”Det är spännande att torka mat”

Med sina böcker om att torka och laga utemat har Eric Tornblad gjort sig ett namn i friluftskretsar. Han vill stå för det enkla, det ska inte gå att misslyckas – men vägen till det optimala receptet är sällan spikrak.

Text: Karin Wallén, Foto: Johan Marklund

”Det är spännande att torka mat”
En torkad apelsinskiva smakar inte så mycket den första sekunden i munnen, men sedan – bang! De komprimerade smakerna gör sig bra i uteköket.

Doften av kokkaffe sprider sig från det flammande vedköket, på en höjd ovanför Söderbysjön i Nackareservatet. Det är i det här området, en kort cykeltur från hemmet i Kärrtorp strax söder om Stockholm, som många av bilderna till Eric Tornblads senaste kokbok kommit till. En ny och helt omarbetad version av ”Torka mat” – för att möta ett allt större intresse.

Det är också hit Eric sticker när han är hemma i stan och behöver en snabb dos natur i sitt liv, varvat med maten som hör till.
– Smaka det här, säger han, och räcker fram en torkad apelsinskiva.

Den glänser som färgat glas i eftermiddagssolen, och den smakar … först inte jättemycket. Men snart – massor! Det är lite så med den torkade maten, inser jag efter att ha förmanats att inte tugga och svälja för fort. Det tar en stund innan smaken kommer. Sedan – bang! Och i matlagningen ute i naturen kommer de komprimerade smakerna till sin rätt.

BÖRJADE MED BURKMAT
Konceptet skiljer sig onekligen från den där ravioliburken som trollades fram under barndomens första vandring på Bergslagsleden, som Eric gjorde med en kompis och hans pappa.
– Det var mest föda åt tonåringar. Ljummen ravioli värmd på stormkök, med den där smaken av burkmat.
Tungt att bära och inte så god att äta.

Bara några år senare skulle två avgörande händelser leda honom in på ett allt tydligare friluftsspår. Den första var när han åkte med sin konfirmationsgrupp till Sylarna, med militärkängor, ramryggsäck och frysta köttbullar i packningen. Turen gav mersmak – även om maten fortfarande inte gjorde det.
– Det var ganska opraktiska grejer vi hade med. Till och med apelsinjuice, minns Eric.

Nästa stora friluftsupplevelse kom under gymnasiet. På skolan hemma i Örebro fanns en tradition att varje år ta med ett gäng elever på en vintertur längs Kungsleden, som ett slags projekt. Därför fanns också 30 uppsättningar med skidutrustning att tillgå, och ungefär lika många elever i trean fick följa med på nio dagars skidåkning från Abisko till Nikkaluokta.
– Inför den turen hade vi flera träffar där vi vallade skidor, gick igenom säkerhet och – faktiskt – torkade lite mat. Det är smått unikt att få det med sig från skolan, det fattar jag idag. Men det var hur fränt som helst.

Visst gjorde han en del kortare turer med familjen också. Erics pappa, som varit scout, tog gärna med honom ut på övernattning i vindskydd och korvgrillning över elden i närliggande skogar. Under uppväxten var det annars framför allt tävlingspaddlandet som tog Erics tid och fokus, från tioårsåldern och flera år framöver.
– Jag har lagt tusentals timmar i kajaker. Så att jag har fyra kajaker idag är inte så konstigt. Men jag har inte riktigt tänkt på de där åren med tävlingspaddlandet som friluftsliv – det var en idrott. Men jag var ju ute, på vatten i naturen.

”Det är spännande att torka mat”

Att torka nya råvaror är spännande, tycker Eric. Man vet aldrig vad som händer med texturen, färgerna och smakerna.

BLEV BESATT I JÄMTLAND
Under åren som gick växte friluftsintresset bit för bit, även om det inte var självklart att det skulle bli ett yrke av det. När det var dags för lumpen ägnade Eric ett och ett halvt år åt att jaga ubåtar i Horsfjärden i Stockholm. Han reste i Asien. Och pluggade konst i ett par år på folkhögskola.
– Jag tänkte att konsten kunde bli min grej. Det fanns olika vägar att gå. Som designer, att jobba med formgivning eller med ren konst. Jag gjorde en del utställningar, målade akvarell framför allt. Men det är mycket slit. Man måste vända ut och in på sig själv och liksom lägga ut all sin ångesttill allmän beskådan. Det behöver jag inte direkt göra idag, säger han och ler.

