Allt fler svenskar vill låta sprida sin aska i naturen. I havet, på fjället eller kanske i en fin skogsdunge som berör på ett personligt plan. Vad säger denna trend om oss som varelser, och om tiden vi lever i?
Text: Niclas Sjögren, Illustration: Pia Koskela
När Kinas mamma gick bort förra sommaren hade hon redan preciserat hur hon ville att begravningsceremonin skulle gå till och var den skulle utföras. Kina berättar att mamman var en aktiv friluftsmänniska och njöt av Årefjällen året runt. När hon vandrade, åkte skidor, plockade bär och svamp mådde hon som allra bäst.
Ceremonin inleddes på en servering i Åre där närmaste släkten och vännerna samlades för en minnesstund. Där hölls några tal och ett bildspel visades. Därifrån åkte sällskapet till en plats som mamman valt ut och vandrade sedan ungefär tre kilometer ut på fjället.
– Det var en jättefin stund, det tror jag alla kände, säger Kina, som tillsammans med sina syskon arrangerade akten.
– Vi spelade två av mammas favoritsånger. Sen strödde vi askan och hade en ceremoni där man kunde lämna blommor – både naturblommor och buketter med snittblommor. Efter det gick vi ner till en tjärn. Vi hade tagit med oss kaffe och kaka, sen gjorde vi en brasa varifrån vi kunde se upp mot platsen där vi strött askan. I den brasan eldade vi sen upp urnan.
En personlig touch
När Utemagasinet kontaktar Ulf Lerneus, VD för Sveriges Begravningsbyråers Förbund, bekräftar han ryktet vi hört – att Kinas mammas önskan för sin sista vila blir allt vanligare. Sedan år 2000 har antalet svenskar som fått sin aska spridd i naturen mer än tredubblats.
Allra vanligast är fortfarande att sprida askan över vatten, men även ceremonier i bland annat fjällen är populära. I ett radioinslag från ifjol berättas att länsstyrelsen i Jämtland Härjedalen fått in allt fler ansökningar på senare tid.
Ulf Lerneus menar att begravningar i alla tider har präglats av hur samhället ser ut och mår.
– Idag väljer många att sprida askan för att göra någonting individuellt och personligt. Tidigare var det nästan alltid människor med anknytning till vatten som fick sin aska spridd över vatten. Fiskare, seglare, sjöfolk eller någon som hade sommarstugan vid vattnet. Idag är det inte samma koppling, säger han.
Begravningar kopplas ju gärna till någon sorts andlighet. Men önskan om att få sin aska spridd i naturen behöver kanske inte ha med tro eller religion att göra. Kina berättar att hennes mamma inte bara hade planerat sin ceremoni i detalj, utan också gått ur svenska kyrkan.
– Hon var inte speciellt religiös. Och naturen var alltid en viktig plats för henne, precis som för mig och mina syskon som gärna är ute året runt alla dagar i veckan.
Det skulle i så fall förklara en del. Jag är själv inte alls troende, men när samtidigt en fåfäng idé om att några efterlevande inte bara ska låta elda upp min spinkiga kropp när jag vikt in årorna, utan dessutom sprida min aska i havet utanför sprickgrottan på Knappelskär i skärgården utanför Nynäshamn. En plats där jag paddlat, klättrat, åkt skridsko, surfat, badat, ätit matsäck, fikat och uppfostrat barn i friluftsliv.
För att bättre förstå bakgrunden till den här asktrenden ringer vi upp religionshistorikern och författaren David Thurfjell. Han som bland annat skrivit boken Granskogsfolk – Hur naturen blev svenskarnas religion (Norstedts 2020), och i juli höll ett uppmärksammat sommarprat.
Vi tyr oss till naturen
David Thurfjell tar avstamp i vår nuvarande syn på naturen som en härlig plats, vilken faktiskt är ganska ny sett i ett historiskt perspektiv. För inte så länge sedan var naturen nämligen en osäker plats. Att exponera sig för vildmark innebar fara. Vilda djur, frysa ihjäl, gå vilse, tomtar och troll, näcken och skogsrået – eller rentav någon gud som kände sig negligerad eller förolämpad. Gemene man var snarare rädd för naturen än trygg i den. Idag känns denna natursyn förmodligen främmande för ganska många som ägnar sig åt friluftsliv.
Romantiseringen av naturen tog fart under romantiken, vilket kan tyckas märkligt eftersom denna inträffade samtidigt som förnuftet och vetenskapen var ledstjärna för 1800-talets industrialisering och den moderna vetenskapens genombrott.
Ända in på 1900-talet, faktiskt så sent som på 1920-talet, ansågs det vara lite udda att bara strosa runt i naturen för sitt eget höga nöjes skull. Det var liksom normalt och naturligt enbart om du hade något ärende i naturen, såsom forskare eller biologilärare.
