Knockad av ett längdspår i Hemavan

Djupt inne i mytomspunnen alpin mark ­gömmer sig en av landets mäktigaste skådeplatser för längdskidåkning. Utemagasinets Roger Borgelid åker till Hemavan och fastnar i en förtrollad dalgång.

Text och foto: Roger Borgelid

Jag hade ju redan en aning om vad som väntade. Researchen var gjord och bildgooglandet hade skapat skyhöga förväntningar. Ändå är jag inte riktig förberedd på den visuella knocken.

Scenen som uppenbarar sig framför mina ögon när jag tar de sista skären över krönet är så galet surrealistsik att jag knappt tror på det jag ser.

Är det här ens möjligt?!

En inte helt obefogad reaktion, ska det visa sig – när jag senare får medhåll av en flerfaldig världsmästare.

Hemavan, och inte minst Tärnaby, är ju annars mest och starkast förknippat med skidåkning utför. Ett alpint näste med legendarisk status som fött flera av sportens stjärnor. Det var i Tärnabys berömda backar som den störste av alla tog sina första svängar och lade grunden till det som skulle bli unik idrottshistoria. Ingemar Stenmark – dubbla OS-guld, tre VM-guld och 86 världscupsegrar. Han som fick Sverige att stanna under första och andra åket på 70- och 80-talen. 

Men Stenmarkland huserar också höjdare på längden. Magiska spår som få ens hört talas om. 

Det allra mest spektakulära hittar vi lustigt nog bortom slalombackarna. Kobåsspåret är kanske längdsveriges bäst bevarade hemlighet, en för de flesta oupptäckt skatt som gömmer sig högt ovanför liftsystemen i Hemavan.

Men att nå hit kräver sin insats. Det blir jag snart varse den här första soldränkta eftermid­dagen, när jag i sällskap av längdtränaren och hängivna skidåkaren Cajsa af Ekenstam tar sikte på den beryktade dalgången.

En visuell energidryck
Även om vi fuskar lite och tar Centrumliften upp till Kobåsspårets start, så väntar en rejäl klättring upp till själva dalgången – över 200 höjdmeter på tre kilometer. Spåret ringlar sig till en början i serpentiner upp för den branta fjällsidan, för att sedan övergå i en lång seg slakmota. För blotta ögat ser den motan knappt ens ut att gå uppför, men hjärtfrekvens och andhämtning skvallrar om att det intrycket bara är synvilla.

Som tur är har vi god hjälp av synviljan. För redan här är vyerna fina, med fjället Mortsen som reser sin bulliga profil som en gigantisk polerad marräng i fonden. Jag kan inte se mig mätt på denna kuliss och ljuset som skulpterar ut dess former. Och seendet boostar skeendet, som ett slags visuell energidryck, om man kan uttrycka sig så.

Och snart fylls den lyckobägaren på med ännu starkare rus.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den känsla som sköljer över mig, när vi tar de där sista diagonaltagen över krönet och Kobåsets dalgång vecklar ut sin förtrollande magi framför mina ögon. Men det finns en klassisk scen i filmen The Beach, när Leonardo di Caprio och hans franska vänner har hittat till den hemliga ön, och kolonin med backpackers tar dem med ner till vattnet för att visa den beryktade stranden. Den känslan, när de kommer ut genom palmerna till tonerna av Moby och äntligen får se den gömda turkosa lagunen. Ungefär samma förundran och haktappande hänförelse bubblar nu i mitt sinne.

Fortfarande samma wow
Cajsa ler när hon ser min reaktion, hon säger att hon ser vad jag känner.
– Alla reagerar likadant, alla får samma wow-känsla.  Det är samma för mig som har bott i byn i 20 år och kommit över det här krönet hundratals gånger. Jag kan fortfarande känna samma wow.

Cajsa tar också upp en annan aspekt.
– Just det här att vi alldeles nyss tog på oss skidorna nere i byn, med hotell, affärer och trygghet – och nu mindre än en timme senare står på tröskeln till det stora otämjda vilda. 

Precis som di Caprio har jag svårt att tro på det jag ser. Lite som att blicka ut över en scen som bara existerade i drömmen, men som nu blir verklighet. Som att få tillträde till en hemlig och fulländad värld. Ett slags längdskidåkningens Shangri-La.

