Vandra där vågorna bryter – en drömvandring i Portugal

Fisherman’s Trail längs Portugals västkust bjuder in sent om hösten med branta stup, öde stränder och pulserande hav. Men turens signum är alla möten, i de små byarna och på etapperna mellan dem.

Text: Karin Wallen, Foto: Marcus Westberg

Vi tar en sista titt på Porto Covo. En sömnig liten stad med vita hus i raka rader, ett par ensamma souvenirstånd mitt i gatan som desperat försöker bli av med fjäderprydda drömfångare och penisformade ölöppnare. Ännu håller några få restauranger öppet i den lilla byn, som för tillfället annars mest består av övervintrade hippies med dreads och vindbitna kepsgubbar som iakttar livet från en bänk. Det är uppenbart att sommarturisterna dragit. Men det finns en kategori besökare som fortfarande hittar hit i mitten av oktober, och det är vi. Vandrarna. Vi som hejar och nickar kollegialt när vi ser någon annan med ryggsäck och stadiga vandringsskor kliva ut på gatan från sitt vandrarhem, och börja gå. 

Det här är egentligen andra etappen på Fisherman’s Trail, vars startpunkt hittas på västkusten söder om Lissabon, men många av oss väljer att börja just här. Helt enkelt för att det som väntar härifrån ska vara riktigt vackert. Det är alltså inte utan höga förväntningar vi styr våra steg söderut, och följer markeringarna förbi den lilla hamnen och upp på platån som ståtar ovanför havet, där en liten fiskebåt med fiskmåsfölje är på väg hem efter en natt på Atlanten. Vi har sandig stig under fötterna och en dagsetapp på två mil framför oss. Solen strålar från en klarblå himmel och temperaturen har redan stigit över 20-strecket. Vi knatar på, men inte särskilt snabbt. 

Från en by till en annan
Redan efter någon halvtimme har vi hunnits ikapp av en solbränd holländare med lätt packning och en snäcka i band runt halsen. Vi känner igen Jeroen Vandaele från tidigare i morse, då han letade ­frukostställe inne i Porto Covo. Nu slår han följe med oss. Och när vi närmar oss fortet vid stranden Praia do Pessegueira, och upptäcker att deras kafé är öppet kan vi inte motstå att ta tillfället i akt. Vi slår oss ner för dagens andra kopp galleo, kaffe med mjölk. Och Jeroen köper Portugals national­bakelse, pastel de nata, till oss alla.

– Känner ni till historien bakom de här? säger han, när vi sätter tänderna i varsin smördegsbakelse. 

Den kaneldoftande äggkrämen i mitten får mig att sucka av välbehag, och Jeroen drar ­historien om nunnorna på ett kloster utanför Lissabon som använde äggvitor till att tvätta och stärka sina kläder. 

– Det blev väldigt mycket äggulor över. Så något var de ju tvungna att göra med dem, fortsätter han. 

Jeroen är snickaren som haft lite för mycket att göra det senaste året, och behövde några veckors­ paus. Så han gjorde som han brukar: satte sig på motorcykeln och drog iväg. Denna gång till ­Portugal, som han passerat igenom flera gånger tidigare. Just den här regionen, Alentejo, har han blivit särskilt förtjust i. Och nu när han tar sig fram till fots blir det nästan för mycket av det vackra för honom. Hans ögon tåras lite när han återberättar hur han redan under morgonen har överväldigats av att känna sig så nära allt – havet, vinden, den karga naturen. 

– Jag har aldrig vandrat förut. Alltså, aldrig. Men jag tänkte jag ska försöka gå hela leden. Det får ta den tid det tar.

Idália tar emot oss i Vila Nova de Milfontes. Ett ”habitacao” är ett hotell i hemmiljö som drivs av dem som bor där. 

