Ska äventyret ske på barnets eller den vuxnas villkor? Vår krönikör Karin Fingal fick uppleva en intressant diskussion nyligen och började fundera över föräldraansvar och samhällsansvar. Hur långt ska barn få bestämma?
Jag hörde en intressant diskussion nyligen. Två personer, som båda är väldigt erfarna friluftsmänniskor och till och med jobbar med friluftsliv, hade totalt olika sätt att få med sig sina barn ut i naturen.
Den ena personen menade att man ska gå ut på barnens villkor och låta dem bestämma. Man ska ha gott om tid, ingen förutbestämd plan (som att familjen prompt måste komma fram till sjön) eller egna förväntningar (som att fika när allihop når utsikten). Hen menade att det går alldeles utmärkt att stanna 100 meter från hemmet, upptäcka en myrstack och påbörja matsäcksätandet direkt. Snacks bör man gödsla med löpande, för att hålla alla på gott humör.
Den andra personen tyckte att vuxna självklart ska bestämma över barn. Det är totalt orimligt att lära barnen att det är okej att aldrig komma fram till en plats som man tillsammans sagt att man ska till, menade hen. Speciellt inte om ytterligare en familj väntar där. ”Då missar barnet den där grillningen dit alla andra tagit sig, för att man ska göra barnet till viljes?!” Den här personen menade också att man skulle se till att alla åt ordentligt av sin favoritmat innan man drog iväg. Sedan kunde det bli motigt under vandringen – men när man kom fram fick man snacks.
De här två personerna höll stenhårt i sina argument. Att höra dem var som att bevittna en pingpongmatch, där ingen tänkte ge sig förrän en av dem servat skiten ur den andre. De hade helt enkelt rätt båda två, och den andre hade fel.
Det intressanta med den här diskussionen, tycker jag, är att den egentligen handlar om en större fråga. Om föräldraansvar och samhällsansvar. Hur långt ska barn få bestämma? Är det schysst att curla sitt barn eller schysst att sätta gränser?
Generellt gillar jag tanken på att inte låta barn bestämma hela tiden. Samhället borde vara fullt av vuxna som säger till jobbiga ungar att sitta stilla och vara snälla, och jag ser mig gärna som en sådan. Någon som står pall för samhällets vekhet. Som inte försöker vara kompis med barnen, utan en vuxen som är tydlig, konsekvent och förmår ryta ifrån.
Men det är bara i teorin. I verkligheten ger jag med mig i konflikter hela tiden. Min paradgren är att försöka hålla alla nöjda. Det funkar ju också ganska bra. De gånger jag gett barnen gott om tid att upptäcka naturen, och skippat egna storstilade förväntningar, har resultatet varit nöjda barn som gärna vill gå ut igen.
Borde jag bli hårdare? Kanske. Jag tänker på något jag fick med mig från när jag själv var liten. Lärdomen om att man fixar det. Man fixar att knata på, fast det är blött och motigt. Man kommer fram till slut, och blir varm och torr. Bara man håller humöret uppe går det bra att ha det tufft en stund. Jag lärde mig att jag klarade av sådant – och det gav mig självkänsla. Vilket inte är en liten sak att ge sina barn.
Jag tycker att pingpongmatchen slutade oavgjort. Är det något jag lärt mig som förälder är det att både barn och vuxna är olika. Man kan inte pådyvla någon en metod bara för att den funkade för en själv. Men eftersom jag redan praktiserar stryka-medhårs-metoden kommer jag att ta med mig den hårdare varianten. Jag ska testa den lite. Den kan nog vara värdefull på sikt.
/Karin Fingal
Karin Fingal är journalist och guideboksförfattare, med ena foten i en känga och den andra i en klacksko. Bosatt i Göteborg och dräller allra helst runt i närnaturen, men drömmer också stort.