När vi till slut stakar vidare i spåret, inser jag snart att det dessutom bara blir bättre. Ju längre in i dalen vi kommer desto mäktigare blir upplevelsen, när de 600 meter höga fjällväggarna reser sig brant alldeles inpå. Vi är omslutna av vita fjäll­jättar som hänger över dalgången. Här och var har vårvintersolen smält fram stora klippblock ur snön, vilket adderar ytterligare till landskapets drama.

Genom åren har jag haft förmånen att åka många magiska spår långt ut i fjällvärlden. Men aldrig tidigare i så här grandiosa omgivningar. Återigen slås jag av hur osannolik upplevelsen är, hur det ens är möjligt att kunna ha tillgång till sådan här vild fjällmiljö på ett par längdskidor. En tanke jag delar med en annan skidlegend, ska det visa sig.

Cajsa af Ekenstam blir fortfarande lika tagen av sina hemmafjäll.

Ett längdparadis till låns
Flerfaldige världsmästaren och världscupvinnaren Per Elofsson har sedan några år hus i Hemavan, och fast han åkt längdskskidor över hela världen rankar han Kobåsspåret som sitt favoritspår. När jag ber honom motivera lyfter han fram den för längdskidåkare så unika miljön.
– Man åker i en högalpin fjällvärld som borde vara otillgänglig för oss längdåkare egentligen. Men på något sätt har man tillträde ändå och det känns som man är där lite på låns, som man till­fälligt kan smita in i en värld som är så vild att den borde vara off limits. 

Men samtidigt som det är en utsatt miljö kan man tryggt följa spåren, tillägger han. 
– Det är det som jag tycker är så häftigt – du har vidderna och dramat, men är också omsluten och skyddad.

Risk för liv och lem
Jag kan bara hålla med. Här inne i dalgången är skidåkningen också mer njutbar, när spåret ringlar följsamt i den småböljande och mer lättåkta kuperingen. 

Fast även här spelar det optiska mig ett spratt. För ögat ser det ut som lätt nerförslut in till dalbotten, men ändå får jag ligga på i både stakning och diagonal nästan hela vägen. Först när spåret vänder efter den sista hästskokurvan, inser jag att spårets högsta punkt faktiskt var längst in. För det är istället nu på väg ut ur dalgången som jag får skön stakåkning lätt utför – dessutom med helt nya vyer i ett vidsträckt panorama över Lapplandsfjällen.

Men dramat är inte över. På nervägen får jag lite mer av den dosen än jag önskat.

För nu när solen börjat sjunka bakom fjälltopparna, så droppar också temperaturen och det som dagsmejan töat till kramsnö har nu frusit till is och förvandlat serpentinerna nerför fjällbranten till rena rodelbanan. Det går inte ens att ploga, och det som skulle varit en välförtjänt utförslöpa blir nu istället en skräckinjagande balansakt med risk för liv och lem. 

Till slut finner jag ingen annan utväg än att helt enkelt spänna av längdskidorna och gå ner för backarna.

Som helhet betraktat finns fortfarande en del utvecklingspotential för längdskidåkningen i området. Cajsa af Ekenstam håller med och berättar att det finns en satsning ”i pajpen” på att utveckla produkten. I det arbetet har man bland annat tagit råd av Niklas Jonsson – en annan före detta svensk landslagsstjärna som har stuga i Hemavan. En vision är att försöka binda ihop spårsystemet på ett användarvänligare sätt. 
– Det finns fantastiska spår här, konstaterar också Niklas Jonsson, men många går på vitt skilda ställen och är inte alltid lätta att ta sig till och från. Jag hade gärna sett att man bundit ihop spåren på något sätt. Kanske ett längdspår som går genom hela byn, som hade knutit ihop alla områden. Det är ju också en hållbarhetsfråga. När man väl är på plats är det mer klimatsmart om man inte behöver använda bilen.

Kobåsspåret bjuder på den kanske häftigaste upplevelse man kan ha på ett par längdskidor.

