Krönika: ”Som om de ägde skogen”

Vad gäller egentligen för vandrare när det vankas jakt? Vår krönikör Karin Fingal har nyligen fått sig en insikt: ”Därför, kära läsare. Gör inte som jag. Värna inte främst allemansrätten. Respektera istället markägarna. För det är faktiskt markägarna som gör allemansrätten möjlig.”

Vi var tre muntra vandrare som precis sett en älg braka iväg i skogen. Det var en höstruggig tisdag med rödgula träd, grå dimma och stillhet i skogen. Vi befann oss på Bohusleden vid gränsen mot Norge, när en man plötsligt stoppade oss på vägen. Här pågår älgjakt, förklarade han.
– Men vandringsleden går ju här, vi behöver gå förbi, sade jag.
– Det går inte, de håller på och jagar just nu, svarade mannen och lyssnade i sin walkie talkie.
– Kan inte någon köra oss förbi då, försökte min fotografkollega Fredrik.
– Nej, det finns ingen som har tid med det. Sedan tillade han vänligt och skrattade:
– Ni borde inte ens vara ute och gå just den här tiden. Det är älgjakt nu, det skjuts, tänk på alla gamla gubbar som skjuter, ni borde hålla er undan.

Inom mig började jag surna till. Jag hade minsann rätt att gå här, jag med! Så jag sade (vilket var helt sant):
– Vi är inte bara ute och går för nöjes skull, vi gör en guidebok om Bohusleden och vi måste hinna till nästa vindskydd innan det blir mörkt.
Då veknade mannen. Han pratade lite till i sin walkie talkie och sedan avbröt de tillfälligt jakten så att vi kunde gå förbi. Jag var ändå lite sur och den kommande kilometern pratade vi om händelsen. Tänk att de kunde säga att folk inte borde vistas i skogen eftersom de kunde bli skjutna av gamla gubbar! Och tänk att de åsidosatte hela allemansrätten – som om de ägde skogen!

Vilket de ju faktiskt gjorde.

Några år senare insåg jag att de hade haft rätt, och jag fel. Uppdagandet skedde i våras när Olle som jobbar med vandringsleder i Västsverige ringde upp mig. Han undrade om jag hade tips på hur de skulle kunna få ut information om allemansrätten i media. Anledningen var det ökade besökstrycket i naturen på grund av pandemin. Plötsligt ringde många upprörda markägare till Olle. En del hade fått plocka massvis av skräp på sina marker, andra hade kor som blivit folkilskna efter att deras kalvar jagats av okopplade hundar. Ytterligare några hade varit ute och jagat älg när det kommit sällskap efter sällskap som hävdat allemansrätten och sin rätt att få passera. En situation som ditintills knappt aldrig uppstått eftersom ganska få vandrar i oktober och november under vanliga, pandemifria, år.
– Hmm … sade jag. Och så berättade jag om händelsen på Bohusleden och hur jag hade reagerat då, varpå Olle reagerade pragmatiskt och sade enkelt:
– Om den som äger marken inte kan jaga för att andra hävdar allemansrätt, så kommer vi inte att kunna skriva avtal med en enda markägare. Då kommer inga vandringsleder att dras genom natur. Då får vi vänja oss vid att vandra på grusvägar istället.

Smack. Tack, Olle. Jag älskar verkligen när någon vänder upp och ner på något jag tänkt och trott. Därför, kära läsare. Gör inte som jag. Värna inte främst allemansrätten. Respektera istället markägarna. För det är faktiskt markägarna som gör allemansrätten möjlig. De upplåter sina skogar, vägar och kohagar – sitt levebröd – till oss andra. Om vi tar hand om dem tar vi också hand om allemansrätten.

/ Karin Fingal 

Karin Fingal är journalist och guideboksförfattare, med ena foten i en känga och den andra i en klacksko. Bosatt i Göteborg och dräller allra helst runt i närnaturen, men drömmer också stort.