2005 blev det avgörande året för hur yrkeslivet skulle utveckla sig. Då gick Eric Tornblad ett års utbildning inom ”fjäll och friluftsliv” på Hållands folkhögskola (numera Åredalens). Det var ett år som bjöd på fullt ös. 100 skiddagar och 50 tältnätter. Den erfarenhetsbank han byggde upp då har han haft stor nytta av senare. – Det var alla typer av skidåkning och vandring och att bara vara ute. Vi gjorde saker under det året som andra gör på 20 år. Man får vara med om mycket oväder och olika situationer. Det är en bra erfarenhet.

Utbildningen hade han sökt för att det skulle vara kul och intressant att fördjupa sig i friluftslivet, snarare än att han tänkte sig en framtid som guide. Men det var under året på folkhögskolan som det där ögonblicket kom, då han på allvar fick upp ögonen för att torka mat. Allt började med att läraren Ulrika Karlsson kom in med en påse torkad potatis i klassrummet.

Och snart var Eric smått besatt.
– Det är något med textur och smak. Hur det krymper. Hur smaker förstärks och färger förändras under processen. Det är spännande! Jag blev så hookad på det där att jag byggde en stor torklåda i plywood. Och när vi skulle ha ett eget projekt så skrev jag en friluftsmatbok som jag sålde till folk jag kände. Det var så det började.

RÅVARORNA ÄR VERKTYGEN
Intresset för friluftslivet må ha kommit stötvis, men känslan för matlagning och råvaror fanns där sedan gammalt. Med en mamma som utbildade sig till kock under Erics uppväxt, och mormor och morfar som hade en gård med djur och grödor, fick han naturligt med sig en syn på maten som något mer än en färdig måltid eller förpackningar från butikens hyllor.
– Det var en naturlig del av livet att se var maten kom ifrån. Jag har varit med på grisslakt och jag såg hur de odlade tomater, jordgubbar, potatis, majs … Det har nog satt sig i mig på något sätt. Man gjorde äppelmos av äpplena. Man såg en anka på förmiddagen och åt upp den på eftermiddagen.

På en sten har han lagt fram några exempel av allt han brukar torka. Det är kött, musslor, bönor, grönkål. Haricot verts som han testat sig fram med (”in med lite saltvatten och sedan torka lite till”) och mörka skivor som inte längre ser ut som citron, men smakar som det. Här finns det att jobba med.
– Råvarorna är ju ett verktyg. De är något man jobbar med och kan bygga något av. Jag tänker hela tiden på vad jag kan göra av det jag har, hur jag ska hantera det. När jag har skapat något fortsätter jag att experimentera med att göra det lite tunnare, snabbare, varmare – eller vad det nu kan vara. Det pågår hela tiden, säger Eric.

DET SKA KÄNNAS ENKELT
Det kanske låter komplicerat när han beskriver hur han jobbar. Men i slutändan, för den som köper boken eller är med på workshopen, ska det kännas enkelt.
– När jag är klar med processen har jag kommit fram till hur man kan göra en äppelpaj som alla kan lyckas med. Man ska kunna göra de här sakerna utan att det är så noga hela tiden, det kan få bli lite bränt. Man ska lyckas ändå. Man ska nästan kunna vara full och aldrig ha lagat mat innan, slutresultatet ska ändå bli bra.

Förutom kokböckerna, som blivit ett gäng sedan debuten 2009, är det föreläsningar och workshops som håller det egna företaget igång. Och när pandemin kom och ändrade förutsättningarna var Eric Tornblad snabb på pucken med att bli mer digital. Direktsända webinarer blev det nya heta.
– Jag har haft deltagare från hela landet, från norr till söder. Men också från Norge och Finland. Det är häftigt. De skulle knappast ha rest till Stockholm för att vara med på en kurs, men nu kunde de vara med ändå, säger Eric.

