Det frasar mot polyesterbenen när vi banar väg genom rimfrostgräset. Det är den 27 november 2018 klockan 06.43 och kylan slår snärtiga örfilar mot våra blossande kinder. Solen segar sig upp och genomborrar den glesa skogen med vassa ljusa pilar som blixtrar till i iskristallerna.
Vi är en knapp handfull ivriga skridskoåkare på väg på ispremiär, lite tagna av stundens allvar. Vi smyger. Vi är på jakt. På isjakt. Denna milda höst har bjudit fler besvikelser än vad en normal skridskoåkare borde behöva tåla. Men nu ser det ljust ut. Vi siktar på att bli först av alla. Först av tiotusentals giriga isälskare.
EXTRA STORA ISBITAR
Målet för promenaden är Dammtorpssjön, en sedan urminnes tider pålitlig premiärsjö för skridskoåkning. Och det vet alla. Det gamla ordstävet ”Dammtorpssjön ligger oftare än ett nyförälskat par” ekar i mitt huvud.
Men det är givetvis svårt, för att inte säga omöjligt, att vara först på just den sjön. Det är i princip alltid någon skinntorr gubbe (det handlar så gott som alltid om skinntorra gubbar i dessa sammanhang) som varit ute en timme före dig. Och skulle du gå upp en timme tidigare så har den där skinntorra gubben också gjort det. Vi när ändock en liten strimma hopp denna arla morgonstund.
Senaste veckornas väderomslag har varit i det närmaste hallucinogena. Minusgrader nog för att skinna flera sjöar, men sedan plusgrader och vind i nyckfulla intervaller. Jag har studerat väderappar, jämfört med tidigare år och så mindfullnessaktigt jag kunnat visualiserat mina favoritsjöars isläggning. Jag har mot min övertygelse studerat astrologi. Jag har fantiserat om is. Jag har drömt om is. Jag har druckit grogg med extra stora isbitar för att hamna i rätt kontemplerande stämning. Jag har till och med ringt och stört (sant!) Madeleine Westin, chef på väderredaktionen på TV4, i min iver att komma över insiderinfo som kan ge förtur till någon sjö i mitt närområde. Och jag har bomkört. Som jag har bomkört. Över hela Södertörn, söder om Stockholm. Jag har förgäves spytt ut så mycket koldioxid att det förmodligen påverkat isläggningen negativt (vilket jag givetvis klimatkompenserat för).
Jag har flera gånger plurrat redan innan jag ens satt på skridskorna i min iver att komma ut på bärande is. Dagen före den jag nu beskriver var det långt ifrån åkbart på Dammtorpssjön, men nu har en smällkall klar natt med extremt bra utstrålning förhoppningsvis gjort att isen byggt till mer än fyra centimeter kärnis. Visserligen är fem centimeter minimum för det man brukar räkna som åkbart, men vi som vill njuta den av människofötter obefläckade isen på en sjö i Stockholmstrakten eller Mälardalen måste räkna med plurr.
FYRA KOMMA SJU
Vi kommer fram till den grunda sjön. Solstrålarna rusar som rakblad mot blankisen, exploderar och studsar, kittlar i näsan och leker med oss för en stund. Det ser lovande ut. Nyisen ligger svart.
Vi kliver andäktigt på. Och isen svarar mot vår tyngd med att hojta en krispig hög ton och slå ut kråkfötterssprickor runt våra skridskor, varvid vi instinktivt tar några steg bort från varandra. Isen sjunger många heltoner under höga C och jag gissar på 4,7 centimeter.
Jag pikar försiktigt ett slag. Det stämmer. Eufori.
Men sedan: vänta nu. Vi har bara tagit ett par skär när vi ser att det redan finns spår efter skridskoåkning. Någon har pikat ett hål i isen långt ut. Damn. Det kunde lika gärna vara ingångshålet på en skottskada i hjärttrakten. Det gör ont. Väldigt ont.
Vi åker motsols runt sjön. Våra svarta själar sprider en ettrig stank kring oss. All vår missunnsamhet ryker ur våra sura munnar. När vi rundat en udde i den västra delen av sjön står där en skinntorr gubbe och hänger på sin ispik: ”Tjena grabbar. Ni skulle varit här före soluppgången, herreguuud vad vackert det var då.” Han hånler med hela kroppen och liksom osar av självgodhet. Jag grymtar fram ett väsande grattis och åker ytterligare något varv i vredesmod med blicken tre centimeter framför mina skridskor. I tystnad. Besvikelsen, liksom.