Vi ses igen, och igen och igen
Fisherman’s Trail är den del av Rota Vicentina som följer den portugisiska kusten, ända ner runt hörnet och österut in i Algarve. Sammanlagt 22,6 mil och 13 rekommenderade dagsetapper. De kustnära samhällena inom de etapper vi valt att vandra ligger utpytsade med mellan en och ett par mils avstånd från varandra – perfekt för oss som vandrar. Tältning är förbjuden men vandrings­turismen har skapat en marknad för boenden i olika pris­klasser, och det finns även företag som transporterar packningen mot en avgift. 

Det snackas om att Alentejo är nästa grej. Det område som man ska köpa mark i om man vill ligga lite, lite före. Men strandskyddet gör att naturen närmast kusten ska få förbli vad den är. Och den är verkligen storslagen.

Ett par kilometer efter fortet säger vi hejdå till Jeroen, som piper iväg på lite snabbare fötter än vi. Men först byter vi telefonnummer så att vi kan höras när vi är framme i nästa samhälle. Kanske äta middag ihop. Det här är innan vi börjat förstå hur det fungerar att vandra den här leden. Att vi kommer att stöta ihop med samma människor gång på gång, och att det knappt behövs någon telefon för att kommunicera. 

Laura från Portugal och Jeroen från Holland blir nya, om än tillfälliga, vänner längs leden. 

Jeroens vandringsdagbok – en konstnärlig historia.

I spåren efter fiskarna
Vi har redan träffat Jeroen två gånger, och portugisen­ Victor från Cascais lika många. Han dyker upp igen någonstans i trakterna av Praia do Queimado och gör oss sällskap ett tag, där ­klipporna som vanligt stupar ner mot en fantastisk sandstrand. Victor är ungefär lika hänförd som vi, trots att han sett allt det här förut. Det karga och kantiga mot det mjuka, lena. Det turkosa havet och det vita skummet där vågorna bryter. 

Sandstränderna längs den här kusten kan vara så gott som öde. När det finns en vägstump som leder ner till havet dyker surfarna upp, men annars är det som vanligt bara sådana som vi här. Folk som vandrar, nu barfota, med fötterna precis där vågorna gång på gång når upp till anklarna eller vaderna. Det är så varmt att jag måste bada på riktigt snart. 

Vi fortsätter pendla mellan att följa stigen på platån ovanför havet och att gå nere på stranden, i sanden eller vattnet. Och när jag sätter på mig skorna igen ­märker jag att de har blivit tyngre. Jag ­försöker skaka ur sanden men skorna låter som ett par maracas. Sanden har boat in sig så väl att den inte kommer ut, hur mycket jag än ruskar.

Väl uppe på stigen igen rasslar små ödlor iväg intill fötterna, in bland snåren av vindbiten thuja och nästan utblommad ljung. De gula middagsblommorna (eller ”häxfingrarna” eller ”strandens tårar”, beroende på vem du frågar) har börjat färgas av hösten och bildar en gulröd matta av spretiga, tjocka blad. 

Vi passerar vyer som gör det omöjligt att inte stanna och fotografera, hela tiden. Vi är således inte de snabbaste av vandrare, och våra nyfunna vänner piper ofta iväg före oss. Till och med en fiskare med spö och frigolitlåda går om oss. En fisherman, minsann. Det borde inte vara så förvånande, för det här är – precis som namnet basunerar ut – en vandringsled som består av stigar som lokalbor i allmänhet, och fiskare i synnerhet, har mejslat fram under århundraden. Fiskaren försvinner ner bland klipporna med sitt spö, och vi fortsätter framåt, bland torra buskage och en doft av örter. 

I regionen Altentejo finns stora områden längs kusten som inte är bebyggda. Den som vill ta sig mellan byarna i sällskap av havet väljer att gå till fots. 

Vandrar genom sitt land
När vi har bara ett par kilometer kvar till dagens mål, Vila Nova de Milfontes, dyker vad som skulle kunna vara en hägring upp framför oss. Men visst är det en bar? Jajemän. En utomhusservering med mat och snacks, men framför allt – iskall lemonad! Stället är naturligtvis fullt av vandrare. Smutsiga vader och sandiga skor. Och en bekant röst.

