Kugge kör in i kaklet

Som krönikör vållar han både jubel och ursinne i friluftsvärlden. Utemagasinets chefredaktör går genom betong och glas med Gunnar Kugge Andersson, som strax kan titulera sig 70+.

Text: Marie Kjellnäs, Foto: Johan Marklund

Debatten är viktigare än att alltid ha rätt, tycker Kugge. En gång gjorde han en Uusmann och kallade carvingskidan en fluga.

Stockholmsvinter råder på Liljeholms­torget, tre plus och grårandiga slöjor över glas och betong. Klockan är strax efter tio och de jobbstressade har sedan länge pilat ner i sina T-märkta hålor. Nu syns bara pensionärer och barnvagnsförare släntra över ­plattorna – och två friluftsare i Gore-tex och ­pålitliga skor, med packning för en halvdag på ryggen.

Det är Gunnar Kugge Andersson som bestämt start, mål och sträckning. Vi ska följa Sjövikskajen, ta Årstabron över till Södermalm, korsa Fatburs­parken mot Medborgarplatsen och vidare över till Norrmalm via Södra och Norra Järnvägsbron.  Med Stadshuset på vänster hand ska vi kryssa oss fram till Stockholms centralstation, där lunch har bokats på franskt brasserie. Kanske inte den sorts tur som dyker upp om du googlar efter vandringstips, men det är inget som hindrar Kugge. Kanske är det rentav det som driver honom. 

För den som följt friluftsmedia de senaste +40 åren är hans namn och nuna välbekant. I Utemagasinet debuterade Kugge 1991, medan han fortfarande var känd som rättfram puderpredikant och redaktör i vår systertidning Åka Skidor. Sedan 2017 är han fast krönikör och ”tvekar sällan inför att vara kontroversiell”, som han själv beskriver det i sin byline.

Kugge har en hyllningskör, som antingen delar hans åsikter eller backar ansatsen att röra om i ­friluftsgrytan. Men alla jublar inte. Genom åren har han petat in ett styvt finger mellan revbenen på än den ena och än den andra, som inte uppskattat gesten. Till exempel lättviktsvandrare, hundägare, stigcyklister, stf, sommarstugeägare, folk som har bucketlist, ensamvandrare, självgoda även­tyrare, bilägare, vandrare med stavar, terränglöpare med appdille eller ”semi-urbana låtsaslantisar”.
Och chefredaktörer, emellanåt.  

Rör om i friluftsgrytan
Kugge nickar och ser rätt nöjd ut när han får ­listan uppläst för sig.  

– Vilka som är värst? Bucketlist-folket. Man ­skiter i naturen, man skiter i samhället runt omkring. Allt handlar bara om dem själva och att de ska bocka av en massa ”drömmar” på en lista. Det har jag extremt svårt för.

För att nå Årstabrons södra fäste behöver vi ta en hiss, därefter kryssa mellan dvärgpudlar och ­mopsar på kissrunda. På andra sidan viken syns Tantolundens kolonistugor som en färggrann syltklick i grågröten.

Riktigt så här urbana är sällan Kugges turer, men på senare år har han givit röst åt det stadsnära friluftslivet som enkelt kan nås med kommunala färdmedel. 2008 gav han ut guideboken Weekend­vandra kring Stockholm, och nu i vår kommer ­Tågvandra från Stockholm – hans sjätte i ordningen. I den har han valt ut tolv ­städer max två timmars tågresa från huvudstaden, där han utgår från centralt och bekvämt boende och tar dagsturer både i och runt varje stad. 

Vår tids vurm för ”vild och orörd” natur ser Kugge som närmast löjlig. 
– Ja, jag vänder mig allt mer emot den här romanti­seringen av friluftslivet och naturen. Längtan till någon sorts inbillad vildmark. Leder är skapade av människan, vi följer i varandras spår. Natur och kultur flyter ihop. 

Det är nybörjarna han vill nå. De som nyss ­hittat ut och fått smak på naturen och vandringen. Gräv där du står, vill han säga dem.
– För nybörjaren finns inget skäl att ta sig långt bort för att uppleva friluftsliv. Det finns inga överlägsna platser som man måste ta sig till. En del spektakulära vyer, ja, men man blir mätt på dem också. 

Kugge säger att han vill få fler att förstå och uppleva det han själv finner belönande. Som någon sorts Frilufts­jesus, låter det. 
– Ja, lite så. Jag har alltid fått höra att jag tar för mycket plats, förr kunde det räcka att jag klev in i ett rum – jag behövde inte ens säga något. Folk vänder sig till mig, de vill eller förväntar sig att jag ska ta beslut. Jag har försökt tona ner det där, det skapar ­fiender också. 

Vad som händer efter 70 vet inte Kugge. Handsken är kastad. 

Tillfälligheternas spel
Journalist vill Kugge inte kalla sig, trots över 40 år i yrket. Utbildning saknas och det var en ren tillfällighet att hans första alster kom i tryck ­vintern 1981. Vid den tiden jobbade han på krogen­ i Åre och tog rygg på flickvännen som ville åka skidor i Alperna en månad. En vecka skulle spenderas i Chamonix, men de tröttnade snabbt på att köa.

– Vi såg guider i rosa overaller som tog med sig turister upp i bergen, de gick förbi liftköerna. Så vi tog tag i en och ja, honom kunde vi åka med. 

Först senare insåg de att guiden ifråga var den store brantåkaren Patrick Vallençant, vars namn och bild syntes på filmaffischer över hela byn.
– Väl hemma hörde jag av mig till Åka Skidor, jag tänkte att kan de där pajsarna skriva så kan väl jag. Och Vallençant var uppenbarligen stekhet. Det var också något unikt att jag kommit så nära, storyn väckte uppmärksamhet. Och när jag hade lyckats en gång kunde jag väl göra det en gång till? Sen rullade det på. 

Fram till 1987 kombinerade Kugge krog­jobb
(och -liv) med reportageresor till skidorter över hela världen, innan han fick erbjudandet att flytta till Stockholm och ta plats som fast frilansredaktör­ på Åka Skidor. I början av 90-talet blev han än mer in­syltad i det dagliga redaktionsarbetet, i lag med den nya chefredaktören Anders Tapper (som senare kom att styra STF:s tidning Turist i över 20 år).    

– Vi jobbade fantastiskt bra ihop, det var roliga år. Ofta skrev vi i princip artiklarna tillsammans, minns Kugge.

Med tiden blev åken allt flackare, tempot allt långsammare. Och känslan att han fyllt sin livskvot av snö och kyla smög sig på. Strax innan ­millennieskiftet kom insikten att vandring inte var så träigt som han ­tidigare trott, och att det fanns en bred efterfrågan bland landets redaktörer. 

Maten och ryggsäcken
Sedan dess har Kugge yrkesarbetat i kängor. För det här handlar om ett jobb för honom, är han noga med att påpeka. 

– Något privat friluftsliv existerar knappt. Då vill jag göra annat. Vad? Vanligt socialt liv, gå på krogen med fru och vänner, se en konstutställning. Jag har en yrkesblick på vandringen, och det är en av anledningarna till att jag förordar tillgänglighet och vill nå ut till många. 

Hans definition av friluftsliv kan få topplock att flyga.­ Tempot­ ska vara makligt, den som väljer att springa eller cykla i naturen ägnar sig åt sport. Eller ­friluftssport, som han kallar det.

– Ja, och det är inget fel i det. Det är bara inte friluftsliv. Man ska kalla saker för vad de är.

Men om vi till exempel har två löpare som springer mellan stugor i fjällen, försöker jag, som stannar ofta och luktar på blommorna?

– De stannar och kollar på klockan.

Vi följer en grusväg genom den välkammade Fatbursparken, tak åt dagens Södra station. Här låg för länge sedan det stinkande träsket ­Fatburen, i vilket man hittar ett lik utan armar och ben i Niklas Natt och Dags bästsäljare 1793. En bred trappa senare blickar vi ut över Medborgarplatsens stimmiga betongöken.  

Makligt tempo, kulturhistorisk mark. Men många skulle nog hävda att en frilufts­upplevelse bör inbegripa åtminstone någon naturlig sten, gran eller stig. Kugge håller inte med – trots att han själv bevisligen brinner för Sörmlandsleden, Dolomiterna och bergen på Mallorca.

– Friluftsliv är 1, att du äter ute och 2, är beroende av ryggsäcken. Var du är och vad du gör är inte så noga, tycker jag. Bara du har respekt för miljön och människorna som kommer efter dig. 

20 år längs norrlandskusten, tre i Stockholm, två i Vemdalen, åtta i Åre, och Stockholm igen sedan 1987. Huvudstaden är hemma.