Att många av oss som lever i Sverige idag tyr oss till naturen, och ser den som en plats som skänker oss lugn, ro och trygghet, är inte så konstigt ändå. Det handlar om inlärd förväntan och att vi tagit till oss det lokala narrativet.
– Har man vuxit upp i Sverige, gått i svensk skola och läst till exempel Astrid Lindgren så har man matats med den berättelsen. Naturen är den här vackra, speciella, sublima platsen, säger David Thurfjell.
Det mesta är placebo
I samband med boken Granskogsfolk intervjuade David Thurfjell ett stort antal svenskar om deras natursyn och vanor, även personer med rötterna i Mellanöstern, Sydostasien och Sydamerika.
– De har inte alls samma känsla som de som vuxit upp i Sverige. De får hjärtklappning om de går in bland träden, tror att det finns kriminella där. Eller giftiga ormar eller spöken, eller att det är förbjudet. För man har inte lärt sig att ”här ska du känna frid” – vilket är en inlärd reaktion.
Det här med inlärda reaktioner eller förväntningar, predictive coding som det ofta benämns i vetenskapliga studier, är intressant. Det finns till exempel både kristna och muslimska studier som tydligt visar att människor mår bättre och blir friskare av att gå i kyrkan och läsa bibeln respektive att hänga i moskén och bläddra i koranen. Skogsbadarlobbyn hävdar också, med vetenskapliga studier i ryggen, att skogen skänker oss lugn och ro samt förbättrad hälsa.
Frågar du religionshistoriker Thurfjell är dock allt detta förmodligen mest placebo. Men placebo i ett större sammanhang.
– Flera förklaringar krävs, säger han. Det kan säkert finnas någon kemikalie i något träds bark som kan förklara naturens effekt på oss biokemiskt. Även biophiliahypotesen, det vill säga att kärleken till naturen har gett evolutionära fördelar, har ett visst värde här.
Att frisk luft och motion har hälsosamma effekter spelar givetvis också in, men ingen av de här förklaringarna räcker hela vägen.
– Man måste också ha lärt sig att naturen är en så härlig och vacker plats. Placebo alltså.
Ritualer dämpar ångest
Om naturen generellt ses som en härlig plats, och det kanske till och med finns personliga favoritställen i denna härlighet, är steget kanske inte långt till viljan att låta sprida sin kremerade lekamen på fjället, i skogen eller vid någon sjö. Men vad är egentligen poängen, för oss som inte tror att det finns någon fortsättning efter döden?
David Thurfjell pratar om ett allmänmänskligt behov av ritualer, i detta fall för att tackla det okända som följer efter döden. Vi försöker alla förstå det vi inte kan förstå. Religiösa tankar och föreställningar kan vara en väg, där exempel som reinkarnation och efter-döden-världar ger vissa sinnesfrid – men behovet av ritualer finns i lika hög grad hos dem som inte tror.
Detta behov beror rimligtvis på att människan utrustats med något så unikt som ett självmedvetande, eller kanske själ om man väljer en mer andlig term. Inget annat djur verkar ha samma förmåga, i alla fall inte på människans nivå. Självmedvetandet innebär att vi kan tänka om oss själva och reflektera om oss som personer och vår personlighet. I detta bor också en förmåga att kunna tänka abstrakta tankar.
– Det faktum att vi har det här medvetandet, vilket är en stor vetenskaplig gåta, innebär att vi också måste förhålla oss till ”när jag dör så är det slut”. Den tanken blir för de allra flesta ångestfylld. Oavsett hur man ser på det så är det extremt mänskligt, säger David Thurfjell.
Nu är ju svenskarna som folk inte särskilt religiöst. Åtminstone inte på det strikt traditionella sättet. Faktum är att vi redan 1926 lagfäste att en så kallad borgerlig begravning är en medborgerlig rättighet, och att var och en därmed kan göra lite som man vill med begravningsakten. Men det var först 1958 som det blev lagligt att sprida mänsklig aska i naturen.
Namnet till trots kan en borgerlig begravningsceremoni innehålla religiösa inslag. Huvudmannen (Svenska kyrkan) ska upplåta lokal oavsett vilket samfund den avlidne tillhört. Men det går utmärkt att hitta på helt egna ritualer om man inte vill följa traditionen – vilket alltså allt fler väljer att ta fasta på. Du kan anlita officiant, köra själv eller låta någon anhörig eller vän hålla i ceremonin. Ska askspridning ingå i är det dock viktigt att ansöka om tillstånd hos den lokala länsstyrelsen.
Kina tyckte inte det var speciellt krångligt att få tillstånd att sprida sin mors aska på fjället.
– Många sa att det kunde vara svårt att få tillstånd här kring Åre. Men vi hade fått tillstånd av markägaren som skrev ett fint brev till länsstyrelsen där platsen var tydligt utmärkt på en karta. Vi hade inga problem med detta.