– Hallå igen!

Jeroen vinkar åt oss från ett bord, där han sitter­ med en ny bekantskap: Laura Mégevand från ­Lissabon, som vandrar genom hela Portugal. 

Hon började uppe i norr, med Camino Portu­gues – den portugisiska delen av den världskända pilgrimsleden till Santiago de Compostela i Spanien.­ Men Laura hade ingen katedral som mål, utan ville göra något helt annat. 

Hon började sin vandring precis vid spanska gränsen i norr, för att sedan gå söderut. Hon ville vandra genom sitt land. 

– Jag vet ingen annan som har gjort det faktiskt. Jag har googlat och kollat på bloggar, men har inte hittat någonting.

Hela vandringen kommer att avslutas där sydkusten möter spanska gränsen. Då kommer hon att ha ungefär 45 dagars vandring bakom sig. 

– Jag har aldrig gått så här långt förut. Det längsta jag har gått tidigare var åtta dagar runt Mont Blanc. Men jag går i lugn takt och tar den tid jag behöver, säger Laura. 

Familjehem för vandrare
Hennes längsta etapp hittills blev 39 kilometer, när det var som svårast att hitta logi längre upp i ­landet. Det problemet har vi inte här. I Vila Nova de ­Milfontes finns gott om boenden för vandrare. Vi sitter ett tag och luftar tårna, äter gudomligt goda oliver och bröd, och dricker lemonad, innan det är dags att gå den sista biten in i byn. 

På Casa do Adro tar Idália Costa José emot med ännu mer lemonad. Det här är hennes hem. Här bor hon med sin man, och här har de tagit emot gäster i 23 år. Det är ett så kallat ”habitacao”, och för att kallas så krävs att ägarna själva bor i huset. Stället må drivas som ett litet hotell, med personal som fixar frukost och städning, men vi rör oss i familjens vardagsrum, blir introducerade till barskåpet och sofforna på övervåningen – och smyger förbi teven där familjen sitter samlad på kvällen, när vi kommer tillbaka från en middag på stan med Victor. Och när vi äter frukost på terrassen nästa morgon kör Idália våra hastigt handtvättade, blöta t-shirtar i torktumlaren för att de ska hinna torka till nästa etapp. 

Victor från Cascais, väster om Lissabon, känner leden väl.

Nya vänner sluter upp
Vila Nova de Milfontes ligger precis där den stora Mirafloden når havet. När vi vandrar vidare på nästa etapp, den till Almograve, kan vi välja ­mellan att ta en extra rundtur på några få kilo­meter och gå över bron till andra sidan floden. Eller att ta båten över för fem euro. 

Vi väljer båten. Det är vi och en fransk ­pensionärsgrupp som står nere vid den lilla ­bryggan och köper biljetter från damen i biljettluckan, som även fungerar som byns kattmamma. När vi ­lämnar katterna, matskålarna och byn bakom oss och efter några minuter går i land på andra sidan, är det första vi ser – just det – Jeroen, Laura, och franska Philippine Ruffenach, ännu en ny vandrarkompis som anslutit sig till det växande säll­skapet. Det är nästan komiskt att vi ständigt springer på varandra. Som att universum ser till att vi ska mötas, gång på gång. 

Det är inte bara Jeroen och gänget vi träffar på. Det är Victor. Det är de tre tyskorna som dyker upp titt som tätt. Det är paret från Belgien som vandrar med sin hund. Och några andra som vi vid det här laget känner igen och hejar på. Alla går samma etapper, och när dagen är slut bor vi i samma lilla by och hamnar ofta på samma restauranger. Det blir mycket prat om vandring, resor och drömäventyr. 

Barfota längs stranden
Philippine berättar om hur hon varje sommar tar några etapper av caminon, tillsammans med en kompis. Det här året blev det inte av, så hon valde att åka iväg och göra en annan vandring istället. 