”Det är spännande att torka mat”

Klipphällar tål inte direkt eld, då spricker de lätt. Men Erics vedkök har en luftspalt undertill som gör att värmen från elden inte når marken.

SILL ÄR INGEN HÖJDARE
Han kan hålla med om att utemat är en passion för honom, men det är också väldigt mycket business. Och drivet är att få andra att utvecklas.
– Det handlar inte om att jag ska laga värsta avancerade maten när jag är ute. Den pedagogiska biten, och att dela med sig av det, är nästan större än matintresset.

Och nog finns det en marknad för att lära andra göra mat på turen. Både bland dem som har ett nyfunnet friluftsintresse och dem som vill ta sin utematlagning till nästa nivå. I början kan det kännas svårt bara att hantera ett gaskök eller göra upp eld. Med tiden handlar det allt mer om att få inspiration och nya knep. Den som är ute mycket kan snart tröttna på de gamla invanda rätterna som alltid får hänga med. Och den frystorkade färdigmaten på påse kan kännas lite trist, och dyr.
– Det blir som ett uppvaknande när man lär sig att torka själv. Oh shit, kan jag äta min egentorkade pyttipanna på fjället? Och sedan är det ett intresse i sig. Folk nördar ner sig när de inser hur gott det kan bli. Är man typen som gillar planering blir resan också större, menar Eric Tornblad.

Att torka maten ett par månader i förväg blir en del av turen. Själv har han snart torkat det mesta. I den nya versionen av ”Torka mat” har han till exempel torkat smörgåsgurka. Det gick fint. Men när han testade att torka sill blev det inget vidare.
– Sill blir bara en illaluktande klump, medan till exempel makrill i tomatsås funkar jättebra. Allt som inte är för fett eller har för mycket tillsatt socker går att torka. Det är i alla fall värt att testa.

SNART KUNG I BAREN
Men livet handlar inte bara om att experimentera med mat. Inte ens för Eric Tornblad.
– Egentligen går mycket ut på att få tid och råd att vara ute så mycket som möjligt, gärna på skidor. Att dra in pengar till företaget så att jag kan få snö under fötterna. Känslan av skidspetsen som går igenom snön, den är svår att slå. Och jag älskar att ha fjällvidder omkring mig.

Den gångna vintern har han pendlat mellan att bo i Duved i Jämtland och i Stockholm. Och mellan skrivandet, experimenterandet och digitala workshops har han som många andra tagit varje chans som bjudits att komma ut.
– Naturen är ju svenskarnas nya religion. Det är kyrkan där man hämtar kraft och energi. Jag gör det genom att fysiskt jobba med kroppen, orientera på fjället, tänka på säkerhet och vägval.

Det är något med helheten, menar Eric. Vyerna, vad kroppen gör, underlaget som fötterna går på, att utmana sig, möta väder och vind.
– Det är så mycket med det där som jag gillar, men jag har svårt att sätta fingret på exakt vad. Det är mer än att gå ut och sätta sig med en kaffe vid elden, större än så, mer som ett kall. Jag måste dit ut. Det funkar inte annars.

Han har flera nya kurser på gång, även på engelska. Intresset för att torka mat är stort ute i världen, och som störst i USA. Där är det inte bara friluftsentusiaster utan även så kallade preppers som vill veta mer. En annan nisch han vill närma sig är bar- och restaurangvärlden. Många bartenders vill idag garnera drinkar med torkade frukter och grönsaker, och kockar har insett att torkade råvaror kan användas som naturliga smakförstärkare. Det finns alltså fler där ute som fascineras av vad som händer med maten när den torkas.

Eric sträcker fram burken med rödbetspulver. När han öppnar den bolmar det som rök i vinden.
– Smaka!

”Det är spännande att torka mat”

Nej, Eric Tornblad har inte fått röda hund på tungan. Han har bara provsmakat sitt eget torkade rödbetspulver.

Peter Persson: ”Skogen måste få ett egenvärde”