Stigcykling i Oppdal

Norge finns kvar, strax bortom gränsen. Och där väntar mer än fjordvyer, tipsar Utemagasinets mest cykelfrälsta medarbetare. Betyget på stignätet kring Oppdal blir ett rungande hallelujah.

Text: Johan Jonsson, Foto: Emrik Jansson

Stigcykling i Oppdal
Oppdal är mest känt som skidort, även om sommarens stigar lockar allt fler. Någon trängsel är det dock sällan tal om – än så länge.

Den schweiziska kvinnan är upprörd. Hon och pojkvännen har spenderat ett par dagar i en av de mer omskrivna cykelregionerna på det norska Vestlandet. Besvikelsen har varit total.
– I read an article on the biking there! And it looked so epic! But it was just … views?! Maybe good for taking photographs, but the trails … I don’t know. Not like here. At all.

Bilderna de sett i reportagen var näst intill fejkade, har hon insett, och utbudet av stigar som verkligen gick att cykla på var tämligen skralt. Ilskan övergår dock i cykelpeppad iver när hon berättar att de valde att styra kosan vidare österut, till Oppdal mitt i landet.
– We have been biking different trails every day. All very different. All very beautiful. Why don’t they write any stories about this?!

SVÅRT ATT SLÄPPA STIGARNA
”Fjords”, svarar jag och rycker på axlarna.
För det här med att Norge förmodligen är världens vackraste land, och fjordarna liksom kronan på det verket, gör att vi besökare inte sällan misslyckas kapitalt med att lyfta blicken från dessa avlånga, trollbindande vattenvikar. Jag har sett fenomenet när jag själv deltagit i olika norgeresor, sommar som vinter. När valet vid skidturens topp stått mellan episkt puder och medioker utsikt åt ena hållet, och episk fjordutsikt men kassa förhållanden åt det andra. Det är så jäkla svårt att välja bort de där fjordarna…

Nu har vi dock lyckats, både vi och schweizarna. Och det faktum att pojkvännen lämnat sin husbilssambo med myggorna och knotten på parkeringen för att kräma det absolut sista ur sina redan tröttkörda muskler, är ännu en indikation på att stigarna här är smått magnetiska.

MEN DRA MIG BAKLÄNGES!
När vi träffar det schweiziska paret vet vi redan detta. Det är vår tredje cykeldag, och även om vi självklart är tagna av stundens lycka har vi redan både mumlat och vrålat ett antal ”Men dra mig baklänges! – Tror aldrig jag cyklat något bättre – Hallelujah – YES! – Vilken sjukt bra stig!” och motsvarande haranger. Från första kvällens hällar och flow på Rauhovden till den kompletta (och bitvis komplexa) Gullstien har mungiporna varit närmare öronen än tänderna i stort sett hela tiden. De vackra timmerhusen med torvtak, kohagarna och de både snälla och stygga bergen vi cyklar på och har i fonden, gör att ingen direkt rullar runt och saknar fjordvyerna. Kanske kommer vi aldrig att ta oss så långt västerut igen, i det här landet. Inte för att cykla i alla fall.

Stigcykling i Oppdal

Daniel Pettersson blir viktlös över Gjevilvatnet, en långsmal insjö i sydöstra delen av bergskedjan Trollheimen.
Stigcykling i Oppdal

I Oppdal samsas cyklister, vandrare och boskap på lederna. Stämningen är som vanligt i Norge — god och hurtig! Du ser förstås till att sakta ner, ge dig till känna i tid och vara trevlig mot dem du möter eller passerar.
Stigcykling i Oppdal

Lite stök. Lite flow. Oppdal är otroligt mixat med många fina stråk. I området finns ett näst intill oändligt antal stigar i alla svårighetsgrader, med en viss viktning mot vana stigcyklister. I augusti 2021 utlovas dock flera nya, mer lättillgängliga, leder.
Stigcykling i Oppdal

I Oppdal finns 48 000 får. Det betyder att det är 192 000 klövar som trampar stigar åt oss hela somrarna, sju dagar i veckan.
Stigcykling i Oppdal

Daniel Pettersson på väg ner från Storbekkhøa – ännu en naturlig stig som fick mungiporna att klistras vid öronen. Den vackra solnedgången fick vi på köpet.

10 norska toaletter för naturromantiker