Jag har mejlat lite med Ingalill Forslund de senaste veckorna, min företrädare på den här posten. Som många av er minns rattade hon Utemagasinet med den äran under åren 2005–2016, med utmärkelsen Årets Tidskrift 2008 som fjäder i hatten.
Att mejlas med Ingalill är lite som att kommunicera via flaskpost. Jag plitar ner några rader, rullar ihop lappen, petar ner den i buteljen, postar här i Östersjön – och några veckor senare har den dykt upp hemma hos henne, vid Åresjöns norra strand. Hon svarar medelst samma procedur, och så där håller det på.
Skälet till att jag jagar henne just nu är tätt sammanlänkat med skälet till att hon aldrig kollar mejlboxen. Hon är nämligen ute på tur – alltid. För tillfället upptagen med att åka varje millimeter av västra Jämtlands längdspår, ehuru hon redan bockat av så gott som alla kryssleder och toppturer. Detta varvat med skridsko på små fjällsjöar och skejt på skarfjäll, när lusten faller på.
Jag minns tiden då pensionärer matade svanar, spelade Canasta och drack kaffe på fat. Man visste liksom var man hade dem. Men den här Ingalillvarianten tycks ha en helt annan agenda – hon lever #utedrömmen varje dag och får oss medelålders att framstå som skärmögda losers.
”Vi måste få skriva om dig”, tjatar jag i flaskposten, och menar ett personporträtt fullmatat med Ingalill-energi. Om att längta ut, åldras, orka, aldrig få nog av fjället. Om att äntligen ha tid och att använda den precis som man vill.
De senaste veckorna har vi fått en hel del mejl till Uteredaktionen, jag bad ju snällt om era önskemål inför 2022 i förra numret. Många vill läsa om ”vanliga personer” som skapat sig ett liv närmare naturen, lämnat 9–5, lärt sig något på djupet, startat eget i friluftsbranschen, vidgat sina vyer. Vi har lagt ut flera spännande krokar och kan (utöver stärkande pensionärsliv i Årefjällen, förhoppningsvis) utlova djupdykningar i ämnen som lättpackning, fågelskådning och integration under vinjetten Ute möter. I det nya numret har våra medarbetare Gösta Fries och Cajsa Rännar knackat på hos mönsterkonstruktören Sara Björkebaum i Hålland, som förvandlar designskisser till välsittande friluftsplagg – och driver fårfarm på kul.
Även våra listor med förslag på turreportage och produkttester har vuxit sig tomtelånga de senaste veckorna. Här har vi mycket att hämta.
Vissa har också haft den goda smaken att önska sådant som vi redan har i banken, klart för publicering under våren och sommaren – som vandring i Norge, friluftsliv till häst, Lapplandsleden, paddling i Östeuropa och test av stekhällar för friluftsliv.
Ny flaskpost. Ingalill är motsträvig men inte omöjlig. Kommer med motbud, andra idéer, lovar tänka på saken. Men det får bli sedan – nu ska hon ut på tur. Själv behöver jag bidra till bruttonationalprodukten några år till, men när dagen P kommer skulle jag mer än gärna glida vidare i Ingalill Forslunds spår. Om jag pallar. Annars finns ju alltid Canasta.