Åkglädje och frihet
För att ta sig upp till fjällspåren idag får man antingen ta liften eller skida upp via Kungsleden, vars startsträcka fungerar som anslutningsspår. Men inte heller det spåret börjar helt nere i byn, utan en bit upp i backen vid Fjällparken.
– Tänk om spåret nere i byn kunde fortsätta upp på fjället och knytas samman med både Kobåsspåret och Drottningleden. Det hade också varit fint att göra rundslinga av Kobåsspåret uppe i dalgången, så man inte behöver åka ner till starten och upp igen för att åka ett varv till. Det hade blivit en fantastisk femma det, säger Niklas.

Precis som Per Elofsson får Niklas Jonsson något lyriskt i rösten när han strör lovord över Kobåsspåret.
– Att åka där uppe mellan de branta massiven och känna kraften i naturen, det är något alldeles speciellt. En av de häftigaste upplevelser man kan ha på ett par längdskidor, säger han.

Men Niklas har också ett annat favoritspår här – Ängesdalslia, eller Liaspåret som det kallas i folkmun – som han beskriver med ord som åkglädje och frihetskänsla.

Så nästa dag är valet givet.

Saga och Thea Nilsson från Skellefteå tycker att miljön här i Hem­avan ger en helt annan dimension till längdskidåkningen.

Bättre flyt i åkningen
Spåret startar i byn Ängesdalslia, en dryg mil söder om Hemavan, och sträcker sig hela vägen till Tärnaby – 15 kilometer enkel väg. Sista halvan går utför branta backar och i tekniskt kluriga kurvor, innan det ansluter till det lokala milspåret ner till skidstadion. För att slippa logistikkrångel med transport tillbaka, eller den tuffa klättringen upp igen, väljer många att (som jag) vända halvvägs och bara åka den härligaste sträckan av Liaspåret, kvar här uppe på fjället.

Här löper spåret fram över en lång och bred fjällrygg, som på en stor terass med milsvida vyer över fjällvärlden runt omkring. Fastän vi mestadels rör oss i den skyddande trädgränsen, bjuder öppningar i den glesa fjällbjörkskogen på vidder och frihetskänsla. Och – precis som Niklas Jonsson också sade – en generös dos åkglädje. Spåret böljar fram i harmoni med den småkuperade terrängen, lättåkt och varierat med härligt flyt i åkningen, vilket gör Liaspåret till en riktig njutartur.

Här träffar jag Hanna Lundgren och Jonas Eklund, som också nämner åkglädjen när vi pratar om vad de uppskattar med Liaspåret.
– Kobåsspåret är så klart mer dramatiskt och en häftigare fjällupplevelse. Men det här spåret tycker jag faktiskt är en skönare längdupplevelse, med bättre flyt i åkningen, säger Hanna och får medhåll av Jonas.

– Det här är mer lagom kuperat. Sen gillar jag ju fjällbjörkarna, att man åker lite mer skyddat men ändå har den storslagna fjällmiljön omkring sig, vilket håll man än tittar åt, säger han.

Jonas Eklund och Hanna Lundgren njuter av “Liaspåret”, som ­startar i Ängesdalslia strax söder om Hemavan.
Efter 3-4 mil i en magisk loop är det skönt att njuta av en solgrop. Och en tystnad med en densitet man sällan upplever.

Längdfolkets kosläpp 
När jag en stund senare har vänt och är på väg tillbaka kan jag skymta Kobåsets dalgång kila in sig i fjällkedjan i fjärran. Jag tänker att i Liaspåret är man betraktare på distans, där man ser allt det vackra på håll, medan man i Kobåsspåret är mitt i det, som en del(tagare) av fjället.

Så nästa morgon står jag först i kön när Centrumliften öppnar. Redo att omfamnas av dalgången igen. Den här gången är jag först i spåret. Ensam med väldigheten och då känns kanjonens kram ännu innerligare. Men snart får jag gott om sällskap i solen.

En gång i tiden användes den här dalgången som frodig betesmark på sommaren för att valla kor av traktens bönder, därav namnet. Idag känns det som varenda åkare som kommer över krönet är på ett slags längdåkningens eget kosläpp – varenda en jag möter i spåret har saliga leenden i sina solbruna ansikten.

Till Hemavan kommer man med fördel framåt vårvintern, för att förlänga längdsäsongen när vintern ebbar ut på många andra platser. Det är först då som de attraktiva högfjällsspåren prepareras med pistmaskin och kan njutas i härligt väder. 