– Jag hade kollat in den här leden ett tag. Och jag är verkligen glad att jag kom hit, konstaterar hon, när vi för tillfället lämnar de dramatiska klipporna och stränderna, och går lite inåt landet och in i en liten lövskog som ger välbehövlig skugga. 

Med dryga två kilometer kvar på dagens etapp väljer vi att gå ner på stranden igen. En lång, ­fantastisk sandstrand. Så gott som obefolkad. Här tar vi fram matsäcken i skuggan av några klippor. Och sedan badar vi. I alla fall jag och Philippine. Vi hoppar i Atlantvågorna och blir behagligt svalkade. Det är inte iskallt, bara skönt. Och det brusande skummet masserar våra vandringskroppar. 

Dagens etapp är bara någon mil lång så vi kan unna oss en lång paus. När det är dags att gå vidare igen väljer jag och Marcus att gå barfota längs stranden, medan de andra drar på sig skorna och går upp till leden igen. Där stranden tar slut går vi i det grunda vattnet och rundar klipporna som sticker ut i havet, för att vandra vidare på nästa strand. Så gör vi tills det inte går längre. Och där vi måste klättra upp till leden igen finns lägligt nog ett rep. Inte för att det direkt behövs, inte just där. Vi knixar oss upp för klippan och – tadaaa – möter givetvis Jeroen, Laura och Philippine. Universums vandringscentral jobbar vidare på vårt nätverkande. 

Sommarvibbar i oktober
Sista biten till byn Almograve går på små vägar, längs med hagar och några hus. Vi tar in på vandrar­hem och säger hej och på återseende till våra ­vänner. På vårt boende är vi för närvarande de enda vandrarna, men här finns också ett gäng arbetare från Pakistan, Indien och Bangladesh som jobbar på fruktodlingar och en cannabis­plantage i närheten. 

– De bodde under fruktansvärda förhållanden tidigare. 20 personer i en lägenhet med en toalett. Tills kommunen gick in och sa att så där kan de inte ha det, säger kvinnan som visar oss både vårt rum, och en parallell verklighet som för en stund visar sig i vårt lilla vandringsparadis. 

Nere vid stranden är sommarvibbarna så starka att det känns som att verkligheten spelar oss ett spratt. Är det verkligen oktober? Jag är knappt säker på vilket decennium det är, när 80-tals­musiken strömmar ur högtalarna vid terrassbaren med den stora utsikten. 

Det är förstås där vi hamnar, efter en stunds avkoppling på olika håll. Och precis när jag anländer­ står Jeroen och gänget och köper öl. Jag får nästla mig in i deras köplats. Alla vill vara här nu, när solen snart ska gå ner. Det är tyskarna, fransmännen, belgarna och – minsann – några svenskar som är på ridsemester i närheten. 

Solen som snart börjar dala i havshorisonten målar himlen persikofärgad, rosa och slutligen alldeles lila. Och vi fortsätter prata, skåla, skratta. Vårt lilla gäng är mellan 20 och 54 år, men åldersskillnader spelar ingen roll här. Vi är här av samma anledning: Kärleken till vandring, vackra vyer, och en och annan öl med en kompis längs vägen. 

Jeroen blir lite rörd när han tänker på hur hans allra första vandring har börjat.

– När man vandrar träffar man rätt personer, konstaterar han. 

Det går naturligtvis utmärkt att vandra ensam på Fisherman’s trail. Men vill du ha sällskap så finns det där, i människor med samma mål och riktning som du.

Delfiner kring fyrhuset
Nästa morgon börjar jag och fotografen Marcus gå precis när solen är på väg upp på en rosadimmig himmel, och naturligtvis går vi förbi våra vänners­ hostel precis när de kommer ut.

Vi styr stegen ut ur byn och upp på en röd­sandig stig där solljuset når oss igen och värmer morgonkyliga shortsben. 