Drogs till asiaterna
På Norra Järnvägsbron flockas asiatiska turister i ljusa regnkappor. De tar bilder på varandra och ut över Riddarfjärden, där det som nyss var is nu är mosaik. 
– När jag kom hem från Singapore drogs jag till asiaterna. Jag kände mig mer hemma bland dem än bland stockholmarna, säger Kugge. 

Det var 2016 som hans fru, som är forskare vid Karolinska Institutet, fick erbjudande om att arbeta två år i Singapore. Med jobbet i ryggsäcken tvekade Kugge aldrig att haka på.
– Kineserna begrep inte vad jag sysslade med. En man som medföljare, och vaddå skriva om vandring? Men jag stortrivdes i Singapore, lärde mig massor. Som att vi är mer påverkade av våra olika kulturarv än vad många tror. Idag kan jag gå i klinch med den som säger ”nej men jag är inte kristen” – och heter Svenne Banan. Jo det är du, kulturellt. Vi har sån enorm barlast med oss. 

Vädret var en utmaning, men inget samtalsämne att klamra sig vid för en nyinflyttad. 
– Det är ju samma varje dag, 32 grader och en luftfuktighet på 85 procent. Inom 20 minuter är allt du har på dig blött. Ryggsäcken är blöt, allt i den är blött – du måste packa i plastpåsar. Jag lärde mig att leva i min egen svett. 

Det var i Singapore som Kugge slutligen knöt ihop stad och land, och fick en delvis ny blick för vad friluftsliv är och kan vara. Insprängt i den extrema storstadsmiljön hittade han också mycket grönt. 
– Där finns naturreservat, och ett nätverk av pipelines man kan följa, men inget hänger ihop. Jag totade ihop egna turer kors och tvärs över ön. Oftast gick jag själv men också med olika grupper. Då var jag alltid äldst, det ingav respekt.

Landat i acceptans
Målet är nått och vi landar på varsin barstol under välvda tak. Två rutiga skjortor i ett hav av pennkjolar och stärkta kragar. 

Kugge ångrar inte något han skrivit, säger han,  men tillstår att det hänt att han gått över gränsen. Ibland har man fel. 
– Samtidigt mejslar man ju fram en persona som krönikör, en viss attityd.

Hur mycket av krönikören Kugge är då Gunnar Andersson? 85 procent? Ja, det tycker han låter rimligt. Vi säger så. 

Den första maj fyller Kugge 70. Han låtsas rysa när saken kommer på tal, men säger att han har en ganska lugn och sansad inställning till döden. Något som hänger med från uppväxten i Västerbotten med två lungsjuka föräldrar.
– De träffades på sanatorium. Farsan var mest illa däran, jag och mina bröder levde med vet­skapen att han kunde dö när som helst. Det var speciellt. Jag har också haft en hel del vänner och bekanta inom skidåkningen som förolyckats, laviner och annat. Man inser att livet går vidare, människor kommer och går. Lite cyniskt, men så är det ju.

Kugge är dock inte den som kysser jorden i tacksamhet för varje nytt år han får.
– Nej, det handlar mer om acceptans. Jag kör på in i kaklet, och jag vet att det kommer en dag. Men kanske inte idag.

Några egna barn blev det aldrig, och det är inget som bekymrat. Men Kugge har faktiskt ett barnbarn, en tjej på elva år som bor med sina ­mammor en kvart bort i Solna. 
– När de berättade att de väntade barn anmälde jag mig direkt som farfar. Då var det väl mest på skoj, men när hon var född ringde de till den nya farfarn och meddelade nyheten. Sen dess har vi hängt ihop.

Och han är precis lika fånig som alla andra mor- och farföräldrar han stört sig på. 
 – Det måste ju vara något genetiskt, hur man blir. Urlöjlig. Men det är kul. När hon började plugget kom hon till mig en gång i veckan efter skolan, då käkade vi pizza eller korv och pommes frites. inga grönsaker! Nu i mellanstadiet väljer hon själv när vi ska ses, det blir mer sällan.

Till kaffet pratar vi ut om de gånger han och jag gått i klinch, ofta om småsaker som vuxit till principer. Frågan om han har svårt för att ta order av kvinnor tar han vidare till frun, som senare  skickar ett gapskratt till svar.

Gunnar Andersson må ha taggat ner, men än är han inte tandlös. Krönikan till nästa ­nummer är redan ­lämnad, och i den har han en riktigt kuggig ­hälsning till Naturvårdsverket.