Fast i  en magisk loop
Två av de mest strålande möter jag längst in i ravinen, där spåret vänder. Saga och Thea Nilsson från Skellefteå är här med sin familj på fjällsemester. De kom hit första gången för 20 år sedan och blev fast, som pappa Per-Erik säger. Och kärleken till Kobåset har helt tydligt gått i arv.
– Miljön här är ju helt otrolig, att åka så här mellan branta fjäll ger en annan dimension till längdåkningen, säger Saga och Thea fyller i:

– Det är så fint att man aldrig blir less, man kan åka hur länge som helst känns det som.

Den parollen gäller även en högst ordinärt tränad­ motionär som mig själv. Jag kan helt enkelt inte sluta att åka det här spåret. Men eftersom rundslingan fortsätter ner till liften, och jag inte orkar ta alla höjdmeter igen, åker jag bara fram och tillbaka uppe och inne i själva dalgången. Och i den loopen fastnar jag. 

Efter tre fyra mil säger kroppen ändå ifrån, och då fastnar jag istället i en solgrop. Jag tänker först att jag bara ska sitta en stund efter den uppätna matsäcken, men nu tar jag mig inte upp. Solen värmer, överkroppen är bar och timmarna går.

En passande epilog
Snart är det inga andra skidåkare kvar i dalgången. Och då blir jag medveten om en annan exklusiv lyx här inne i naturreservatet – den totala tystnaden. Med de höga fjällväggarna omkring blir dalgången som ett ljudisolerat rum, en tystnad med en densitet som jag inte upplevt tidigare. Och för en sekund får jag en vag förnimmelse av att uppgå i ett slags symbios med stillheten, fjällen och alltet.

Men strax blir jag påmind om att jag befinner mig på en vild och utsatt plats. Vädret slår om på ett ögonblick. Plötsligt väller mörka moln och snöfall in över dalen. Kläderna åker på i en hast, men jag väntar ändå lite med att åka ner, dröjer mig kvar lite för att visuellt ta in och njuta av dramats sista teatraliska akt.

Jag tänker att det är en passande epilog på längdsveriges mäktigaste skådeplats. 

Längd i Hemavan

Hemavan och Tärnaby ligger djupt inne i Lapplandsfjällen, i Vindelfjällen nära den norska gränsen. Här finns övre Norrlands största alpina skidområde med över 50 nedfarter. Som längddestination handlar området mer om spets än bredd, med som mest 45 kilometer spår. 

Resa hit: Hemavan ligger 90 mil från Stockholm och 38 från Umeå, bilvägen. Med nattåg söderifrån byter du till buss i Umeå. Här finns också en lokal flygplats, där PopulAir kör Arlanda–Hemavan på cirka två timmar.

Boende: Hemavan och Tärnaby erbjuder boende på hotell, fjällstation, vandrarhem, värdshus och i stugor. Se hemsidor för mer info och aktuella priser.

Mer info: visithemavantarnaby.se; hemavan.nu.

När du ändå är i Hemavan

Topptur med fjällguide

Tunet i Hemavan erbjuder trygga toppturer i storslagen högalpin fjällmiljö med egna och lokala fjällguider. Turen kan anpassas efter deltagarnas skidvana och önskemål, även om guiden förstås utgår från väder-, vind- och snöförhållanden. Magiska vyer och skön utförsåkning.

    Mer info: tunet.se/aktiviteter

    Glamping i vinterskrud

    Outdoorliving i Tärnaby lockar med lyxig och bekväm vinterglamping, för den som vill prova på ett spännande boende med guldkant. I skogarna utanför byn väntar mysiga tält inredda som hotellrum med dubbelsäng, -varma täcken, kamin, får-fällar på golvet och egen minibar. Vid campens brasa dricker du bubbel och lyssnar på eldens sprakande.

    Mer info: mibasmedia.se

    Nostalgiska svängar

    För den nostalgiskt lagda är förstås en dag i Ingemarbacken ett måste. Det var i Tärnabys legendariska backe som den störste av alla – Ingemar Stenmark – lade grunden för det som skulle bli unik skidhistoria. Här får du möjlighet att kasta loss i mytomspunna svängar. ”De ä bar å åk”, som Stenis sa.

    Mer info: tarnabyalpint.se