Förorten kryllar av dolda världar, erfar vår krönikör Josefin Olevik. Själv har hon upptäckt friluftsvärlden.
Det finns alltid fördolda världar. Det har jag en stark övertygelse om.
I Bagarmossen, där jag bor, finns tunnelbana, två konkurrerande matbutiker, en fontän som sprutar vatten på somrarna och ganska många miljöpartister.
Men under ytan rör sig annat.
Säkert massor av hemliga saker som jag inte har en aning om, men också ett par som jag faktiskt är del av. Som mitt mest närbelägna skogsliv.
Så här är det: vi bor intill Nackareservatet, det närmaste skog man kan komma i Stockholm (fast det sägs att var man än befinner sig där inne, kan man alltid höra ljudet av bilar).
Alltså är de flesta som bor i området stolta över skogen, och anser den vara ett skäl att välja just den här delen av staden.
Sedan är det väldigt olika hur man nyttjar den. De allra flesta följer gångbanorna med hundar, barn och löparskor. Andra cyklar upp och ned för bergknallar och raviner eller simmar i sjöarna eller spelar golf på golfbanan (hur en sådan nu kan finnas i ett naturreservat?).
Vissa pratar gärna om tält och knivar och sovsäckar, och om vilket utekök som är bäst, men jag har aldrig sett dem använda sin utrustning. Många andra visar starkt intresse. De skulle så gärna! Just i helgen går det inte, men det vore jättekul!
Efter en stund inser man – eller jag i det här fallet – att skogsliv är ganska individuellt och egentligen enklast att styra upp med sig själv och sitt barn, som fortfarande kan styras i önskad riktning.
Och så, efter ytterligare en tid i området, utkristalliseras personer som har ett liknande individuellt skogsliv, som kanske kan gå att synka med ens eget. Dit har jag vid det här laget kommit, och det är främst tack vare min vän M. Hon var ingen omedelbar fullträff vad gäller uteaktiviteter. Hon pratade inte om utrustning, hon var ofta i ridhuset (det är jag misstänksam mot) och verkade inte speciellt sugen på att tälta.
Men jag missbedömde henne fatalt. M är den allra bästa skogsvän som går att finna. Hon är en sån som har blandat in skogen i sin vardag. Hon kan säga: Jag har en extra portion potatissallad, ska vi äta den ute? Och så sitter man plötsligt, mitt i en späckad arbetsdag, på en rot och mumsar potatis. Eller så messar hon och frågar om ett bad i eftermiddagen och snart ligger man i sjön och känner vattnet massera in livet i en. På vintern kan det bli en spontan tur på skridskor på kanalen nedanför oss och kaffe verkar hon ständigt ha liggande – varmt – i en termos i ryggsäcken.
M är en sån som tagit utevärlden in i den andra världen. Den med tunnelbana och miljöpartister.
Jag har hittat en pappa i sonens klass också. Honom har jag knappt sett utan hjälm och isdubbar runt halsen. En tur före jobbet, en tidig runda på helgen innan barnen vaknar.
Medan allt annat pågår har vi den här andra gemenskapen som inte syns, som är svår att upprätta och som är oändligt värdefull. Den som gör att vi kan dela skogen på ett sätt som passar just oss, och som får Nackareservatet att kännas som något helt annat än en storstadsskog med golfbana och cykelvägar.
Jag undrar vad alla andra gör under tiden? Hur deras hemliga världar ser ut. Men jag är ganska nöjd med att vara en del av just den här.
/ Josefin Olevik
