Vem vill hänga med ut på helgtur i murriga hösten? Utemagasinets Magnus Erlandsson drömmer om andrum och vyer i sprakande höstfärger – och får på köpet utforska både hundens och människans vänskapsband.
Text: Magnus Erlandsson, Foto: Johan Marklund
Kan jag hitta någon i min bekantskapskrets som vill följa med ut och vandra i Skåne ett par dagar i slutet av oktober? Vädret är inte en insäljningsfaktor. Det ska småregna, ett par plusgrader och några solglimtar är inte att vänta. Så vad finns det att locka med? Frisk luft, en natt i vindskydd och bensinpengar. Jag testar samma trick som jag sålde in reportaget till min redaktör på, och lägger ut följande lockbete på Facebook:
”Söderåsen – Skånes Grand Canyon! För Utemagasinets räkning ska jag göra ett reportage om höstvandring i Söderåsens nationalpark. Nån som vill haka på?”
Det rasslar inte till i inkorgen precis. Många gillar dock inlägget. Inlägg om friluftsaktiviteter går hem i stugorna, men steget därifrån till att ta ledigt två dagar från jobbet (semesterdagar som är hårdvaluta när det lackar mot jul) är långt. Men så får jag napp efter ett par dagar.
Erik: Det vore toppen! Jag måste kolla dessa datum men PM:ar dig i morgon om du inte redan har fått annat sällskap?
Erik är en sorts vän som de flesta av oss har och som fyller oss med visst vemod. Någon du lärde känna genom en annan lite närmare vän, under en tidigare period i livet – kanske när du pluggade, kanske när du bodde i en annan stad – och som du tyckte var en förbaskat trevlig typ. Kanske till och med material för en framtida bästis, men eftersom de självklara kontaktytorna inte finns där längre har vänskapen ebbat ut i ett digitalt hav där ni gratulerar varandra en gång om året på Facebook.
Därför gör jag ett mentalt glädjehopp att det är just Erik som vill följa med. Och än mer spännande blir det när han dagen efter följer upp med denna information:
Erik: ”Hallå, jag hänger gärna med den 24–25 oktober om jag får. Är det ok om jag tar med mig våra jyckar? Det är två schäfrar, så de pallar att traska långt och sova ute om det är vindskydd som gäller.”
En zoologs funderingar
Vandring i Skåne har jag rätt bra koll på så det är inte där min research bör ligga. Däremot kan jag nästan ingenting om hundar. Jo jag vet att de gillar att hämta pinnar, att de kan lära sig sitta fint och att de behöver rastas flera gånger om dagen. Men inget om hundens genetiska arv och dess anfäder, inget om dess historia eller psyke.
För att råda bot på allt detta lånar jag och läser ”Från urhund till sällskapshund – en zoologs funderingar över hundens historia, beteende och psykologi” av Sverre Sjölander. Zoologiprofessorn ifråga började sin bana inom etologin (djurens beteende) som forskarassistent till den österrikiske nobelpristagaren Konrad Lorenz, där han inspirerades att lära sig mer om människans första egentliga husdjur: Hunden.
Av Sverre Sjölander lär jag mig att tamhundens föregångare, urhunden, troligtvis var en avlägsen släkting till vargen, som såg ut ungefär som dingon som idag lever i Australien. Dagens tamhund och vargen har alltså en gemensam stamfader, precis som vi och schimpanserna har en gemensam sådan. DNA-forskare tvistar om huruvida denna urhund först dök upp i Europa eller i Kina/Mellanöstern, eller om det skedde på flera platser samtidigt. Hur det än var med den saken tycks det ha skett för ungefär 30 000 år sedan.
Hunden anslöt till oss
När man säger ”vargen” är det värt att veta att systematikerna skiljer på mer än 22 olika underarter av varg idag (många har utrotats, antalet var minst 30 en gång i tiden). Den vedertagna meningen fram till 1960-talet var att hunden härstammade direkt från vargen och att man då utgick från den nordiska varianten. Förmodligen eftersom det var de svenska arterna som Car von Linné gjorde till sina prototyper. Idag är den gängse uppfattningen dock att hunden inte är en domesticerad form av vår nordiska varg utan istället härstammar från pariahunden. Pariahundar (förvildade byrackor) är de hundar som levt i vår närhet, men som aldrig avlats av oss, till skillnad från tamhundar där människan bestämmer vem som ska få valpar med vem.
