Visst är det underligt hur man pratar när man är ute och vandrar? Jag har tänkt på det många gånger. För mig och mina vänner följer det alltid samma mönster.
Först tar vi oss kollektivt till vandringen, då babblar vi på om allt. Ämnena växlar snabbt och avbryts ofta. Av något som händer utanför fönstret, av packningar som ramlar eller en ringande mobil. Ett par timmar och flera bussbyten senare kliver vi av i någon avkrok. Bussen brummar iväg och det blir tyst.
Vi börjar gå. Då saktar samtalet ner. Först avhandlas vardagligheterna: Arbetsveckan, en kille, semesterplaner. Gårdagens TV-kväll, ett nytt vägarbete och någons irriterande chef. Allt det där som ligger längst fram i pannloben och trycker på. Sedan blir vi tysta en stund.
Flåset kommer och svetten i korsryggen. Hjärnan börjar kännas tom. Det enda den tänker på är rötter som kängan ska över och stigen som snart svänger. Tallarna står omkring oss i tusental. Skogsåsarna fortsätter mot horisonten.
– Dags för fika snart va?
Det är nästa fas.
Efter att vi fått i oss lite energi kan de tömda hjärnorna plötsligt ta in omgivningen. Vi drar in luften i lungorna, känner dofterna, upptäcker färgerna. Kolla! En liten ödla prasslar i gräset vid stigen. Och så kommer det:
– Har du aktiesparat någon gång, Karin?
Det blir starten på det första vandrarsamtalet. I en timme pratar vi enbart om aktiesparande. Vi vänder och vrider på det. Frågar, funderar. När det inte finns något mer att säga om saken blir det tyst. Vi vandrar på.
– Hur kom det sig att du blev socionom, egentligen?
Under timmarnas gång avhandlar vi det ena ämnet efter det andra. Högt och lågt. Allt får ta tid, alla får tala till punkt. Någon går tyst i en halvtimme för att sedan dyka in i samtalet med en tanke – ”Det där du sade …” – om något som yttrades för en kvart sedan.
Sådana här samtal skulle vi aldrig ha hemma. Vi skulle inte stå tysta en kvart och begrunda vad någon sagt, och sedan återkomma med en åsikt. Vi skulle sedan länge vara på väg någon annanstans i våra tankar. Och ett så till synes trist ämne som aktiesparande skulle vi aldrig prata om så länge. Vi skulle vara mycket snabbare att döma ut, tänka bort och styra till något roligare. En av de saker jag älskar mest med att vara ute och vandra är faktiskt de här samtalen. Att få umgås med människor man redan känner, så grundligt.
Varför lyckas vi aldrig prata på det här viset hemma? Många skulle säga att det beror på tidsbrist, stress, vardagens alla intryck. Eller att vandringen faktiskt uppbådar den ultimata kombinationen – fysisk ansträngning och bara en enda uppgift, att gå – som gör att man kan frigöra energi till att diskutera saker långsamt och ingående.
Ja, kanske det. Men jag tror att det beror på något annat. Vi är helt enkelt väldigt ovana vid att sitta ner och prata i lugn och ro.
Så ikväll tänker jag göra ett experiment därhemma. ”Nu kör vi vandrarsamtal!” ska jag säga. Jag undrar hur det ska gå. Vad ska vi prata om i soffan? Barnen och jobbet och något kul som hänt. Ja, först. Sedan ska det bli tyst. Då ska vi sitta kvar. Sedan fika. Och sedan kan det pratas om vad som helst, hur länge som helst.
/ Karin Fingal
Karin Fngal är journalist och guideboksförfattare, med ena foten i en känga och den andra i en klacksko. Bosatt i Göteborg och dräller allra helst runt i närnaturen, men drömmer också stort.
