Det började med att jag skulle piffa till ingressen på sidan 68 i nya numret av Utemagasinet, och sökte ett annat ord för långsam. Inte för att det är något fel på långsam, egentligen, men man kan ju vilja variera sig lite.
Som så ofta frågade jag synonymsajterna på nätet och fick då upp följande alternativ: sakta, trög, sölig, osnabb, släpig, maklig, sävlig, senfärdig, såsig, lusig, masig, tidsödande, dryg, långvarig, långtråkig, enformig, långrandig.
Så, snabb är uppenbarligen normen vi har att förhålla oss till. Medan ordet långsam representerar olika grader av otillräcklighet. Och det är alltså inte bara tempot som skiljer begreppen – saker som går långsamt är också per definition tråkiga, enformiga och lite sinnesslöa.
Kort sagt: långsamhet är slöseri med tid. På individnivå finns förstås de som skriver under på allt ovan. Jag känner flera stycken. Och det är ju inget fel i att vilja uppleva livet och naturen i tvåhundra knyck – ibland gör jag det själv – men en rankinglista där snabb är lika med bra känns väl lite … 1900-tal?
Man kan ju invända att den som jobbar med att plita ner synonymer på synonymer.se (det är säkert ingen robot) tänkte på annat än friluftsliv i det här fallet. Men det hjälper liksom inte. Om långsamheten bespottas så här i största allmänhet, så behöver vi som ser fördelarna rycka ut till dess försvar. Vi måste berätta att det är helt okej att röra sig långsamt. Även i till synes såsiga aktiviteter som vandring och paddling ligger nämligen snabbhetsnormen och hetsar i bakhuvudet på många. Hur långt hinner man på en dag? Hur många höjdmeter? Hur många kilometer per timme? Ibland kan det vara mer intressant att fråga sig hur långsamt man kan ta sig fram i friluftslivet. Hur mycket upplevelse man kan få ut av en väldigt liten plätt natur. Lite som när Kurt Olsson intervjuade Patrik Sjöberg efter hans 2:42-världsrekord och frågade ”Vad är det lägsta du har hoppat?”
I sanningens namn finns också en motrörelse här, bestående av personer som menar att friluftsliv är synonymt med långsamhet. Att det enda rätta sättet att uppleva naturen är i stillsam vördnad. Jag gillar själv stillsam vördnad – ibland – men är lite allergisk mot allt vad ”den rätta läran” heter. Jag tror på öppenhet och valfrihet, givetvis med eget ansvar och respekt för varandra i naturen.
Är du sugen på en riktigt långsam upplevelse nu när sommaren rullar in, ska du bläddra fram Roger Borgelids försök att haka på skogsbadstrenden på sidan 60 i nya numret. Nästan lika långsamt gick det när jag och kollegorna Sofie Lantto och Sanna Friborg skulle bestiga Áhkká i Stora Sjöfallets nationalpark (sida 32). Månadens prylsidor går också de i långsamhetens tecken, den på sidan 30 har rentav tuppat av. Snabbare läsning hittar du exempelvis på sidan 88, i form av Emrik Janssons och Johan Jonssons flowiga stigcykelstory från norska Oppdal. Missa inte heller Magnus Brismans tempotur i löparskor, sidan 96, genom alla våra 30 nationalparker.
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör