Att gå toppturer på skidor har stora likheter med yoga, tycker Utemagasinets Mattias Fredriksson. Häng med honom och hans hund Tikaani uppför och utför – och bli lugnare, starkare, gladare, klokare och lyckligare.
Text och foto: Mattias Fredriksson
Skidorna glider stilla fram genom det fluffiga snötäcket. Det svagt knarrande ljudet från skidor och pjäxor, och ett lätt prassel från kläderna, är det enda som hörs i det annars tysta vinterlandskapet. De stora granarna omkring oss är draperade med ett lager puder efter nattens snöfall, och vid horisonten färgas topparna rosa av det mjuka midvinterljuset. Det är som att befinna sig mitt i en landskapsmålning.
Mer än bara skidåkning
Jag och min Siberian Husky Tikaani är på topptur nära Terrace i nordvästra British Columbia, där vi bor sedan några år. Tio minuter hemifrån tappade jag mobiltäckningen. Som många andra är jag i ärlighetens namn lite väl beroende av mobilen och internet, så att inte ens ha chansen att kunna läsa mejlen, kolla sociala medier eller ringa är faktiskt ganska skönt. Om ett nödläge skulle uppstå kan jag påkalla hjälp via satellittäckning, men oftast gör vi säkrast möjliga vägval, jag och Tikaani.
Med åren har jag kommit att bli en riktig topptursfantast. De senaste vintrarna har jag i snitt knatat drygt 50 000 höjdmeter uppför på skidor. Jag turar oftast i mina hemmaberg i Kanada, men också i Skandinavien, Alperna och andra delar av världen i mitt jobb som fotograf och journalist. Den tillfredsställande känslan som infinner sig när man kämpat uppför och förtjänat varenda sväng utför är idag en stark drivkraft för mig som skidåkare.
Som ung skidåkare, med Ingemar Stenmark som största förebild, hade jag inte kunnat föreställa mig att jag en dag skulle välja bort liften och faktiskt njuta av att gå upp för egen maskin. Och att jag skulle bo på en annan kontinent, på en plats där vi kan åka skidor i mäktiga berg åtta månader om året, vågade jag inte ens drömma om när jag växte upp i småländska Växjö på 70- och 80-talet.
Men att gå på tur är inte bara ett sätt att åka skidor, det är så mycket mer än så. För mig är det ett sätt att hålla mig i form, en möjlighet att kläcka bra jobbidéer – och dessutom är det en alldeles utmärkt metod för att rasta hunden.
Tikaani älskar att springa i snö, ju mer puder desto bättre. Det är fint att ha en turkompis som alltid är tillgänglig och sugen på äventyr.
En större naturupplevelse
Den alpina skidåkningen har ju utvecklats ordentligt de senaste hundra åren. Idag är det på många håll en hel industri, med toppmoderna anläggningar och all lyxig bekvämlighet som kan köpas för pengar. Samtidigt ser vi ett fortsatt ökat intresse för att gå på toppturer, vilket på sätt och vis för skidåkningen närmare sitt ursprung. Visst krävs en del utrustning som ofta är kostsam – men du klarar dig oftast undan både liftkort och restaurangnotor, och får på köpet en större naturupplevelse.
I flera tusen år har samer, inuiter och andra urfolk runt om i världen använt skidor för att ta sig fram på snö. Under vinterjakten spände man på vissa håll sälskinn under träskidorna, med den sträva sidan ut, och kunde därmed förflytta sig effektivt både på platt mark och uppför sluttningar. Det torde vara ursprunget till både den nordiska turåkningen – med en utrustning som liknar den för längdskidor – och toppturandet med mer alpina prylar.
Yin och yang i fjällen
Jag använder ordet topptur, som blivit allt vanligare i Sverige på senare år, men egentligen kan man gå på tur i kuperad fjällmiljö utan att ta sig till den högsta punkten. Det engelska uttrycket ski touring är på så vis mer beskrivande, eller alpina skidturer om du så vill. På franska säger man randonnée, ofta förkortat rando.
Många som kommer från alpin skidåkning säger rätt och slätt att de är ute och turar, medan de som har en bakgrund med nordisk turåkning längs kryssade leder söker en särskiljande benämning. Ibland hör man uttrycket skidbestigning, och är det tävling kallas sporten skimo.
Att gå på topptur påminner en hel del om yoga, tänker jag ute bland de vita bergen. Till att börja med är det avkopplande och mysigt. Det är ett fint tillfälle att gå in i sina egna tankar och bara njuta av nuet. När rörelserna börjar kännas naturliga, och den sävliga rytmen infinner sig, är tillståndet närmast meditativt.
Precis som yogan stärker toppturandet hela kroppen, utan att slita alltför mycket på känsliga leder. Här finns också en tydlig koppling till den kinesiska filosofins yin och yang, som många känner genom yogan. På topptur rör du dig lugnt, stilla och eftertänksamt uppför – yin – för att sedan växla till ett dynamiskt, fartfyllt och aktivt åk – yang.
Hett te med ingefära
Efter 700 njutbara höjdmeter har Tikaani och jag kommit upp till The Dome, en rundad topp som ligger 1410 meter över havet. Här uppe är vi omgivna av spetsiga berg, inte minst rätt över dalgången där Mount Kenney reser sig som en pyramid ovanför de andra topparna. Långt bort i nordväst syns Seven Sisters, vår regions högsta bergsmassiv som når ungefär 3000 meter.
Här uppe ovanför trädgränsen är det riktigt kallt, så en extra dunjacka åker snabbt på. Ett par klunkar hett te med ingefära och lite honung värmer gott i bröstet medan jag njuter av utsikten och petar i mig lite nötter och en chokladbit. Det blir en klassisk ståfika med fokus på att få vätska och energi i kroppen, samtidigt som jag är noga med att inte frysa i onödan. Tikaani har grävt ett litet hål i snön där han myser i väntan på dagens höjdpunkt.
Snö över näsa och nos
Så är det dags. Jag river av stighudarna, ställer om bindningarna från gå- till åkläge, sätter på hjälmen och rättar till skidglasögonen. Normalt är jag inte den snabbaste i dessa övergångar, men med kylan kommer effektiviteten.
Dagens yang blir ett fantastiskt åk nedför sydsidan av The Dome. Snön ligger fortfarande kall och orörd på den här sidan berget och jag väljer, som alltid när Tikaani följer med, en säker linje som jag ofta brukar åka.
Men vad är yin och vad är yang, egentligen? Att åka utför i den fjäderlätta pudersnön är paradoxalt nog lika rofyllt och meditativt som den lugna promenaden uppför. Trots skillnaden i energi och tempo är lugnet detsamma. Jag har full kontroll över min tid, min kropp, min linje. Ingen stress från andra skidåkare, inga liftar som ska hinnas med innan de stänger. Bara jag, min hund, mina favoritskidor, träden och en rackans massa snö.
Tikaani följer i mitt spår och forcerar snön med imponerande styrka. Hans glädje går inte att ta miste på – och den smittar av sig. Givetvis uppskattar jag mänskligt åksällskap, men att få dela sådana här upplevelser med sin hund är något alldeles speciellt.
Snön sprutar över näsa och nos när vi lämnar kalfjället och dansar ner mellan granarna. En euforisk känsla infinner sig – jag är precis där jag ska vara, i total balans, om så bara för en stund. Som efter morgonkvarten på yogamattan.
Förtjänade åk
Begreppet ”earn your turns” – att förtjäna sina svängar används ofta som slagkraftig motivering till att ta skidorna uppför berget istället för liften. Det myntades i mitten av 1980-talet av Craig Dostie, grundare av den sedermera avsomnade tidningen Couloir Magazine i USA. Detta kom att bli startskottet för en då väldigt nischad trend inom skidåkningen. I dag är toppturande den form av skidåkning som växter snabbast globalt, både när det kommer till antalet utövare och försäljning av utrustning.
ETT LÄTTARE VAL
Att intresset för toppturer har exploderat på senare tid beror förstås på flera faktorer i samverkan. En är produktutvecklingen, som har gjort aktiviteten mer attraktiv för en bredare målgrupp. Idag har många varumärken hittat en balanserad formel där skidor, bindningar och pjäxor är skönt lätta att släpa uppför branterna – samtidigt som de är stabila och pålitliga i utförsåkningen. Vilken utrustning som passar just dig beror på bland annat din erfarenhet, förmåga och personliga preferenser. Prioriterar du främst åket ner eller vägen upp?
Hyr dina prylar
Att gå på topptur kan verka avancerat och svårt, och så tillkommer kanske känslan att utrustningen är ny och ovan. Men låt dig inte stressas – jag vill påstå att toppturande kan vara njutbart och värt att testa för de allra flesta. Hur avancerad aktiviteten är beror till stor del på i vilken terräng du rör dig. Det gäller att anpassa turen efter faktorer som kondition, erfarenhet, snöförhållanden och lavinprognos. Topptursutrustning finns idag att hyra på de flesta skidorter, och även i många skidbutiker i våra städer. Testa ett par gånger innan du investerar i egna grejer.
Packa smart
Många packar alldeles för mycket prylar, kläder och mat när de går på tur. Det blir onödigt tungt och bökigt. Tänk hellre minimalistiskt och packa smart, i en ryggsäck på 35–40 liter som har fäste för hjälm.
Nötter, torkad frukt, kex och godis i små påsar packas lämpligen i skidbyxornas sidofickor – då behöver du inte ens stanna för att fylla på energi. Någon stor lunchlåda behövs sällan på dagsturer, viktigare är en ordentlig termos med hett te eller soppa. På längre turer kan det vara bra med en vattenflaska också. En värmande dunjacka bör alltid finnas i ryggsäcken, liksom lavinspade och sond. Lavinsändaren sitter givetvis i en sele på kroppen. En keps är lämpligt då du går uppför, liksom solglasögon oavsett om det är soligt eller inte.
Inga måsten
Till dig som är nybakad skidturare och vill utveckla ditt nya intresse: gå inte ut för hårt, tänk inte att du ska prestera. Toppen måste inte nås. Börja hellre med korta turer, där du övar på att hantera utrustningen uppför och utför. Särskilt stighudarna kan kräva lite övning innan processen flyter. Det är inte särskilt svårt, men kan upplevas som bökigt när man är ovan. När du väl är van vid rörelserna och allt känns mer bekant, kan du gå lite längre turer utan att ens behöva fundera på det tekniska. Det är då den yogiska känslan infinner sig – och sen kommer du att mata höjdmeter som om
du aldrig gjort något annat.
SVENSKA TOPPTURSLEDER
En härlig aspekt av toppturandet är ju att man kan knata precis vart man vill i fjällen, så länge man har koll på lavinrisk och terräng. Men i takt med det ökande intresset har vi också sett ett ökat utbud av säkrade specialleder för toppturer – särskilt i Alperna, men också på andra håll i världen, även i Sverige. Utomlands kallas dessa ofta för ”rando routes”, här hemma randoleder eller topptursleder rätt och slätt. Sådana finns till exempel i Åre, Kläppen, Funäsdalen, Kittelfjäll, Bjursås, Idre Fjäll, med flera. Hamra Syd i Tänndalen är en skidanläggning utan liftar, helt anpassad för toppturer.
ANLITA EN GUIDE
Vissa tänker att bergsguider bara är till för avancerade skidåkare som vill maxa upplevelsen – och visst, det är en nisch. Men att gå på tur med en välutbildad bergsguide ger också färska utövare en möjlighet att komma ut i terräng som man själv inte har kunskap eller erfarenhet nog att bedöma. Att ta rygg på någon med bra koll är också mycket lärorikt, det gäller inte minst för toppturande. Det finns guideföretag och bergsguider som verkar i Sveriges alla fjällområden – välj med utbildningsnivå och kundnöjdhet i åtanke.