Vad gör man när turplanen spricker innan man ens startat? Det är dags att tänka om, inser chefredaktör Marie Kjellnäs i månadens ledare.
Mejlet kom för ett par timmar sedan. Vår sena vandring i Norge, som skulle utmynna i ett maffigt reportage i Utemagasinet nästa höst, måste ställas in med kortast möjliga varsel. Att det väntas skyllregn, som de säger, det visste vi redan – men nu meddelar våra norska kontakter att dal har blivit myr och delar av leden har spolats bort efter veckor av regnande.
Att ryggsäcken är packad vore en lögn, så funkar inte jag, men bilen är bokad och när det här numret har skickats till tryck om några timmar gapar kalendern tom fem dygn framåt. En ovanlig lucka där varken familj eller kollegor kan ställa några krav på närvaro, prestation eller ens nåbarhet från min sida. En chans att tända av från nyhetsapparna som bjuder in till krig, mord och hat i realtid.
Jag skulle kunna räcka upp handen och meddela de närmast sörjande att turen är avblåst. Att mejlkorgen är fortsatt öppen, och nog är det min tur att storhandla? Men jag är ju inte dum. Står det ”ut på tur” i kalendern så gäller det, om så hela Norge hade spolats bort.
Vi borde väl fokusera på det här tidningstrycket, tick tack, men börjar istället bolla turtips och stämma av mot yr och smhi. Vandra eller paddla? Kanske cykla stig? Eller gravel? Min wingmate Sofie slänger ut frågan på Utemagasinets Instagram: bästa höstiga tur tipset, någon?
Jag ville verkligen gå den där turen i Norge, högt över fjorden. Den har skramlat runt i systemet i flera år och nu äntligen var det dags. Planerat och klart, bara att dra iväg. Men besvikelsen klingar av i takt med att alternativen bollas upp. Vi kanske kan paddla Göta Kanal, går det så här års? Vandra Kroppefjällsleden i Dalsland eller några etapper av Bergslagsleden? Omberg, Dala Floda, Kullaberg, Fjätervålen, Järvsö, Kinnekulle, Lofsdalen (om det inte har snöat?). Amungen, Säveån, Rogen? I Västmanland finns ett naturreservat som heter Lappland!
Friluftsliv is All Around, som vi brukar säga. Det handlar ju inte om några få extraordinära rutter och vyer, inte om högst eller längst, utan om att frigöra tid i kalendern och ge sig ut. Jag skriver detta som en påminnelse till mig själv – det händer att jag glömmer. Trampar på i ullstrumporna med mål i sikte, gör istället för är.
Björnlandets nationalpark i Västerbotten hade nog varit bra för mig, och lagom stor för en långhelg eller kortvecka. Men dit skickade vi Mats Wigardt och Per Lundström vid den här tiden i fjol. Missa inte deras stämningsfulla reportage på sidan 28 i nya numret, där de söker närkontakt med skäggiga granar, vindfällen, saftiga myrar, branta berg, enkla timmerkojor och biologisk mångfald.
Tick tack, tick tack. Nu är det bara den här sidan kvar att skicka till tryck, men på listan över potentiella turer finns fortfarande minst 50 rimliga alternativ. Ska vi kanske blunda och rita en ring på kartan i morgon bitti? Det kommer att vara ljuvligt där ute, hur som.
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör