vilket idag fokuserar på personer och prestationer snarare än gemenskap och naturnärhet.
Vi friluftsmuppar är ljusföroreningens sanna apostlar. Vi som bär med oss eget ljus ut i vildmarken, för att lysa upp vår närmiljö långt innan stjärnorna ens börjat framträda. Vi som söker naturnärhet, men hellre låter det artificiella ljuset förblinda än att anpassa oss till faktisk verklighet. Så bästa friluftsmupp, släck din pannlampa!
/ Gunnar ”Kugge” Andersson
