Krönika: ”Till skogs (via psyket)”

Nervsammanbrottet är nära nu. Jag sitter på hallmattan och försöker ta på en unge skorna. Det kan låta som en enkel uppgift. Men det är i själva verket omöjligt. Tvilling 2 är slapp som spagetti, rörlig som en åttaarmad bläckfisk och hal som en ål – på samma gång!

Jag ger upp och kastar en blick bakåt. Nej! Tvilling 1 har släpat fram köksstolen till fönstret och håller på att kasta ut jorden från blomkrukorna. Jag släpper tvåan och rusar mot ettan. Klockan är 08.15 en alldeles vanlig dag och jag vill ta med barnen ut i skogen. Är det verkligen för mycket begärt?!?!?!

En rutinerad småbarnsmamma sade en gång till mig att det går fint att vara ute med barn, men att det krävs en högskolekurs för att veta hur man ska komma ut genom dörren. Så sant. Medan jag rusar runt i lägenheten (måste ta in ettan i badrummet och sanera honom från jord) reflekterar min hjärna över hur omöjligt det här är (hör hur tvåan klättrar upp på köksbordet och börjar stampa runt på det) och vissa hjärnceller börjar protestera och skicka signaler om sammanbrott (varför är det så tyst i köket plötsligt?).

Jag vill ju visa mina barn hur härligt det är i naturen. Vilken lekplats det kan bli. Jag vill att de ska känna att skogen, havet och klipporna är en hemmamiljö som de känner och litar på. Precis som det är för mig. Men tydligen kommer jag inte ens att få ut dem ur lägenheten. De kommer bara känna till lägenheten. I hela sina liv.

Rycker ner tvåan från köksbordet. Tar ut legobitar ur munnen på ettan. Säger åt tvåan att gå ut i hallen. Säger åt ettan att inte ta ner tvätten. Hör hur den tunga hallspegeln gungas fram och tillbaka och blir livrädd. Ignorerar ettans tjat om att få diska, hämtar kassen med mellanmål och ställer i hallen. Tar fram alla kläder och skor och börjar klä på ettan. Tvåan packar förtjust upp matsäcken. Nu går det riktigt bra med ettan. Han tar villigt på sig alla pinaler. Det vill säga samma utrustning som för en mindre polarexpedition.

Okej, dags för tvåan. Var är tvåan? Tvåan är inne i badrummet och ”tvättar händerna”. Ettan har följt med och pekar på sin syster: – Ajdeles blöt.

Jag försöker att inte tappa det. Bär bara lugnt in henne i barnrummet och tar fram nya kläder. Medan jag sätter på en ny tröja lyssnar jag efter ettan i hallen. Han trampar runt. Det borde finnas en handbok som förklarar hur man gör det här. Jag bollar titlar i huvudet. Vad sägs om ”Gå ut i naturen med barn – utan att bli vansinnig”. Eller ”Gå ut i naturen med barn – utan omvägen via psykakuten”. Eller kort och gott ”Överlev – utan bestående men”.

En brottningsmatch senare står både ettan och tvåan färdigklädda i hallen. Jag är genomsvettig. Rycker tag i ett par regnbrallor och en sliten jacka. Alldeles för kalla vantar men skit samma. Inser att jag börjar bli hungrig och att jag glömt göra en macka åt mig själv. Skit i det också. Nu ska vi äntligen ut. Ser mig själv i spegeln i ett par sekunder. Fett hår. Johannes Brosts ögonpåsar såg riktigt pigga ut på sin tid, i jämförelse med mina. Strunt samma, vi ska ju bara ut. Äntligen.

Det är då jag känner lukten.
– Har du bajsat?
– Japp!

 

/ Karin Fingal

Karin Fingal är journalist och guideboksförfattare, med ena foten i en känga och den andra i en klacksko. Bosatt i Göteborg och dräller allra helst runt i närnaturen, men drömmer också stort.