Det är något speciellt med de där skinntorra gubbarna i SSSK, Stockholms Skridskoseglarklubb – den sammanslutning av extra märkvärdiga skridskoåkare som ofta pratar om sin förening som Klubben. Faktiskt med samma självklarhet som den där MC-klubbmedlemmen som svarar i telefonen när Fredrik Lindström (Hassan) busringer på 90-talet: ”Aa, Klubben”.
HATKÄRLEK TILL GUBBAR
Jag ryser. Klubben och dess medlemmar vinner ju så gott som alltid. Utan erfarenheten, entusiasmen, isobservationerna och den gedigna kunskap som SSSK förmedlar är det så gott som omöjligt att vara först på någon sjö här i krokarna.
Jag har ett lite komplicerat förhållande till dessa gubbar. Hatkärlek tror jag det kallas. Jag kommer att tänka på när jag en gång för några år sedan, på väg ut till Landsort, mötte några skinntorra gubbar som åkte i riktning från Landsort/Öja. Vi var alltså tvåa på bollen då också. Men vi stannade och hejade artigt. Berättade att vi siktade på att gå iland på den sydöstra delen av ön. Gubbarna, alla färdledare och välkända legendariska profiler i Klubben, dissade genast planerna och hävdade att det var landlöst område. Landlöst som i att isen inte når till land, vilket gör det omöjligt att gå i land utan att simma.
Vi gav dock inte upp planen utan fortsatte ut mot ön, trots gubbarnas unisont och taktfast nekande skallar. Det visade sig att det inte alls var landlöst. Vi kunde gå upp torrskodda på ön, där vi fikade. Sedan åkte vi tillbaka till fastlandet – en märklig och ogin upplevelse rikare.
Och nu är vi alltså tvåa på bollen igen. Denna gång på Dammtorpssjön.
Nu ska jag väl i ärlighetens namn erkänna att även jag är medlem i Klubben. Och ganska skinntorr. Fast jag är ju så himla skön och generös under den där ogina ytan.
Det har varit en ovanligt mild höst, som sagt. Långt in i november joggar jag utan handskar. Jag bytte, helt i onödan, till vinterdäck redan i slutet av oktober. Men ändå ligger det där och gnager. Att det är dags för ispremiär. Det är väl som med flyttfåglarna. Det är inte temperaturen det handlar om, det är ljuset som styr. Eller snarare mörkret. När hösten lägger sig som en våt ullfilt över världens kanske förnämsta område för den som gillar långa skridskor och naturis, börjar det gnaga i en.
Visst, jag har också åkt iväg norröver för att begå ispremiär, men det är inte samma sak som när mina hemmavatten fryser. Egentligen borde det inte vara så märkvärdigt. Det blir kallt. Och sedan lägger sig isen. Sedan åker man på isen. Simple as that.
Men ack nej. Inget är enkelt när det gäller att vara först på någon sjö. När kylan kommer och det är dags för skridskopremiär drar lågtrycken in. Vinden river upp isen. Plusgrader smälter den. Eller så kommer det snö.
Även livspusslet stoppar stora stockar i hjulen och slänger småsten i maskineriet. Jag hänger mer på isforum än med familjen. Hetsar på sociala medier. Jag försummar fru, kärleksliv, barnens läxor, hundvalpen (hur fasen kan man skaffa hundvalp i isläggningstider?), missar en deadline. Men jag är relativt bra påläst på vattentemperatur och istillväxt. De få timmar, ibland minuter, som erbjuds för att vara först på någon sjö anländer som en skygg impalaantilop till ett vattenhål, men försvinner lika snabbt som när vittringen av lejon slår upp i nosen. Ändå är det just denna förväntan som gör mina höstar i det ruskiga vindpinade Nynäshamn uthärdliga.
VEM JUMPAR IDAG?
När de första sjöarna på Södertörn fryser, och sedan de inre havsvikarna i Nynäshamns skärgård, då lever jag. Min hemmaplan. Min spelplan. Där jag började plurra som 10-åring. Då utan skridskor, driven enbart av den allra barnsligaste nyfikenheten.