Av boken lär jag mig också att det sannolikt inte var vi människor som tog till oss valpar och introducerade dem i våra samhällen, utan tvärtom hunden som anslöt sig till oss. Urhunden anslöt sig till människan, som sopätare eller jaktkamrat (med särskilda förmåner) där nyttan påverkades av hur människan levde i den specifika miljön.
Med denna etologiska bakgrund kände jag mig jag redo att bekanta mig med schäfrarna Pearly och Cigne. Och med ett getöga på huvudfrågan: Hur mycket varg är det egentligen kvar i jyckarna?
Skåneleden smalnar av
Det känns bra att börja på topp, så vi väljer att starta vår vandring i närheten av Skånes högsta punkt, vid Magleröd 212 meter över havet. Här ställer vi en bil, den andra har vi tidigare lämnat i Röstånga, 69 meter över havet, där vi ämnar avsluta turen imorgon eftermiddag. Med andra ord väntar oss en fallhöjd på 143 meter som ger mental och potentiell energi.
Dagens plan är att gå till lägerplatsen i Klåveröds naturreservat som ligger precis på gränsen till Söderåsens nationalpark. Dit är det sex kilometer. Inte så långt med andra ord, men skönt att slippa stressa med hundarna och gött att komma fram innan mörkrets inbrott.
Pearly och Cigne är ivriga att komma iväg, enligt Erik på gränsen till övertaggade, och drar iväg oss med sådan kraft att mer energi går åt till att bromsa än att driva på det egna steget. Första kilometern följer vi samma grusväg vi kom med bilen på, men snart viker Skåneleden in på en mindre stig, och så även vi.
Eftersom jag aldrig tidigare vandrat med hund i koppel, stjäl inledningsvis deras nosande och lyssnade stor del av min uppmärksamhet. Det är som att jag försöker ta in naturens alla små skiftningar genom deras varseblivning, vilket så klart misslyckas. I början går jag själv med näsan riktad mot marken, men efterhand lär jag mig att höja blicken och känner hur de egna sinnena tar över.
Skogen är impregnerad av höstfukt och doft av blöta löv och fuktig mossa väller in i näsborrarna. Halvvägs till lägerplatsen pausar vi vid en liten sjö så att hundarna får dricka och människorna får äta choklad. Hundarnas sörplande avbryter skogens småprat i skymningen.
Amfibolit, diabas och basalt
När Afrika rände in Europa för sisådär 400 miljoner år sedan reste sig berget Söderåsen i nuvarande Skåne. Åsen är därmed en horst, som de flesta skånska åsar – alltså en bergås som bildats genom en krock mellan kontinentalplattor. Vid den här tiden sprang dinosaurier omkring i de sydsvenska skogarna och aktiva vulkaner mullrade i det inre och sprutande ut magma över landskapet. En underjordisk aktivitet som lämnade efter sig bergarter som amfibolit, diabas och basalt – varav den sistnämnda idag visar sig i sina typiska svarta pelare i delar av nationalparken. Diabasen ger i sin tur en näringsrik och kalkrik jordmån som är väldigt gynnsam för många växter.
I en senare krock sprack Söderåsen upp och dess nuvarande karakteristiska sprickdalar tog form. Först fanns här bara kantiga klippväggar längs dalsidorna, men så kom istiden! Eller snarare istiderna. För Söderåsen har påverkats av minst åtta nedisningar. Områdets mäktiga rasbranter är främst ett resultat av att de ursprungliga lodräta klipporna utsatts för frostsprängning, men också av erosions- och vittringsprocesser som pågått mellan istiderna.
Vindskyddet i Klåveröd är som väntat tomt som i kyrkan. Fördelen med att vandra så här års är att man får både skogen och vindskydden någorlunda för sig själv. Ibland kan det ju vara trevligt med nya bekantskaper vid lägerplatsen, men har man två stora hundar i sällskap är det inte självklart att främlingar gillar läget.
Hundra nyanser av orange
En yxa och några ditdragna stockar finns på plats och medan vi förbereder kvällsbrasan kissar schäfrarna in sitt tillfälliga revir. När mörkret omringar oss sprakar redan elden och våra tallrikar ångar av varm korv stroganoff (som jag lagat hemma och tagit med i en påse som fått tina på vägen).
Vi kommer till kojs redan vid niosnåret och ligger och småsnackar om ditt och datt i pannlampans sken. På håll hörs ett spöklikt hoande som Fotograf-Johan tror är en kattuggla. Kanske, kanske inte? Fast med två schäfrar vid min sida skulle inte en armé av orcher kunna jaga upp mig ur sovsäcken.
Efter frukost vandrar vi rakt in i Söderåsens nationalpark. Succesivt ändrar naturen karaktär och terrängen blir allt mer kuperad. Närvaron av vatten blir också mer påtaglig. Det krockskadade berget har gott om sprickor där grundvattnet kommer upp som källor. När de underjordiska sjöarna blivit fulla kommer vattnet upp till ytan och fyller bäckar och sjöar, som Dejabäcken som vi följer nere i dalen.
Marken är täckt av ormbunkar och stenblock och ädellövskogen skiftar i hundra nyanser av orange. Hundarna matar på men inte alls lika ryckigt som igår. Dock är deras flockinstinkt och rest av vallhundsgen tydlig. Så fort någon halkar efter lägger de in en extra växel och är inte lugna förrän hela gruppen är samlad.
Cigne halkar av en spång och plumsar rakt ner i bäcken, men skuttar snabbt upp igen och skakar av sig det iskalla vattnet som om ingenting hänt. En päls skulle man ha!
Ett skånskt Grand Canyon
Sista biten upp mot utsiktsplatsen Kopparhatten går brant uppför. Här upptäcker jag ytterligare en fördel med att vandra med hund. För när man lutar sig tillbaka och låter hunden ta kommandot är det som att åka släplift upp till toppen.
Uppe vid utsiktsplatsen har man en magnifik utsikt över den 90 meter djupa Skäralidsdalen (även om dagens dimma inte ger optimala förutsättningar). Namnet Kopparhatten är från 1800-talet där hatt betyder höjd. Ett skånskt Grand Canyon tycker jag ändå att denna spektakulära sprickdal kan kalla sig utan att skämmas.
På Naturum Söderåsen i Skäralid har vi stämt träff med naturvägledarna Hanna Lundqvist och Rike Weber. På frågan vad som gör Söderåsens nationalpark unik tar Hanna snabbt till orda:
– Det är Norra Europas största sammanhängande område med ädellövskog. I dalen hittar man arter som inte finns på så många andra ställen. Exempelvis rödlistade skalbaggar, som trivs i den döda veden. Det finns mycket smått som många kanske inte tänker på.
Så mycket smått har vi faktiskt inte sett, inser jag. Har de kanske några tips?
– Jag tänker att man bör sakta ner lite, säger Hanna. Istället för att bara traska på och vilja komma fram. Då kan man även upptäcka fåglar, till exempel gärdsmygen, kungsfiskaren eller strömstaren som finns här i nationalparken.
Hisnande vid Hjortsprånget
Föga förvånande vill Hanna och Rike slå ett slag för Naturum, som är klart värt ett stopp.
– För att få lite inspiration innan man ger sig ut, konstaterar Rike. Kanske läsa nånting eller prata med oss om växter och djur man ska spana efter vid just den här årstiden. Men också för att förstå varför landskapet ser ut som det gör och hur det har skapats.
Hanna Lundqvists favoritplats i nationalparken är Skäralidsdalen, sprickdalen som ligger nedanför Kopparhatten.
– Den dalen är väldigt speciell. Det är så stor variation med olika klimat och olika karaktär på sidorna där man går längs med ån, säger hon.
Rike Weber nämner Hjortsprånget, om hon måste välja ett enda ställe.