Det blir ännu en solig dag med varierande natur. Från öppen hedplatå till tallskog. Stora pinjekottar­ och små akacior. Kustlinjens vassa klippor och halvmåneskärvor till stränder. Turkost hav och en och annan bortskämd suck: Ska det behöva vara så här fint hela tiden?

Vid fyrhuset i Cavaleiro ser Marcus delfiner när vi strosar omkring på olika håll en liten stund. Jag ser inga delfiner alls, och surar lite. 

Vi traskar vidare mot vårt slutmål, Zambujeira do Mar. Säger hejdå till våra vänner. Byter mejladresser och telefonnummer och lovar att skicka tips om allt från böcker till restauranger. Sådant som vi pratat om längs vägen. Sådant som gör turen till något mer än bara vandring. 

Fisherman’s Trail

Den här leden är en del av Rota Vicentina och följer kusten i Alentejo och Algarve i Portugal. Den andra delleden, Historical Way, går på lantliga vägar en liten bit inåt landet. Fisherman’s Trail är 22,6 mil lång och består av 13 dagsetapper, mellan Sao Torpes i norr och Lagos i sydost. 

Resa hit: Att resa till Portugal med tåg tar ett par dygn utan längre stopp, men kan bli en del av äventyret. Direktflyg från Stockholm finns till Lissabon och Faro, varifrån det går bussar till olika platser där du kan påbörja vandringen. 

Boende: Vi bodde först på mysiga lilla hotellet O Lugar i Porto Covo (quietude.pt/en/lugar). I  Vila Nova de Milfontes checkade vi in på ett ”habitacao”, Casa do Adro, som drivs av en familj som bor i samma hus (casadoadro.com.pt). Sista natten, i Almograve, valde vi strandnära vandrarhemmet Almograve Beach Hostel (rotavicentina.com, där du även hittar fler alternativ). 

Mer info: rota-vicentina.com; vicentinatransfers.pt (bagage-service)

Fler kustleder att utforska

Vill du också vandra där vågorna bryter? Här kommer ytterligare tre kustleder som är värda ett besök.

1. South West Coast Path, Storbritannien

Storbritanniens längsta vandringsled är också en av de vackraste. South West Coast Path sträcker sig från Minehead i Somerset, via Englands sydvästligaste punkt Land’s End i Cornwall, till Poole i Dorset. Få går förstås hela den 101,5 mil långa leden, men desto fler tar ett par etapper här och där – till exempel- -Marazion till Lizard Point i Cornwall, -eller -Abbotsbury till Lulworth i Devon. -Ursprungligen användes leden av Kust-bevakningen för att övervaka smuggel-trafiken, så räkna med fri havsutsikt. 

2. The Cliffs of Moher, Irland

Säg Irland och tankarna går till – tja, en pint Guinness kanske? Men stark tvåa borde vara de höga klipporna ovanför den brusande Atlanten. Och där uppe ska du gå, med en ryggsäck som kränger i vindbyarna. Faktum är att du skulle kunna vandra längs hela långa västkusten, på Wild Atlantic Way. Men om du ska välja en riktigt spektakulär bit av vägen har du till exempel den två mil långa sträckan -mellan Liscannor och Doolin, via de häftiga klipporna The Cliffs of Moher.

3. Jasmund nationalpark, Tyskland

Att åka och vandra i Tysklands minsta -nationalpark kanske låter lite fjompigt. Men om vi säger så här då: Höga vita kalkstensklippor som stupar ner i ett blått hav. Bokskog skyddad av Unesco. Orörda stränder där du kan leta bärnsten bland de svartvita flintastenarna. Och allt detta bara en liten färjetur från Trelleborg. Längs ön Rügens norra kust löper en vandringsled på cirka 8 kilometer, genom tjusiga Jasmund Nationalpark. Vill du vandra vidare är det fullt möjligt, på både stigar och vägar. Kanske ända ner till badorten Binz, för en sillmacka vid piren.