Det slutade givetvis alltid med plurr. Då hade vi inga isdubbar, ingen pik, ingen lina och ingen ryggsäck med ombyte. Men vi hade Lovikkavantar som faktiskt har ett fantastiskt bra fäste på is (under förutsättning att man är 10 och har bra sprätt i kroppen, och inte förstår att man håller på att sluta fylla år).
När en hade kravlat sig upp ur vaken så stod en där på stranden och försökte torka innan en gick hem för att få en utskällning av mamma (hon var ju ofta hemma på den tiden). Det gick sådär att torka. Vi frös som nyklippta pudelvalpar. Vi frös så att vi hoppade. Och skrattade. Det var ju någonting med isen. Vattnet. Det frusna vattnet. Det flytande vattnet. Vattenångan som man kunde se i utandningsluften. Den heliga treenigheten. Fast form. Flytande. Och gas. Plasma tänkte vi inte på då. Allt liv – beroende av vatten. Alla ungar – fascinerade av vatten. Vatten – förutsättningen för skidåkning, paddling, skridsko, simning, dykning, surfing, rafting, isklättring.
Vi låtsasrökte med utandningsluften när vi stod där och frös. Någon kunde till och med göra rökringar. Oskyldiga. Okyssta. Senare på vintern, när isen lagt sig tjockare, jumpade vi på isflaken som Gotlandsbåten knäckte loss vid färjeläget i Nynäshamn. Jag var spinkigast. Lättast. Jag kom längst innan jag plurrade. Är det någon som jumpar idag? Finns ens ordet? Det känns väldigt analogt. Jumpa.
MAN MÅSTE CARPA
Med samma iver som professionella väderbedömare studerar jag och mina kompisar numera radarkartor, vädersystem, utstrålning, temperaturkurvor och statistik. Vi är som besatta, jag hittar inget bättre ord. Jag vet skridskoåkare som gråter när ett lovande väderupplägg ruineras av ett lågtryck från Atlanten.
Och när isen lägger är vi plötsligt sjukskrivna eller bara nedkopplade. Fast det är ju inget unikt i utesammanhang. Surfare, skidåkare och skridskoåkare är genuint opålitliga typer, det vet alla arbetsgivare som försökt tygla bängliga friluftsmänniskor med tvångsmässigt förhållande till sitt intresse. Eftersom vår passion förutsätter vissa yttre omständigheter som inte låter sig påverkas måste vi anpassa oss efter snöförhållanden, vindar, vågor och is. Isen bryr sig inte huruvida du har ett budgetmöte på tisdag förmiddag. Isen struntar blankt i om du ska löneförhandla, har en viktig lämning eller borde få ett avslut på den där segdragna affären med den där otroligt jobbiga mellanchefen på Ericsson i Kista (där det för övrigt finns fina skridskomöjligheter).
Isen går före. Isen bestämmer. Man måste carpa, gripa tillfället. En av mina surfkompisar menar att eftersom livet utvecklades i havet, så är det i och vid vatten vi känner oss som mest hemma. När han står i tuben – omsluten av vatten, omsluten av en våg – ger det samma trygghetskänsla, samma utslocknande lyckokänsla som när embryot flyter runt i fostervattnet. Ja, surfare liksom. Men det finns ändå något lite magiskt, filosofiskt, andligt med den där längtan till vatten. Det där att förlora sig själv i en upplevelse i vatten. Har du åkt lössnö? Har du svävat viktlös under vatten? Har du fått snålskjuts med en våg? Bra. Då förstår du det. Viktlösheten. Fokuset. Den försvinnande friktionen.
EN LUGNANDE RITUAL
I början av 1990-talet började jag åka långfärdsskridsko på allvar. Det vill säga med säkerhetsutrustning och sällskap. En av mina första turer i ytterskärgården var tillsammans med en äldre vän, filosof och rutinerad skridskoåkare.
Det rullade in en dyning med lång period från gårdagens kuling. Det hade mojnat under morgonen men gunget levde kvar i den yttre isen, gissningsvis ett sjöhäv på en halvmeter. Plötsligt stannade min vän: ”Vi lägger oss ner ett tag”. Jag funderade på om han var trött, men det kunde han knappast vara – han åkte ju skridsko åtminstone 30 dagar per säsong.
Det var givetvis inte trötthet. Han sa: ”Ligg på rygg så känner du sinuskurvan som vågorna trycker igenom den sega havsisen. Du känner den i ryggraden. Där har du universum och strängarna.” Vi gled ifrån varandra, men jag glömmer aldrig den där strängteorin. Hur big bang sköljde genom mitt centrala nervsystem.