– Det är supernajs, tycker jag. Lite brant, men det är inte svårt att komma dit. Det är en ganska smal stig ut. Känns äventyrligt och lite småfarligt. Språnget och utsikten kommer väldigt snabbt och överraskande.
Politik, minnen och löpning
Vi tar naturvägledaren Rike på orden och går en sväng förbi Hjortsspånget. Det suger till i maggropen längst ut på klippkanten. Visst känns det lite småfarligt. Hundarna får för allas säkerhet stanna kvar på säker mark.
De sista fem kilometerna till slutdestinationen Röstånga fortgår vårt livliga samtal om livet och dess vedermödor. Vi har snackat om aktuella händelser som oroar, om landsbygdspolitik, svensk historia och om löpning – ett intresse jag och Erik delar. Men också om gamla minnen, om kompisar från förr, avgörande vägval i livet och om framtidsplaner och resedrömmar.
På lite mer än ett dygn är vi ikapp 20 års kompispaus. Det är inte utan att han har rätt, countrysångaren Kenny Rogers, när han sjunger ”You can’t make old friends”.
Fakta: Söderåsens nationalpark
I nordvästra Skåne, tre mil öster om Helsingborg, breder Söderåsens nationalpark ut sig över 1 625 hektar. Parken instiftades 2001 och rymmer en av de största sammanhängande naturskyddade ädellövskogarna i norra Europa.Utöver dessa bjuder den varierande naturen på mäktiga rasbranter med höga klippor, strömmande vattendrag och vida vyer.
Hitta hit: Nationalparken har två entréer:huvudentrén i Skäralid, där Naturum Söderåsen ligger, och Södra entrén i Röstånga. Till båda platserna tar man sig lätt med bil. Annars går det tåg och buss från Malmö (cirka 1 timme) eller buss från station Stehag (cirka 20 minuter).
Boende: I och kring nationalparken finns flera mysiga hotell och pensionat. Tältning endast tillåten vid Liagården (Dahlbergs rastplats är stängd) – och den som hyr Killahuset (cirka 25 enkla sovplatser) har även möjlighet att tälta i den trädgården. Fasta eldstäder finns på flera håll i parken, i övrigt är eldning förbjudet.
Mer info: soderasen.com
Skånska parker
Förutom Söderåsen finns ytterligare två nationalparker i Skåne med lätttillgängliga leder och information i unik och skyddad natur. Utforska dem gärna om hösten, för lägre besöktryck.
Stenshuvud
Nationalparken på Österlen är 400 hektar stor varav 80 hektar är hav. Berget- Stenshuvud består av tre toppar, där den norra är den högsta med sina 97 meter- över havet. Här har man utsikt över -Hanö-bukten och kan vid klart väder se ända till Bornholm.
Dalby Söderskog
Nationalparken utanför Dalby anses vara som vackrast om våren, då den intensiva vårblomningen med mattor i gult och vitt är ett populärt utflyktsmål. Nationalparken bildades 1918 för att bevara en sydsvensk lövskog.
Värt ett stopp i Söderåsens nationalpark
1.Kopparhatten
Höjd och utsiktsplats över den 90 meter djupa Skäralidsdalen. Här finns en tillgänglig utsiktsramp och picknickbord. Det går att köra bil hela vägen hit (antalet parkeringsplatser är begränsade).
2. Skäralidsdalen
Omsluts av höga klippor och mäktiga -rasbranter av block och sten. Här finns en mycket rik förekomst av mossor, svampar och lavar och vattnet i bäcken är kallt och klart.
3. Hjortsprånget
Smal klipphylla som skjuter ut i den djupa sprickdalen. Hjortsprånget har fått sitt namn från en uråldrig jaktmetod. Genom att jaga ut hjort på klippavsatsen kunde man driva dem över kanten.
4. Lierna
Från Lierna har man fin utsikt över -Korsskär där de tre dalarna möts. Vildmarkskänsla med mycket skog i hjärtat av nationalparken.
5. Rallaté
En kulle av basalt och resterna av en 110 miljoner år gammal vulkan. Nås enklast till fots via Härsnäsrundan eller Skåneleden mellan Röstånga och Skäralid.