Det allra heligaste
Ju mer jag tänker på det, desto mer naturligt framstår det att vi som gillar natur och friluftsliv söker oss till vidderna och vyerna för den sista vilan. Men så raka är inte tankebanorna, menar David Thurfjell – snarare tvärtom.
– Existentiella frågor är inte kopplade till konkreta lösningar, därför måste vi hantera dem symboliskt.
Han konstaterar att vi människor har förmågan att bli personligt berörda av vissa platser eller miljöer. Vi upplever att dessa platser känns ”heliga”, och för oss svenskar återfinns de alltså ofta i naturen. Men för att något ska upplevas som ”heligt” måste det vara lite annorlunda, det kan inte vara en del av vardagen – och det är en känsla vi delar oberoende av trosuppfattning.
– Man skulle kunna tro att vi svenskar är så nära naturen och därför vill få askan spridd där. Men det är snarare motsatsen som gäller. När naturen inte är en del av vardagen, så kan den laddas med den här extra special-känslan. Därför känns det rimligt att sprida askan där.
En genomtänkt plan
Det går knappast att prata om begravningsritualer med människor utan att bli nyfiken på hur de själva ser på det som händer efter döden, och om de har några önskemål kring sin egen ceremoni den dag det är dags att lämna jordelivet. Ulf Lerneus på Sveriges Begravningsbyråers Förbund har förstås en genomtänkt plan.
– Jag har bestämt vilken plats begravningen ska vara på. Jag har bestämt att det ska vara kremation. Och jag har bestämt vilken symbol jag vill ha i dödsannonsen. Det är mina tre grundpelare. Jag har däremot inte bestämt var gravsättningen ska ske. Min sambo kanske vill ta med sig urnan till en ny ort där hon kan tänka sig att bosätta sig. Eller mina barn. Mina efterlevande har full möjlighet att själv välja.
David Thurfjell och Kina vill båda låta sprida sin aska i naturen.
– Jag är ju också en del av det här, konstaterar David, och syftar på svenska folkets naturkärlek.
– Men jag är lite kluven. Antingen skulle jag vilja spridas i fjällen, eller på en naturskön plats som kopplas till min barndom och uppväxt i Roslagen som jag känner mig knuten till.
Kina önskar att hennes egen aska sprids på en fin plats i naturen, precis som hon och syskonen gjorde med deras mammas.
– Det var en fin ceremoni.
Vika in årorna och 50 andra begrepp för att dö
Ta ner skylten, vika in årorna, mula, kila vidare, bita i gräset, sluta fylla år, lägga näsan i vädret, kicka hinken, sluta leva, avlida, gå bort, gå ur tiden, gå
hädan, falla ifrån, få hembud, hemkallas, avsomna, insomna, sluta sina dagar, samlas till sina fäder, gå till de sälla jaktmarkerna, lämna jordelivet, lämna in,
ta ner skylten, kila runt hörnet, kila vidare, trilla av pinn, kola, gå i graven, ljuta döden, skiljas hädan, ge upp andan, mista livet, stupa, omkomma, duka under, gå under, stryka med, förgås, upphöra, försvinna, slockna, avta, förklinga, dra sitt sista andetag, kola vippen, dra på sig träfracken, vinkla upp tofflorna.
Sprida aska i naturen? Så här gör du.
Oavsett om det är du själv eller någon närstående som vill få sin aska spridd i naturen efter döden, så finns det några regler som ska följas.
- Den sista viljan
Vill du att dina anhöriga ska sprida din aska i naturen efter din död? Se till att de får veta var och hur du vill ha det. Ett bra sätt är att fylla i Vita Arkivet på nätet, en gratistjänst som tillhandahålls av begravningsbyrån Fonus. Det som står i Vita Arkivet är inte juridiskt bindande, utan mer tänkt som ett stöd för anhöriga när en begravning ska planeras. Har du en anhörig som gått bort? Hör med begravningsbyrån om hen har lämnat sin sista vilja i Vita Arkivet.
2. Fixa tillstånd
Det är länsstyrelsen i aktuellt område som tar emot förfrågningar om att sprida aska i naturen och utfärdar tillstånd för detta. Leta upp ”Ansökan om tillstånd att sprida ut aska efter anhörig” på nätet och fyll i den digitalt. Innan du skickar in ansökan måste du höra efter med andra närstående om det är någon som motsätter sig att askan sprids.
3. Följ reglerna
När du har fått tillstånd från länsstyrelsen är det bara att börja planera begravningsceremonin – men det finns några regler du behöver ta hänsyn till. Askan ska strös i stora skogs- eller markområden. Utströende ska ske minst 500 meter från bebyggelse (gäller även på egen tomt) och får inte ske på vandringsleder eller liknande. Strö askan minst 200 meter från land om det sker i vatten, och inte heller nära badplats eller rekreationsområde. Platsen där askan strötts får inte markeras på något vis. Du får heller inte strö aska på snö eller is.