Uppdrag: tälta året runt

Ska det bli några äventyr så får de vara små, insåg Fanny Tengros från Borås. Under ett år tältade hon regelbundet själv med två småbarn – utan erfarenhet av friluftsliv eller utenätter.

Berättat för: Emma V Larsson, Foton: Privata

”Jag har alltid längtat efter att sticka i väg på ett stort äventyr, som att springa jorden runt eller vandra jättelångt. Göra något storslaget. Jag älskar att läsa böcker om sådana resor och drömmer om att också skriva en. Men tiden rinner i väg, var­dagen rullar på och det är inte så enkelt att faktiskt komma ut på något stort. När jag fick barn tänkte jag om och började fundera på mindre äventyr istället. Ett till synes litet äventyr kan ju vara storslaget ändå, för mig och mina barn. 

Jag bestämde mig för att ta mig an ett äventyrsprojekt under ett år – jag skulle tälta regelbundet med barnen, varje månad, varje årstid. Det var en stor utmaning för oss på många sätt, främst för att jag inte hade någon erfarenhet av varken friluftsliv eller tältning. 

Utöver att ge mig själv och mina barn ett äventyr ville jag undersöka vad det innebär att växa upp med en nära relation med naturen. Jag vill ge mina barn mycket tid utomhus, så att de ska känna sig hemma och trygga där. Idag bor ju mer än häften av jordens befolkning i städer. Barn som växer upp utan naturkontakt kommer troligtvis inte ha det som vuxna heller. Det är skrämmande att tänka på, tycker jag. Om vi inte kan ta hand om vår natur idag, hur ska det gå framöver om vi bara kommer längre och längre bort från den? Det här är ett ämne jag brinner för. Jag önskar att steget ut i naturen inte skulle vara så stort som det är för många.  

Inför tältåret läste jag på mycket och skaffade nödvändig utrustning. Jag testade att sätta upp och ta ner tältet en gång. Jag var förberedd, tyckte jag. Men kvällen innan den första tältnatten ­tittade jag ut på mörkret genom fönstret och kände paniken.­ Det fanns så mycket att våndas över, men jag in­talade mig själv att jag måste våga testa. 

När tältåret började var mina barn fem månader och 2,5 år.  Jag hade med mig min stora terrängvagn ut, för att kunna bära med mig all packning. Vi vandrade inte så långt, bara ett par kilometer hemifrån, ut i skogen. Till en plats vi varit på ofta, så min äldsta kände sig redan ganska hemma där. Det är ett bra knep att ta till när man vill tälta med barn – att återvända till en plats i naturen om och om igen, leka där och äta där, för att sedan till slut övernatta. 

Första natten gick över förväntan. Det var speciellt att vakna upp morgonen efter. Jag kände mig så lycklig över att jag klarade det. Jag var lite nervös för att greja med spritköket, men det gick bra såklart. 

Sedan fortsatte vi att tälta, kanske två gånger i månaden under hela året. Många undrar om vi inte var rädda ute i skogen om nätterna, men det var vi aldrig. 

När vi började äventyret kunde lillebror inte ens krypa, när vi avslutade året kunde han plötsligt gå. Det var fint att följa hans utveckling så tydligt i naturen. Storasyster var full av treårstrots och stark vilja. Skogen blev en perfekt lekplats för henne.  Naturen har stor betydelse för barns motorik, balans och utveckling. Den har också en lugnande inverkan. Det märktes att barnen mådde bra. Jag blev också lugn i naturen och inte lika stressad över vardagsbestyr. Det blev en paus.

 Jag lärde mig så mycket under det här året. Allt eftersom skalade jag ner packningen när jag insåg vad vi behövde och vad som var onödigt. I början hade jag stora ambitioner gällande matlagningen men det prioriterade jag bort så småningom. Det räcker fint att bara värma på lite rester – man be­höver inte komplicera mer än nödvändigt. 

Tältåret har gjort det enkelt för oss att komma ut, nu är steget kort. Min dotter packar jätteofta sin lilla väska och frågar om vi inte kan ge oss ut och tälta. Det svarar jag sällan nej på. Nu håller  jag på och skriver en bok om året, där jag varvar mina dagboksanteckningar med reflektioner om naturkontakt. 

Det här projektet har stärkt mig och drivit mig till att våga förverkliga fler drömmar.”