En annan gång intervjuade jag en av världens mest omsusade isklättrare, Thierry Renault. Det blev mycket prat om is, såklart. Han berättade om när han stötte på en för honom okänd typ av is i ett mycket delikat och exponerat läge. Han hade klättrat is i årtionden, mer extremt än alla andra, men plötsligt stötte han på en helt okänd is. Han slog försiktigt in en yxa i isen. Han lyssnade. Han kände. Han funderade. Det fanns ingen väg tillbaka. Och han funderade igen. Förtvivlat försökte han bedöma isens karaktär. Förgäves. Till slut slickade han på isen, smakade på den. Han menade att det gav honom någon sorts intuitiv uppfattning om isens beskaffenhet. Jag kan tilllägga att han sedan gjorde en riktig bedömning av hållfastheten och hur han skulle sätta isyxorna. Isen höll och han överlevde.
Jag brukar känna med handen på isen. Det är nog mest en lugnande ritual, eftersom jag inte känner mig speciellt mycket klokare av att kyla ner höger handflata. På havet händer det att jag smakar på havsisen bara för att förvissa mig om mina sinnens fulla bruk.
Dagen efter Dammtorpsdebaclet gör vi ett nytt försök: Söderbysjön. Också den en klassisk premiärsjö. Hela sjön ligger – men nog fasen är det ett par skinntorra gubbar som hinner före oss. Close but no cigar. Igen. Vi förtvivlar.
Men Henrik, vår fotograf och den allra isrävigaste av oss, har suttit och flåsat över Skridskokartan Stockholms skärgård södra halva natten i jakt på alternativa sjöar. Han slänger upp en för mig okänd sjö bara några kilometer söderut. Entusiasmen är på tomgång men vi rullar dit. Ulvsjön. En pyttesjö, av klippor och skog skyld från solens frätande ljus. En mörkmuskig doldis, skyddad mot vind och exponerad för universums oemotståndliga dragningskraft och iskyla. Vi är först. Före alla skinntorra. Vi är bäst. Bättre än alla morgonpigga. Vi har lyckats.
VÄND OM, VÄND OM!
Det är mer än 45 millimeter i princip över hela sjön. Enda förtunningen är vid den parabolformade klippan på sjöns norra strand. Här har solljuset studsat ner och värmt isen något. Det sprakar kråksparkar när vi åker nära varandra. Isen sjunger med en hög ton. Vi åker. Allt djärvare. Sjön visslar, den kvider, knarrar, gnyr, den wailar och den skriker åt oss: ”Vänd om, dumdristiga isjägare, vänd om!”.
Men vi trotsar uppmaningarna. Ingen plurrar. Det är med andra ord en perfekt premiärtur att slänga i ansiktet på alla andra självgoda isjägare som inbillar sig att det är värt något att vara först.
För egentligen, handen på hjärtat, spelar det givetvis ingen roll vem som är först. Is som is. Sjö som sjö. Det vore ju löjligt att sätta värde i något sådant. Nej, jag bryr mig inte ett dyft om vem som är först på Långsjön, Söderbysjön, Fjättern eller Älta. Bara det inte är någon annan än jag.
3 PREMIÄRSJÖAR ATT TESTA
Har du det som krävs vad gäller kunskap, utrustning och sällskap? Välkommen på premiär.
1. DAMMTORPSSJÖN
Ligger i Nacka, lägger sig tidigt. Rekordet lär vara 18 oktober men det kan dröja till jul. I och med att den är så välkänd som premiärsjö är det enormt svårt att hinna först ut. Räkna med att gå upp långt före soluppgången och många bomkörningar. Relativt lättbedömd men ofta lite nyckfull iskvalitet på grund av växtligheten i sjön.
2. LISSMA KVARNSJÖ
En annan klassisk premiärsjö som lägger sig tidigt, bland annat för att den är så grund. Skönt flikig sjö i Huddinge kommun, med mycket åkning och varierad istjocklek.
3. FJÄTTERN
Nästan längst ner på Södertörn, sex mil söder om Stockholm, ligger sjön Fjättern. En intressant skridskosjö där isen lägger i många generationer. Plurrningsmöjligheter på flera olika ställen tidigt på säsongen. Artikelförfattarens favoritsjö för skridskopremiärer.
